Vecka 27-29 1997 (helgen 5-6, 12-13 och 19-20 juli)
A SIMPLE WISH
Tabbar och trollkonster hette denna film när den kom direkt på video i Sverige, och man måste ju älska en sådan titel. Det var dock sensommaren 1998 och då var jag alldeles för gammal för att se den här (av mig alltså osedda) moderna sagofilmen, den sista delen i Mara Wilsons inofficiella… öhm, Mara Wilson-svit (efter Miraklet i New York och Matilda). Jag kan tänka mig att den här filmen är trevlig – Martin Short spelar god fe och Kathleen Turner en elak häxa, så helt fel kan det inte vara.
Jag kan dock ta tillfället i akt att tipsa om Mara Wilsons nuvarande karriär som sporadisk skribent och författare, som är rätt sympatisk. Googla.
CAFÉ SOCIETY
Det här är en rätt opjåkig film som är tusen gånger bättre än Woody Allen-filmen med samma namn – den utspelar sig på 50-talet och har en överraskande stark känsla för atmosfär och detaljer, trots att den är gjord på låg budget. Praktiskt taget är det här 1997 års Deep Impact mot LA Konfidentiellts Armageddon; båda filmerna har liknande tematik och miljöer, och även om Café Society är rätt långt ifrån LA:s högklassiga utförande så gör den mycket på sina små medel.
Den underskattade Frank Whaley har huvudrollen – ett bekant ansikte om du var med när det begav sig – som en playboy-wannabe som glassar runt i New York-nätterna efter att han ärvt en massa pengar. Ser man filmen idag är det rätt slående hur lik han är Leonardo DiCaprio i filmer som The Aviator och The Great Gatsby. Lika underskattade Peter Gallagher spelar en korrupt polis som påbörjar en process att sätta dit honom och anklaga honom för att vara en hallick. Storyn är dock inte lika intressant som de individuella stunderna, med täta dialoger och snyggt skådespeleri, inramat i en stil som är skön för ögonen. Det är överlag en av det här årets mest förbisedda och underskattade filmer; den balanserar hela tiden självsäkert på gränsen till parodi, eftersom den vet att den aldrig går över gränsen.
CONTACT
Den ultimata filmen att se ihop med Interstellar – Robert Zemeckis underskattade och (tycker jag) fullständigt fängslande science fiction-drama; byggd på bestsellern av Carl Sagan, och trogen hans intelligens, humanism och storögdhet för universum trots oundvikliga Hollywood-förenklingar och övertoner av sentimentalitet. Jag vill påstå att jag vet det här av lite mer trovärdiga skäl, eftersom jag inte såg den här filmen när det begav sig – istället såg jag den faktiskt för första gången i år, inför den här serien.
Jodie Foster har huvudrollen som hängiven astronom (mångfasetterat skildrad) som lyssnar efter utomjordiskt liv i universum. Hennes verksamheter läggs dock ner, av skeptiska finansiärer, innan hon faktiskt får en riktig signal, varpå en hel cirkus drar igång, där en skarp Matthew McConaughey har en snajdig biroll som en religiös filosof som blir både hennes köttsliga partner, intellektuella antagonist och karriärmässiga rival.
Det är på grund av filmer som Kontakt som man älskar regissörer som Robert Zemeckis, som kan konsten att rigga och genomföra en utmärkt filmberättelse om han har rätt underlag. Hans berättande är genomgående effektivt, stilsäkert och visuellt attraktivt; Foster är fantastisk i huvudrollen och förutom McConaughey är filmen full av fina framträdanden (David Morse, William Fichtner, Tom Skerritt) i biroller som också uppvisar fler nyanser än man är van vid i en film på den här budgeten.
Det är i slutändan lika mycket en pseudorealistisk skildring av hur det skulle gå till om människan fann tecken på liv i yttre rymden som det är en film om hur saker fungerar i vår (läs västvärldens) civilisation, hur svåra medmänskliga förhållanden kan vara, och framförallt om konflikten mellan det inre och yttre universumet, det personliga och det universella, vetskap och tro, relationen mellan människan som vetenskaplig byggare och som sinnlig varelse. Det är inte ofta en kommersiell underhållningsfilm kan balansera stora idéer med robust, populistisk berättarteknik men Zemeckis har verkligen visat framfötterna med denna sympatiska och sublima film.
