Jag känner mig något tung här, för vilken recension jag än skriver om den här filmen är futil – det är den tredje filmen i en reboot-trilogi av Apornas planet, som började med Apornas planet – (r)Evolution och Apornas planet: Uppgörelsen. Om du gillade de filmerna, låt mig inte dumma mig förstöra ditt roliga. Du kommer förmodligen gilla Striden också. Dessa är rätt så konsistenta filmer, i hur de är gjorda, och till vilka effekter.
Jag, å andra sidan, har inte gillat någon av dem, så nu har jag det otrevliga jobbet att piska en död häst.
När jag ser tillbaka på tidigare recensioner inser jag snabbt att jag inte har något att tillägga. Allt som störde mig med de tidigare filmerna störde mig med Striden, inklusive titelförvirringen, som filmen faktiskt försöker förklara i en inledande text. Men det känns som ett rätt lönlöst försök. Den här filmen kallas i original War for the Planet of the Apes – men kriget började i förra filmen, så borde inte det vara den som heter War? Den kallades istället för Dawn of the Planet of the Apes, men borde inte den första filmen varit gryningen? Och är det inte denna, den sista filmen, som borde vara Rise? Det är ju inte förrän nu som apornas planet faktiskt ”stiger upp”.
Jag skulle vilja tro att denna slöa titeldimma är ett symptom på filmernas vilja att uttrycka något samtidigt som de bär ett generellt ointresse för idéer. Det gör dem till fantastiskt odåliga filmer. Ingen av dessa tre filmer är dåliga, men det är också det bästa man kan säga om dem. Visst måste en film vara mer än inte dålig för att vara bra?
Ah, men innan ni skriker på mig, så låt mig pausa. Jag vet att dessa filmer blivit populära, vilket betyder att det finns människor som tycker om vad de innehåller (jag ska återkomma till detta).
Låt mig därför bara kort sammanfatta vad mitt problem varit från början: Detta är filmer som helt och hållet grundar sig i en konventionell och pedagogisk berättarteknik, medan de är fundamentalt utsugna på originalitet – som i en TV-serie bärs varje scen upp av dialoger som i alla avseenden är överdrivet förklarande, typ:
”Vi måste dit och dit, annars händer det och det!”
”Du är galen! Det är omöjligt!”
”Jag är inte intresserad av att höra dina åsikter om omöjligt (Du är feg).”
”Du kan inte göra så här…. inte ens du! (Du är dum). Kom ihåg det-och-det (vad som hände i förra scenen). Och vad gör vi när det-och-det-händer (det som ska hända i nästa scen)”
”Jag känner si-och-så om det-och-det, bryr mig inte om ditt-och-datt, jag har blivit en sådan person sedan sist! Jag anser numera att det-och-det är det-och-det och det-och-det!”
Typ. Vem som helst som har minsta skrivförmåga kan tota ihop sådana här dialoger, det är bara att lägga in de lämpliga substantiven och verben. Förutom regissören Matt Reeves har manuset skrivits av en kille vid namn Mark Bomback, och även om han inte var med på manuset av Rise så var han del av Dawn och nu är han ensam krediterad med Reeves så jag tar tillfället i akt att sätta fingret på en sådan här ”begåvning”. Bomback har också skrivit manuset till The Wolverine, vilket förklarar repliker som “It’s the Japanese maffia – the yakuza!” och “You’re a ronin – a samurai with no master!” – Förklara, överförklara och överförklara överförklaringen. Slakta ambiguiteten! Lämna inga fångar! Död åt konsten!
