Här har vi en filmtitel som verkligen inte ljuger. Räkna med en tuff kväll om du köper en biljett till den här filmen. Höjdpunkten av min upplevelse av filmen var på väg ut ur salongen – inte bara för att filmen var slut utan för att ”Havet är djupt” kunde höras ur biopalatsets högtalare. Jag liksom dansade lite grann, på väg mot toaletterna, och det var precis vad jag behövde höra efter den här filmen. ”Nere på botten, här är det toppen”, ack om det vore så väl.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Rough Night, för det blir antingen för lite eller för mycket. Är det ett försök att göra den mest korkade film som någonsin gjorts? På så sätt är det en fascinerande film. Och liksom The Mummy är den sämsta Tom Cruise-filmen som gjorts lär detta vara den sämsta film med Scarlett Johansson du kan finna – det verkar bli en bister biosommar i år, ja, men tänk ändå; två sådana totala lägstanivåer bara veckan efter varandra. Det är lite som att blixten slår ner på samma plats, helt osannolikt tills du ser det med egna ögon.
De enda som ska se Rough Night är masochister med humor – det är nästan stimulerande att försöka hänga med i den, om man försöker. Jag gav upp på filmen rätt tidigt, och började istället försöka lista ut vad som skulle hända i den; det verkade vara så otroligt förutsägbart allting, men tro’t eller ej: Filmen är ännu dummare än jag trodde att den skulle vara. Steg för steg, scen efter scen, gång på gång trodde jag att filmen skulle göra det väntade – men jag måste ge den det, att den har mer fantasi än vad jag har. Rough Night är inte bara korkad, den verkar ha ett sådant enormt behov av att få vara korkad, att den nästan är korkad på ett kreativt sätt.
Filmens kanske tydligaste problem är en långfilmsdebuterande regissör vid namn Lucia Aniello – som av allt att döma saknar begåvning – men trots att det var uppenbart redan i början så ville jag vara snäll då. Man kan inte ha höga krav på en komedi om ett kompisgäng som festar loss på alfahonans möhippa Varpå Galna Saker Händer, tänkte jag; nuförtiden görs det lika många sådana här filmer som det görs filmer som superhjältar, och eftersom många kritiker är rädda för tjejbaciller så får så kallade ”chick flicks” ofta sämre kritik än de förtjänar. Förra årets mest underskattade film hette How to be Single, till exempel, och det är stor skillnad på en film som Hot Pursuit och en film som Bad Moms. Jag vet att det inte låter så, men tro mig.
Hursomhelst. Möhippa, it is. Jess (Johansson) ska till Miami med sina gamla collegekompisar för att festa loss. En klantigt gjord prolog ger oss tilltänkt tokiga campus-aktiviteter (tekniskt sett får vi se folk spotta pingpongbollar i muggar, varpå någon slår sig i huvudet) och dessa glada dagar ska nu föreställa vara tio långa år sedan. Jess har kommit långt, hon är en politiker som är mitt uppe i en kampanj och på väg att bli nominerad till ett högre ämbete – hon har egentligen inte tid med sin egen möhippa (eller några fritidsaktiviteter alls) men nu får det bli som det blir.
Jess’ gamla kompisar är Alice (Jillian Bell), en jobbig och neurotiskt klängig förskollärare, Blair (Zoë Kravitz) en fancy pants-republikan-typ som bara respekterar rikedom, och Frankie (Ilana Glazer) som är en aktivist med någon slags oklar anti-allt-agenda. Tanken är att tjejerna förstås är BFF:s trots sina olikheter men manuset kortsluter tidigt sig själv genom att låta dem vara extremt övertydliga stereotyper – om de ska komma överens ändå måste det ju finnas vissa nyanser, en känsla av samhörighet, någonting som gör att vi kan identifiera dessa figurer som människor á la du och jag, eller åtminstone någon, någonstans. Nu är det ba… slow motion-bilder när Frankie sniffar sin egen armhåla – för hon är ju sådär bohemiskt ofräsch liksom. Naturligtvis har inga några politiska eller filosofiska meningsskiljaktigheter, trots att det åtminstone borde bli en grej vid något tillfälle, på något sätt. Deras problem verkar på sin höjd gå ut på att de så sällan ses längre. Varför de vill ses framgår inte, för stereotyper har inga mänskliga impulser.
Det bästa beviset på detta problem är att Jess’ slänger in en joker i leken i form av nya kompisen Pippa (Kate McKinnon) från Australien. McKinnons närvaro säger egentligen allt om den här filmen. Pippa är en ny bekantskap för alla andra än Jess, men vi i publiken ser inga tecken på att de skulle vara mer eller mindre bästisar med henne. En av många konflikter som inte kommer någonstans går ut på att överbeskyddande Alice är sotis på att Jess har en ny görlfrändd, ba oh no U didn’t liksom… men regissören Aniello hittar noll sätt att belysa skillnaderna mellan de olika relationerna. Det är förmodligen därför som Kate McKinnon inte kan göra annat än att köra (ihjäl!) sin välbekanta crazypants-schtick. Det skulle inte förvåna mig om det vi ser egentligen är en fembot som arbetar åt McKinnon medan hon håller på med ”Saturday Night Live”.
