Nästan snabbare än du hinner kolla upp Get Out på VOD så har nästa hypade amerikanska indie-skräckfilm anlänt, nu heter den It Comes at Night. Jag måste erkänna att jag börjar bli lite fundersam över vad som pågår här egentligen. Hur kan kritiker, framför allt amerikanska, bli så glada på samma sätt, om och om igen, av samma typ av film?
Visst, It Comes at Night har inte så mycket med Get Out att göra – däremot påminner den inte så lite om Robert Eggers The Witch, indieskräckisen som distributörerna A24 fick en hit med (A24 distribuerar även It Comes at Night globalt). De två filmerna är påfallande lika, inte minst i sättet de är så ambivalenta att man inte vet vad man ska få ut av dem. It Comes at Night utspelar sig i en sådan där postapokalyps, där civilisationen av någon anledning gått under, och den handlar om en familj i ett hus. Den hade dock lika gärna kunnat utspela sig på 1630-talet, som The Witch, och med ytterst få förändringar skulle också The Witch kunnat handla om en postapokalyps i framtiden.
Varför? Därför att filmerna, medan de har karaktär nog att göra något slags intryck, inte har karaktär nog att manifestera det intrycket så att det blir något mer än bara ett intryck. Det är fundamentala ”tease”-filmer, filmer som börjar utan att fortsätta, som om de är rädda för att ta ett oundvikligt steg åt en självvald riktning. Istället trampar de ängsligt på samma plats, och de gör om sin rädsla för handling till en barnsligt självupptagen lek med den egna kroppen. Filmerna pillar på sig själva, står på tå och sedan på häl, testar att sjunga en sång väldigt högt, börjar prata med en låtsaskompis, beslutar sig för att de har varit ute tillräckligt länge och går sedan och lägger sig.
Om The Witch skrev jag att ”det är narrativ stil över substans, berättelsen är full av punkter och pekare men de går i cirklar, ungefär som en bil som saknar nycklar men som åtminstone ser väldigt bra ut. Varje scen kryllar av ledtrådar men de får en inte att bli något klokare. Mysteriet borde finnas där, men det saknar kropp. Vi ser på stil, intryck, antydningar, idén om en film mer än själva filmen – och slutet ligger farligt nära en typ av narrativ uppgivenhet, som om en bluff nästan kan synas.”
För att i framtiden inte behöva upprepa mig själv så funderar jag på att bara ge alla dessa filmer ett namn. Det lutar åt ”sushi-filmer” – filmer som lägger fram ett par bitar på en tallrik, alla med ungefär samma salta monotona smak, varpå vi ska låtsas att vi blir mätta av det. It Comes at Night slår verkligen något slags rekord i sushi. Den handlar om en ospecifik familj i en odefinierad postapokalyps i ett onämnt område. De har oklara problem medan de med osäkerhet försöker hitta en mening i tillvaron – eventuellt finns något hemskt ute i skogarna. En ansats till en intrig finns, när familjen lär känna en annan familj, som de bjuder in till huset för samboende. Kanske något ställs på sin spets då. Den andra familjen är lika oklar som den första.
Absolut allting i It Comes at Night är diffust – Joel Edgerton spelar den sammanbitne patriarken Paul som i en scen berättar att han var historielärare innan katastrofen kom. Den andre mannen Will (Christopher Abbott) säger att han har en bror, sedan att han var ensambarn, sedan att han hade en svåger. Tonårssonen Travis (Kelvin Harrison Jr) är tystlåten för det mesta, sitter och ritar teckningar där spökaktiga figurer finns i skogarna. En hund skäller ut i ingenstans. Fruarna Sarah (Carmen Ejogo) och Kim (Riley Keough) får inte så mycket att göra, men i en scen tittar Travis på Kims bröst och hon frågar hur gammal han är.
Jag skulle jättegärna vilja kunna hjälpa dig – du som oundvikligen kommer komma hit genom att googla ”it comes at night förklaring” – men filmen ger oss inga redskap att analysera med. För att citera Porky Pig: Th-th-th-that’s all, folks!
Amerikanska kritiker har varit generösa mot filmen – kanske för att manusförfattaren och regissören Trey Edward Shults blev en darling förra året med Thanksgiving-komedin Krisha – och skrivit om handlingen på sätt som filmen inte bekräftar (strikt taget kan vi inte ens säga om världen gått under här, det är bara våra kunskaper om klyschorna som föder tanken). De har även berömt filmens ovillighet att svara på sina egna frågor, för det första, och de ”emotionella underströmmar” som karaktärerna bär på, för det andra. Det leder mig till en ny definition – Ritboksfilmen. Den där filmen som består av en massa siffror på vita ark, som åskådaren själv får rita i (men det finns inget färdigt mönster, du får helt enkelt bestämma själv vad den färdiga bilden föreställer). It Comes at Night är en mycket effektiv ritboksfilm – den består av enorma luckor och tomma utrymmen som man kan fylla med vad som helst. Jag hade köpt det om det inte funnits något i själva filmen som föreslår saker – det är en sak att inte svara på frågor, det är en helt annan sak att inte ställa frågor överhuvudtaget men att ändå antyda svar. Det blir som att föreslå sammanhang utan att förklara dem.
