Farväl Europa är en lagom intressant och välgjord film för människor som inte är så intresserade av film. Den berättar om Stefan Zweig, eller snarare så redogör den för några saker han gjorde och några platser han levde på. Vad som är så himla intressant med honom är – om man bara ska utgå ifrån filmen – lite diffust. Jag tänker mig att det finns en under strecket-artikel i Svenska Dagbladet att läsa, eller varför inte en bok utgiven av något nischat bokförlag. Som sagt, den som intresserar sig för Zweig kan säkerligen avnjuta Farväl Europa, en film som är så väl avvägd och avrundad i kanterna att upplevelsen av den matchar upplevelsen av att sitta i drygt två timmar på en uteservering med New York Times och en cafe au lait och titta på människor som går förbi – behagligt, fast kanske lite småtråkigt i längden.
Det är en film som vilar på mullrik intellektuell jord men som film är den kroniskt försiktig, och gömmer sig oavbrutet bakom menlösa allusioner och ett vemodigt framträdande av Josef Hader i huvudrollen. Jag antar att filmen – regisserad av skådespelaren Maria Schrader och skriven av Schrader och Jan Schomburg – vill göra Zweig till en mystisk figur, eller man av fascinerande integritet, men han är som karaktär varken mystisk eller spännande. De flesta intellektuella författare är inte det.
Zweig var, om du inte visste det, oerhört populär på 30- och 40-talet, och han var även en av de många tyska judiska författare som drevs i landsflykt efter nazisternas övertagande. Av filmen lär vi oss åtminstone två saker – dels att hans exil tog honom till Brasilien, ett land han tyckte mycket om, och att han aldrig sa ett ont ord om Tyskland, eftersom han var en altruist som vägrade delta i krigisk polemik, om än så mot nazisterna. Fred, och en öppen värld, var den främsta uppgiften för människan, och Zweig var uppgiven av faktumet att alla accepterade kriget och att inget land vände sig mot kriget som sådant.
Det sista avslöjar han, liksom av misstag, för en vän; bara för att han inte kunnat hålla igen, i en svag stund. De två männen står vid en balkong i den lilla brasilianska staden Petropolis och begrundar den vackra floran som växer framför deras ögon – ”Vi har det bra” konstaterar de med en suck, vilket är en av många paralleller till krigets offer, och då i synnerhet judarna. I och med att Zweig inte fördömer Tyskland så har han tagit på sig en slags intellektuell lyx, en som passar beklämmande väl med hans priviligierade möjligheter att gå i exil i Brasilien och (vid ett annat tillfälle) New York. Han ojar sig över vedermödor, medan människor söker hans hjälp och går igenom helvetets kval, på en skala han inte kan föreställa sig.
Det finns många sådana intressanta spår i filmen: Vem har råd att vara en idealistisk pacifist? Är det rimligt, nödvändigt, dumt eller fel att förena politik med konst? Hur påverkas man som individ av saker som händer omkring en? Zweig måste fly Tyskland för att han är jude… hur ska han kunna ignorera detta faktum? Är det en fråga om att han ignorerar det?
Filmen är uppdelad i ett par episoder som på ett ungefär gestaltar den tid och de platser som tanken är att de ska gestalta – efter en prolog i Brasilien börjar filmen på PEN-kongressen 1936 i Buenos Aires, där Zweig finner sig pressad av journalister som vill att han ska fördöma Hitler officiellt, vilket han vägrar. En ung journalist känner sig manad att inte ge upp kampen, och filmen verkar (medvetet?) lura oss till att tro att en konflikt är på väg; men den där journalisten får vi aldrig se mer.
Ett hopp i tiden tar oss till Brasilien år 1941 då han åker omkring i Brasilien på en slags societets-turné tillsammans med sin fru Lotte (Aenne Schwarz) – ytterligare ett hopp i tiden, nu lite bakåt, och han är plötsligt gift med en annan kvinna, Friderike (Barbara Sukowa); de bor i New York och han verkar lida av de krav hon ställer på honom (hon tycker, rimligt nog, att han gör fel som inte hjälper fler intellektuella i nöd). Lotte dyker upp och visar sig vara Stefans sekreterare – aha! Ytterligare ett hopp fram i tiden, och vi förstår… ja, vad? Att Stefan var otrogen och gifte om sig? Jaha, då vet vi det.
Filmen är, som sagt och som synes, väl avvägd men den är det så till den grad att det blir frustrerande. Schrader leker med dessa allusioner och tanketrådar utan att verka ha övervägt om eller varför de är intressanta till att börja med. Med välvillighet kan man spåra liv och rörelse under ytan av den professionelle Haders framträdande, men Zweig själv varken säger eller gör någonting i filmen som manar till tankar eller diskussion; han säger ingenting som föreslår något om hans karaktär som kan länkas till hans otrohet; han säger ingenting som föreslår något om hans inställning till krig och pacifism; han säger ingenting som föreslår något om hans syn på sina egna erfarenheter, som jude, som intellektuell, som uttolkare av 1900-talets mest turbulenta tid.
Mest misslyckad är alltså filmen som ett projekt – pressmaterialet påstår att filmen handlar om att Zweig ”som judisk intellektuell kämpar för att hitta rätt hållning till händelserna i Nazi-Tyskland medan han söker efter ett hem i den nya världen.”