KISS ME GUIDO
Den här filmen såg jag faktiskt – någon gång innan millennieskiftet – och minns som en någorlunda sebar romantisk komedi. Den handlar om en macho skådis-wannabe i New York inser att hans nya rumskamrat är “en gay”, varpå kulturkrockar och fördomsproblem uppstår i båda leden. Av nyfikenhets skull tog jag en längre titt på några scener från filmen igen – de fanns på YouTube – och blev tvungen att konstatera att den visar sig vara rejält dåligt spelad, och plågad av forcerade dialoger och en ogenomtänkt filosofi. Det värsta är nog huvudpersonen, spelad av den obegåvade Nick Scotti, som filmen igenom citerar Al Pacino och Robert De Niro-repliker för att förklara vad han känner eller vill ha sagt. Det fungerar, om man vill vara snäll, uruselt.
MEN IN BLACK
Som jag varit inne på förut i dessa texter så finns det ett visst värde i nostalgi, åtminstone när den är som mest oundviklig. Det finns flera orsaker till att blicka tillbaka till sommarutbudet för tjugo år sedan, men här börjar jag känna att jag hamnar i en kritisk omöjlig zon, en där jag bara står inför en spegel, en som oundvikligen bara kan reflektera tillbaka min egen avbild.
Kort sagt är nog biosommaren 1997 den biosommar som innebar den cinematiska ”stöten” för mig, själva kärlåret. Jag kan vara nostalgisk inför 1996, jag kan vara nostalgisk inför 1998, och till och med 1999, men 1997 kom Face/Off, Con Air, Batman & Robin, The Lost World: Jurassic Park, Det femte elementet och senare på året Titanic. Inga regelrätta mästerverk, vissa bättre än andra, några direkt usla, men alla filmer som jag måste lägga undan mitt eget liv för att kunna gå in på för någon rimlig, kritisk bedömning.
Och jag har faktiskt ingen lust med det. Men in Black är en underhållande popcornfilm, det är ungefär allt jag kan säga om den på ett rent tekniskt plan. När jag ser den idag tänker jag på 35mm-film projicerad i en halvdant luftkonditionerad salong i Eskilstuna, öronbedövande surroudljud, möjligheten att köpa soundtracket på den lokala skivaffären, titellåten som gick på heavy rotation på MTV och ZTV; en värld där Will Smith var en ung, hip och ny Hollywood-stjärna och när man kom ut ur salongen kunde man i solnedgången köpa korv med bröd på torget som låg mitt i stan (det är ombyggt där nu, och kiosken finns inte kvar), se filmen igen och längta tills den dagen då den ljuvliga VHS:en skulle anlända.
Det är inte ens något särskilt som den här filmen lärde mig, inget som påverkade mig djupt ner i själ och hjärta, inte en filmupplevelse som förändrade mitt liv på någon fundamental nivå. Men det kan ha varit den första gången jag kom ut ur biografen fullständigt tillfredsställd, efter att för första gången gått in med en ungefärlig uppfattning om vad jag ville ha. Antagligen var det en film som helt enkelt var designad för att göra elvaåriga gossar glada. För en gång skull ramlade allting på rätt plats – det var den precis rätta filmen, som råkade komma i den precist rätta tiden.
Än idag brukar jag, halvt på skoj, säga att Will Smith aldrig borde ha slutat göra låtar till sina filmer.
Jag hade velat höra hitsen:
Focus!
”Focus, focus, the name of the game!”
After Earth!
“Watcha donna do äfter urf, äfter urf”
Hitch!
“Lemme tell ya a story about Hitch, raise the pitch”
Och förstås Suicide Squad!
“Say whad, say whad, it’s the suicide squad!”
MRS. BROWN
Det här är uppenbarligen ingen typisk sommarfilm, men den är värd att nämna eftersom det är en riktigt solid film av sitt slag, gjord på den tiden när Judi Dench fortfarande var en skådespelare som gick att imponeras av, i seriösa filmer där hon hade huvudrollen (hon känns väl lite mer halv-pensionerad idag?). Det hela är ett kostymdrama där hon spelar drottning Viktoria, som använder sin betjänt (Billy Connolly) som ”fallback-guy” när hennes make dör, vilket leder till en skvallrig kris. Filmen – som har den svenska titeln ”Hennes majestät Mrs. Brown” – går inte att streama idag, vad jag vet, men om du gillar kostymdramer och hittar en begagnad DVD någonstans så är det något av ett fynd.
NOTHING TO LOSE
Man vet att man är från den här tiden om man faktiskt sett den här filmen. Martin Lawrence spelar rånare som försöker råna yuppie-tråkmånsen Tim Robbins, men han har just insett att hans fru har en affär så det hela blir en spontan roadmovie istället. Den här ”omaka par på olika sidor av lagen”-idén verkade vara hyggligt poppis på 90-talet (The Ref kan också nämnas) och såklart minns jag den här som en rätt kul film. Den rekommendationen gäller inte nödvändigtvis för någon över elva år, och filmen är gjord av Steve Oedekerk som gjort sådana klassiker som Ace Ventura 2, Kung Pow och Bonngården.