Vad gäller de ”emotionella underströmmarna” är filmen lite mer öppen för rimlig (det vill säga specifik) tolkning. Vissa kritiker har gått igång på ritboken och totalt överskattat betydelsen av de många tysta scenerna inom familjen – att de handlar om mandomsprov, eller meningen med livet när allt ställs på sin spets, eller kärnfamiljens brister, och allra mest populär är tanken att den här filmen egentligen handlar om ”sorg”. Detta bottnar helt i vetskapen att Shults skrev manuset efter att hans egen far gått bort, en far som dog i cancer och som han själv länge varit frånskild från. Jag noterade att det närmaste berättelsen har en tematik är den återkommande bilden av ”avfärden” – människor som på ett eller annat sätt lämnar andra människor, människor som på ett eller annat sätt säger adjö. Här finns potential för verklig smärta och vemod, men just eftersom filmen är så kluddrig och ospecifik skapas aldrig ett visuellt eller manusmässigt system som tar vara på den känslan.
Detta är det allra mest irriterande med It Comes at Night: Den är inte dålig. Eller åtminstone inte tillräckligt dålig för att vara dålig. Precis som många andra indie-rysare är den välgjord och stämningsfull – Shults skapar en värld genom höstig kyla och minutiös scenografi, becksvart mörker och ficklampors skrikande sken, psykande dov och diffus musik; jag kan till och med ge filmen det att bristen på sammanhang ger berättelsen en psykande direkthet, en här-och-nu-känsla besläktad med överlevnadsinstinkten. Så, det är en skräckfilm, eller åtminstone en psykologisk thriller, och OK, till någon mån behöver den inte göra mer än att vara lite spännande och lite kuslig. Shults gör sitt för att bidra till det. När filmen bara handlar om att några personer misstror några andra, och vi undrar om de ska ha ihjäl varandra innan de dör av det där läskiga viruset som härjar, så är filmen rätt stabil thrillerunderhållning, varken mer eller mindre.
Men det är som att filmen skäms för sin egen o-originalitet och därför sätter upp brådmogna rökridåer till höger och vänster. Tydligast syns det i ett klyschigt, o-originellt manus, där varje scen känns som tagen ur en stencil i en manusskrivarkurs, och det duktiga men förutsägbart monotona och fantasilöst glåmiga skådespeleriet, som också påminner om TV-serier där skådespelare skådespelar som om de är påslagna maskiner i en fabrik. Faktum är att It Comes at Night, medan den struntar i att förklara något, påminner om hundra andra filmer och TV-serier. Det är som en skiss till en film, eller ett pilotavsnitt till en (till) TV-serie (zombies eller vampyrer, framtiden eller dåtiden, hursomhelst samma intriger och åter intriger) som aldrig blev av; en berättelse som greppar efter en fortsättning, och leker med tanken på att komma igång och börja bli bra i säsong 2 eller så, och som under tiden slösar vår tid med snygga cinematiska vattentramp.
FREDRIK FYHR
IT COMES AT NIGHT
Originaltitel; land: It Comes at Night; USA.
Urpremiär: 29 april 2017 (Overlook Film Festival, USA).
Svensk premiär: 30 juni 2017.
Speltid: 91 min. (1.31).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/35mm, DCP/2.40:1, 2.75:1., 3.01:1.
Huvudsakliga skådespelare: Joel Edgerton, Christopher Abbott, Carmen Ejogo, Riley Kenough, Kelvin Harrison Jr, Griffin Robert Faulkner, David Pendleton.
Regi: Trey Edward Shults.
Manus: Trey Edward Shults.
Producent: David Kaplan, Andrea Roa.
Foto: Drew Daniels.
Klippning: Matthew Hannam, Trey Edward Shults.
Musik: Brian McOmber.
Scenografi: Karen Murphy.
Produktionsbolag: Animal Kingdom, A24.
Svensk distributör: Scanbox.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete (medel-indie); skräck, thriller, postapokalyps (virus), science fiction, psykologisk thriller, isolationskoncept, standard treaktsstruktur.
Betyg och omdöme: Över medel – psykologisk apokalyps-thriller som är tillräckligt välspelad, stämningsfull och tekniskt välgjord för att den enkla intrigen ska fungera – filmen kryllar dock av ohållbart många luckor i situationsbeskrivningen, godtyckliga antydningar till tematik som egentligen inte finns där och effekter med pretentiösa förtecken (inkl. pseudosymboliska drömsekvenser och tekniska lekar med bildformatet); denna enorma rastlöshet, i kombination med berättelsen och manusets generella brist på originalitet och karaktär, gör så att filmen (trots, och på grund av, sina desperata försök) aldrig blir mer än ytlig stämning och spänning för stunden.
3 svar på ”It Comes at Night”