Vad jag nu förklarat är grunderna till varför filmen inte fungerar. Det finns fler – som att tjejernas ”galna festande” inte är speciellt galet alls; de snortar kokain på toaletten till en klubb, wow! (jag älskar hur pressmaterialet kallar filmen för ”garanterat barnförbjuden” intill en ruta som visar att filmen är tillåten från 11 år) – men den taskiga karaktärsformuleringen, och bristen på regi, är egentligen det verkliga systemfelet här.
På sina icke-grunder börjar filmen därefter bygga en situation som, förstås, inte håller. Tjejerna hyr in en strippa(re?) som de därefter – på grund av idioti – har ihjäl. Trots att filmen är närmare två timmar lång, och trots att de borde ha sett åtminstone någon variant på Baksmällan och Very Bad Things, kan ingen av de fem kloka huvudena komma på en enda lösning på problemet Hur Får Vi Bort Liket.
Jag kan inte berätta mer om intrigen än så, för det är skadligt för min hälsa. Jag kan bara säga att vi får en serie händelser som alla är så ofantligt korkade att de ibland är direkt obegripliga. Filmen är också så taktlöst berättad att den egentligen bara består av två typer av scener – den ena typen när de försöker få undan liket (vilket misslyckas, eftersom de tydligen inte kan tänka en enda logisk tanke), och den andra när de mitt i alltihopa tjafsar om sina personliga problem med varandra (vilket inte leder till något och som aldrig känns naturligt, eftersom manuset är så kasst) – och dessa två scener snurrar runt efter varandra godtyckligt, som om filmen hade kunnat pågå i fyra timmar.
Jo, det finns en tredje typ av scen också. Vi har ju Peter (Paul W. Downs), Jess’ fästman. Han har – på grund av vidare idioti och urslappa manuslösningar – fått för sig att Jess är osäker på bröllopet (han missförstår paniken han hör i mobilen, som därefter går i marken och är trasig, osv). Han ska naturligtvis åka till Miami för att konfrontera henne om det här, och gissningsvis ramla in mitt i kalabaliken av givna bankrånare och kinky Demi Moore-cameos (fråga inte, för jag orkar inte förklara) någonstans mot slutet.
Så mycket gissade jag – men på något gudsförgätet vänster fixar filmen till det så att han bilar från Washington till Miami. Detta tar, enligt Google Maps, mellan 15 och 17 timmar. Han ska lösa det genom att knapra utgångna endorfinpiller, ha ett flak Red Bull i baksätet och köra hela sträckan i vuxenblöja.
Som sagt, jag är imponerad. Hur kommer man ens på en så dum idé?
Se inte den här filmen.
FREDRIK FYHR
ROUGH NIGHT
Originaltitel; land: Rough Night; USA.
Urpremiär: 15 juni 2017 (Australien).
Svensk premiär: 16 juni 2017.
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Scarlett Johansson, Jillian Bell, Zoë Kravitz, Ilana Glazer, Kate McKinnon, Paul W. Downs, Ryan Cooper, Ty Burrell, Demi Moore, Enrique Murciano, Dean Winters, Colton Haynes, Patrick Carlyle, Eric André, Bo Burnham, Hasan Minhaj, Karan Soni, Laura Grey, Mark Tallman.
Regi: Lucia Aniello.
Manus: Lucia Aniello, Paul W. Downs.
Producent: Lucia Aniello, Dave Becky, Paul W. Downs, Matthew Tolmach.
Foto: Sean Porter.
Klippning: Craig Alpert.
Musik: Dominic Lewis.
Scenografi: Carol Silverman (set decoration).
Kostym: Leah Katznelson.
Produktionsbolag: Paulilu Productions, Sony Pictures Entertainment.
Svensk distributör: UIP/Sony.
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag och storföretag; komedi, high concept, situationskomedi (bli av med liket-fars), raunch, svart komedi, tilldragelseintrig.
Betyg och omdöme: Dålig film – i nästan alla avseenden dåligt gjord ”bli av med liket-fars”; händelsefattigt, konturlöst manus med stereotypa karaktärsbeskrivningar, usla intriglösningar och så mycket korkat beteende att det måste kallas för publikföraktande; likgiltig-till-obegriplig regi och ingen som helst känsla för komisk takt eller rytm; begåvade skådespelare, men de agerar utan någon synbar personregi och kan inte övervinna det sopiga materialet.
2 svar på ”Rough Night”