OUT TO SEA
Ja sen var det ju den här renässansen som Jack Lemmon och Walter Matthau hade. Jag minns att jag såg Dennis the Menace (1993) på bio och därefter utgick ifrån att Matthau bara var ”gubben i Dennis”. Jag till och med hyrde den när den kom på video, varpå min gode far påpekade att Walter Matthau var en fantastisk skådespelare som varit med i väldigt många filmer. Jag vet inte om jag riktigt såg storheten just där och då, i Dennis the Menace. Liksom.
Griniga gamla gubbar var dock paradfilmen på 90-talet för Matthau, och Lemmon, som kopierade sitt schtick från Omaka par (1968). Det mjölkades i Gamla gubbar – nu ännu grinigare och till och med Omaka par 2. I Out to Sea var de på en båt, för alla producenter i Hollywood visste att Titanic var på väg (se även Speed 2 i förra inlägget).
Jag hade uppriktigt talat inte ens hört talas om Out to Sea förrän jag började samla ihop information för den här texten. Jag hittar ingen information som tyder på att den kom till Sverige vare sig på bio eller video. Jag hittar ingenting i trailern som föreslår att det är något att vara ledsen för.
STAR MAPS
Lustigt att den här filmen kom samma vecka som Kiss Me, Guido, eftersom den på många sätt är lik den filmen – och rätt mycket bättre också. Filmen är en indiefilm, och långt från perfekt, men den har sin egensinnighet på pluskontot. Jag vet inte vad man ska säga om storyn, som handlar om en ung mexikan som vill bli Hollywood-skådis, men som istället måste knega för sin pappa… som är hallick! Killen blir alltså prostituerad (titeln refererar till hallick-pappans front-verksamhet, som går ut på att sälja kartor till Hollywood-stjärnorna).
Det hela är en slags coming of age-melodram, främst, och den har verkligen inte mycket att säga om gigolos eller prostitution i allmänhet. Filmen är rätt ytlig, på så vis att den utgår ifrån att en kille inte har något emot att få ligga för pengar, och sedan blir den helt skum när hallick-pappan visar sig vara kärleksfull och orolig över sin sons framtid (det är därför han vill att han ska fortsätta hora!)
Ja, det är rätt skumt alltihop, och då har jag inte ens nämnt inslagen av feel good-drömsk magisk realism, men filmen blinkar inte till publiken utan kör på trots sina brister. Den håller ihop medan den pågår, vilket gör att man måste acceptera den. Någon ville göra den här filmen och de gjorde den så bra de kunde.
THIS WORLD THEN THE FIREWORKS
Det här är en till film jag inte visste fanns förrän nu, en riktigt hemlös crime-rulle (också en till 50-talspastisch) som jag inte ser förrän någon skickar mig en import-VHS bara för att vara schysst. Den kan inte vara hur dålig som helst! Huvudrollerna består av en smått fascinerande trio doldisar – Billy Zane, Gina Gershon och Sheryl Lee! Zane verkade ha sitt på det torra (förlåt, våta) eftersom han var med i Titanic, och Lee letade fortfarande en karriär efter ”Twin Peaks” medan det hela tiden skulle bli något av Gina Gershon, ingen visste bara vad. Att se den här filmen idag måste vara som att gå in i ett limbo mellan tid och rum, där 1997 är ett evigt, fixerat tillstånd.
WILD AMERICA
En till film som inte kom till Sverige… åtminstone inte förrän den gick på TV (enligt IMDb) så sent som 2007. Ett till exempel på den typen av gammaldags icke-animerade familjefilmer som barn hade lyxen att överösas av när det begav sig (till skillnad från nu, när genren praktiskt taget är död). Fast ärligt talat var de flesta rätt slätstrukna och jag kan själv bekräfta att vi mest satt och stirrade på sådana här filmer när vuxna satte på dem och gjorde annat.
Fast jag gillade Rädda Willy förstås.
Svenska premiärer
På svenska biografer dessa veckor kunde man också avnjuta Men in Black, samt i hela landet Batman & Robin, i halva (typ) romantiska komedin Kärlek vid andra ögonkastet med Matthew Perry och Salma Hayek, i färre städer Shadow Conspiracy med Charlie Sheen och Donald Sutherland och i störstäderna Sista telegrammet från Cross Plains och Julio Medems Jorden.
FREDRIK FYHR
5 svar på ”Biosommaren 1997: Vecka 27-29”