Det oundvikliga problemet med överförklaring är att det skapar fler frågetecken. Huvudpersonen är apan Caesar (Andy Serkis) som motvilligt leder det krig mot människorna som aporna nu för. Hur det här kriget verkligen förs får vi inte veta – Caesar gömmer sig på en hemlig bas i början, och det verkar som att den basen är det enda fäste som aporna har. Är det verkligen ett krig mellan människa och apa då? Är det inte snarare ett krig mellan en apa, Caesar, och en man, en icke namngiven överste spelad av Woody Harrelson? Detta är, förutom en stum flicka som lagts in för automatiska sentimentala effekter (se ovan nämnda manuslogik), den enda mänskliga figuren i filmen. Såvitt vi vet är han den enda som vill döda aporna. Han påstår att det är ett krig på åtminstone nationell nivå, och så mycket verkar aporna tro också, men filmen går inte in på det vidare, vilket är konstigt eftersom filmen ändå handlar om apornas planet, inte apornas nordamerikanska kontinent.
Fler frågetecken finns i intrigen. Efter att Woody hittat Caesars bas anländer han med en pluton och skjuter på allt som rör sig, vilket leder Caesar till att ge sig ut på hämnd. Men jag förstår inte varför den sista striden inte skedde från början – Woody har nu hittat den hemliga basen, varför sticker han därifrån utan att ens vilja komma tillbaka? Varför stannar han inte kvar och försöker ta ut Caesars bas? Om detta är ett krig, varför sker inte striden?
Istället får Caesar ge sig av på en lång färd, som gör att filmen kan använda en prototypisk Western-via andra världskriget-formula i På främmande mark- eller Stålhjälmen-stuk. Som sagt, slakta originaliteten. Caesar (och två apor till) rider igenom den post-apokalyptiska världen, vilket kommer leda dem till Woodys bas, där vi avbryter Western-formulan och sätter på den vanliga Spartacus- och Ben Hur-maskinen istället, iscensatt via vår tids fascination för dystopier. Caesar kommer att förklara exakt hur han ser på sin hämnd, exakt vad hans karaktär går ut på. Woody kommer svara exakt vad han tycker, och sätta fingret exakt på vad filmen vill ha att säga om dessa två figurer. Det är filmtematik på peka- och rita-nivå.
Någonstans i den dåsiga dimman av redogörelser kommer minst 30 minuter av explosioner och krig, mer eller mindre skickligt gjort, och mer eller mindre dumt. Jag måste undra… varför har man tankar fulla av explosivt bränsle på en potentiell krigszon? Jo, för att det är praktiskt förstås. Publiken vill ha explosioner, så Woody har ställt fram tankrarna så att vi ska få vad vi betalat en biljett för. Han jobbar ju bara åt manuset, ändå. Därutöver får vi inte glömma de obligatoriska ”speglingarna” till ”vår tid” – Woody är som Trump, han ska bygga en mur, aporna liknar flyktingar, Caesar mumlar ”I can’t escape my hate!” och dumma mänskligheten är förstås dömd att ha ihjäl sig själv; ja, ja, men än sen? Det är som den intellektuella motsvarigheten till kändisspotting; titta där, ett populärt samtalsämne!
Om Caesar och Woody hade förkroppsligat två varelser som gick att känna in och förstå intuitivt, om de haft spontana och trovärdiga personligheter, hade jag varit jätteglad. Istället är de vandrande klysch-robotar, slavar under manusets dikteringar. Varje sak som händer är designerad – varje idé är ett godtyckligt koncept (vi har att göra med ett ”virus” som fungerar hur manuset vill), och när det är för mycket story måste figurerna fylla ut med dialog; det finns en hel sidointrig som vi inte får se här, eftersom det hade behövts en hel säsong á la ”Game of Thrones” och ett helt nytt kungarike att följa. Ett annat sätt att förklara det, rent emotionellt, är en känsla av ihålighet, som att vi ser ett stycke mekaniskt drama laborera sina robot-trådar inuti en genomskinlig luftballong.