En som vill att filmen ska vara bra kan låtsas som att det där faktiskt finns i filmen, och kalla den komplicerad. Men problemet med filmen är att Zweigs upplevelse inte på något sätt faktiskt kommuniceras genom filmen. Denna förståelse bara finns omkring själva filmen, konceptuellt, aldrig inuti den.
Schrader verkar snarare garantera att vi aldrig får se någonting som på allvar är intressant eller dynamiskt – bilden av Zweig ska vi ha i våra huvuden på förhand, och filmen gör allt för att inte vidröra den på något sätt. Filmen tillkännager inte ens Zweigs självmord – som han begick tillsammans med Lotte – även om den samtidigt lyckas med konststycket att till någon mån ändå visa det; men har du ingen förkunskap om Zweig kommer du inte förstå vad som händer i slutet – Zweigs självmordsbrev är alltför absurt för att förtjäna vare sig frågor eller svar, och ingenting som händer i filmen kommunicerar med det på vare sig det ena eller andra sättet.
Med det sagt så är det en fin film rent tekniskt – det går inte att klaga på skådespeleriet, eller det eleganta och avskalade fotot av Wolfgang Thaler, och även om manuset och regins strategier inte räcker för att göra filmen helt lyckad så är Schraders passiv-aggressiva pillrande och plockande i Zweigs liv inte obegåvat så mycket som det är pretentiöst. Det finns en liten publik för den här filmen och den lilla publiken kan för all del ha viss behållning av den.
Men även den propra och medvetna målgruppen kan uppleva att filmen skildrar ett hål med Zweig omkring sig, snarare än Zweig själv. Det största djupet i det hålet är avsaknaden av hela den intellektuella premiss som Zweig levde efter, och som skapade de konflikter som filmen (inte) tar upp. Jag undrar om Zweig verkligen förväntade sig att något land skulle motsätta sig kriget som princip – om så måste han ha varit väldigt naiv och uppe i sig själv. Jag undrar också varför filmen inte är mer intresserad av att undersöka de här sakerna – Schrader vill trycka undan alla Zweigs idéer och alla hans motiv, men då finns det tekniskt sett inte så mycket kvar att göra ett bra drama av. Det blir mest en film om en liten farbror som går omkring i vackra, mestadels sydamerikanska miljöer. Gör av det vad du vill.
FREDRIK FYHR
FARVÄL EUROPA
Originaltitel; land: Vor der Morgenröte; Österrike, Tyskland, Frankrike.
Urpremiär: 2 juni 2016 (Tyskland)
Svensk premiär: 11 augusti 2017.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Josef Hader, Aenne Schwarz, Barbara Sukowa, João Lagarto, Virgílio Castelo, Nicolau Breyner, Cirstina Do Rego, Larissa Offner, Lenn Kudrjawizki, Natalia Belitski, Suely Torres, Lorna Ishema, Jane Chirwa, Lilian Viegas, Malou Jähnel, André Szymanski, Arthur Igual, João Cabral, Harvey Friedman, Tómas Lemarquis, Oscar Ortega Sánchez, Charly Hübner, Vincent Nemeth, Jacques Bonaffé, Benedikt Erlingsson, Ivan Shvedoff, Victor Pape-Thies, Andreas Brehm, Daniel Puente Encina, Nahuel Pérez Biscayart, Matamba Joaquim, João Didelet, Carla Vasconcelos, Gabriela Barros, Isabel Leitão, Telmo Rola, Catarina Pinheiro, Valerie Pachner, Sarah Viktoria Frick, Robert Finster, Stephen Singer, Matthias Brandt, Abraham Belaga, Irina Potapenko, Maria Vieira, Franziska Traub, Ralf Harster, Ana Pinheiro, Maracuene Correia, Márcia Breia, Manuel Wiborg, Ruben Chama, Myklail Ceita, Nuno Brilha, Naomi Krauss.
Regi: Maria Schrader.
Manus: Maria Schrader, Jan Schomburg.
Producent: Stefan Arndt, Danny Krausz, Denis Poncet, Uwe Schott.
Foto: Wolfgang Thaler.
Klippning: Hansjörg Weißbrich.
Musik: Cornelius Renz, Tobias Wagner.
Scenografi: Silke Fischer.
Kostym: Jürgen Doering.
Produktionsbolag: X-Filme Creative Pool, Idéale Audience, Maha Productions, Dor Film, Bayerischer Rundfunk, Westdeutscher Rundfunk, Österreichischer Rundfunk, ARTE.
Svensk distributör: Edge Entertainment.
Finans; kategorier: Samarbete mellan produktionsföretag och filmresursbolag, med finansiellt stöd från fonder o dyl.(midstream, public service, euro-samproduktion); drama, biografi, modern historia; andra världskriget/judaism (kontext); teatral episodstruktur (brottstycks/nedslagsvariant).
Betyg och omdöme: Över medel – seriös biografisk skildring som håller intakt en självsäker, lågmäld ton och stil, som kombineras med en noga genomtänkt berättarstil där ingenting säkert blir sagt eller uttrycks; med det sagt saknas det något kärnfullt att greppa tag om, eller en tematik att bli klok på; en ordagrant pretentiös film, elegant i uttrycket men uttrycket i sig når inte fram med någon rimlig agenda eller mening.