Specialeffekterna är toppen och scenografiskt är filmen övertygande – det finns gott om världbygge här, så jag borde gå till Betsson och sätta en summa på att det här snart kommer att bli en TV-serie. Som ett pilotavsnitt fungerar den här trilogin utmärkt, och det leder mig till att bekänna färg. Vad vi har här är en serie filmer som visar upp absolut perfekt kalkylerad mellanmjölk. Hade jag verkligen varit ”objektiv” – som vissa menar – så hade jag tyckt filmen var utmärkt. Men jag kan bara vara objektiv på subjektiv grund – vad jag ser som bra och dåligt är helt personligt, det är resonemanget kring de polerna som jag försöker hålla sakligt. Och för dig ser saker kanske helt annorlunda ut.
Jag närmar mig ibland andras åsikter som en apa, nyfiken och försiktig och fascinerad, som om man studerar en annan kultur. Det finns en kritiker vid namn Robbie Collin på The Telegraph som gav fyra av fem till den senaste Transfomers-filmen. Hans resonemang har ett par frågetecken, men på det stora hela förstår jag, från hans synvinkel och utifrån hans subjektiva värderingsgrund, att och hur han älskar vad jag hatar.
Jag hatar inte Striden, dock, för så mycket känslor kan man inte ha för lervälling. Däremot antar jag att man kan gilla det förutsägbara på sätt jag inte gör. Jag har hört varenda dialog i den här filmen förut – och det är inte en fråga om att ha sett för mycket film; du har hört allt förut också. Men jag antar att det bekanta kan vara som tröst, eller tryggt som skräpmat, eller rentav ett språk man vill kalla sitt. Och kanske kan man hitta förlösning i en våldsam, polemisk tid genom en film om krigande däggdjur.
Jag tycker inte filmerna är bra nog att föräras en sådan diskussion, men eftersom det här faktiskt ändå kanske, kanske, kanske är den sista ap-filmen, så kan jag kosta på mig att sluta fred. Om du är min meningsmotståndare så bryr du dig nog inte om vad jag tycker ändå. Det är konfliktens natur, men det behöver ju inte vara krig.
FREDRIK FYHR
APORNAS PLANET: STRIDEN
Originaltitel; land: War for the Planet of the Apes; USA.
Urpremiär: 11 juli 2017 (Storbritannien, Irland).
Svensk premiär: 12 juli 2017.
Speltid: 140 min. (2.20).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 6.5K; DI/DCP, DCP-3D/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Andy Serkis, Woody Harrelson, Steve Zahn, Karin Konoval, Amiah Miller, Terry Notary, Ty Olsson, Michael Adamthwaite, Toby Kebbell, Gabriel Chavarria, Judy Greer, Sara Canning, Devyn Dalton, Aleks Paunovic, Alessandro Juliani, Max Lloyd-Jones, Timothy Webber, Lauro Chartrand, Shaun Omaid, Roger Cross, Mercedes de la Zerda, Doug Chapman, James Pizzinato, Chad Rook, Dean Redman.
Regi: Matt Reeves.
Manus: Mark Bomback, Matt Reeves.
Producent: Peter Chernin, Dylan Clark, Rick Jaffa, Amanda Silver.
Foto: Michael Seresin.
Klippning: William Hoy, Stan Salfas.
Musik: Michael Giacchino.
Scenografi: James Chinlund.
Kostym: Melissa Bruning.
Produktionsbolag: 20th Century Fox, Chernin Entertainment.
Svensk distributör: 20th Century Fox Sweden.
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag och storföretag (storfilm, mainstream); action, fantasy, äventyr, franchise, Hero’s Journey-variant.
Betyg och omdöme: Medel – avslutande uppföljare som följer ett totalt mekaniskt manus som enbart innehåller manuskonventioner med noll överraskningar och extremt självföklarad tematik; tekniskt funktionell, men filmen förtjänar inte det allvar den lägger på allt som sker, eftersom de mekaniska karaktärerna saknar personlighet, stridigheterna saknar underbyggd kontext eller logik och hela scenariot är underförklarat och tunt.
Ett svar på ”Apornas planet: Striden”