TRAILERS
Videosöndag 4/6 2017
15.00-16.15. UNDER GOTTSUNDA (VOD)
När Ruben Östlunds The Square vann Guldpalmen natten till i måndags skrev jag (på Facebook) så här:
Fantastiskt stort! Minst dubbelt så stort som Alicia Vikanders Oscar.
Och det hade aldrig blivit av om vi inte hade svenska filmsatsningar som (åtminstone till NÅGON mån) tänkte bortom biljettintäkter och sk. ”folklighet” (läs dumheter).
Filmkonst i världsklass odlas i Sverige mitt under näsan på folk. Här finns en vind som gärna får vända, så att detta kan uppnå sin fulla potential!
Du kan börja med att ersätta en TV-seriesäsong med tio svenska indiefilmer. Ett gott initiativ – och nyttigt!
Kloka själar undrade om jag hade några tips på vad för indiefilmer man kan se. Och det är klart jag har! Jag skrev en spontan lista på FB, men programmerar förstås gärna en Videosöndag på temat.
En perfekt eftermiddagsfilm är Viktor Johanssons Under Gottsunda, en verklig indiefilm mer eller mindre gjord på ren viljestyrka. där vi tar oss igenom Uppsala-förorten Gottsunda på en dagslång odyssé – dokumentärt, fiktivt, skådespelare och individer men hela tiden människor, alltihop drömskt och briljant fångat på ett manér som (som av en händelse!) påminner om veckans hackkyckling Terrence Malick. Sidans egna intervju med Viktor Johansson finnes här.
(Och ja, jag tycker vitt på vitt ser lite coolt ut).
16.30-18.10. SOPHELIKOPTERN (VOD)
Jag såg Sophelikoptern på premiärkvällen för ett år sedan – en solig dag i slutet av maj – och det var jag och en gubbe till i salongen.
🙁
Filmen handlar om tre personer som ska åka 100 mil med en gammal väggklocka. Ett och annat händer under resans gång, och ett och annat händer inte. Tänk Jarmusch och Kaurismäki. Det är en av de mer eleganta svenska arthouse-debuterna man kan tänka sig, och den förtjänar verkligen en större publik. Gillar man fulhumor och trögt knas är den till och med underhållande på riktigt.
19.20-20.55. MIN LILLA SYSTER (VOD)
En otroligt saklig film om ätstörningar, som kommer med en känsla av informationsvideo från UR men som lämnar en med så mycket mer. Man märker att manusförfattaren och regissören Sanna Lenken vet vad hon talar om, för hon skildrar medelklassfamiljen – där fina dottern Amy Deasismont är subtilt hetsad isprinsessa medan lite undanskuffade lillasystern Rebecka Josephson är den enda som kan betrakta henne mer närgånget och långsamt leta sig fram till förståelsen att något är fel med hennes ”lilla” storasyster. Lenken lägger inte till, eller drar ifrån, mer än vad hon behöver, och det finns inga skrikande pekpinnar och inte heller någon uppenbar politisk symbolism. Detta är bara ett otroligt realistiskt drama, som i sin realism upplyser om hur anorexia och ätstörningar ter sig när det drabbar människor och deras medberoende. Det är minst lika bra än en dokumentär i ämnet – förmodligen bättre, eftersom vi dras med i den övertygande situationen empatiskt och förstår genom vad vi ser, inte genom att någon försöker förklara något. Det är perfekt effektivt filmberättande.
Vi behöver dra upp tempot lite nu. Odödliga är inte en överdrivet originell – eller i alla avseenden helt lyckad – film, men jag gav den utmärkelsen årets tappraste försök i fjol, och jag står för det. Madeleine Martin och Filip Berg är sympatiska som ungdomar med Bonnie & Clyde-komplex som flyr storstaden för en road-trip norrut, som förstås innefattar en hel del olyckor och romantisk melodramatik. Det finns inte så mycket förklaringar till varför saker går som det går – det händer för att det är en sådan film där sådana saker händer. Kanske man kan tolka titeln på det sättet. Ungdom på glid-roadmovien är en cinematisk evergreen som kanske inte ens behöver förklaras. Vi har sett det förut, men Odödliga är gjord med sådan genuin glädje (och på så små medel) att det är svårt att inte charmas av den.
Jaaag veeeeet, den här filmen är inte indie – tvärtom var det väl den största svenska filmsatsningen någonsin (och den största floppen)? – men jag kan förstås inte stå emot chansen att lobba för Gentlemen igen, en film som jag älskade när jag såg den på premiären och som jag sedan älskade lite mer när jag skrev om den igen. Det är ett rasande skickligt filmbygge i alla avseenden, och det håller en internationell nivå som inte kan matchas av någon svensk film jag sett på år och dagar. Så även om filmen inte är en outsider så är åtminstone Mikael Marcimain landets kanske mest underskattade och oförtjänt oförstådda regissör. För mig är ”Jag har suttit på dårhussss” redan en klassisk svensk filmreplik, on par med ”Han är luuuugn” från (Sökarna) och allt Lennart Jähkel säger i Jägarna.
För den som undrar vart min längre analys tog vägen – för jag var övertygad om att jag skulle komma att göra en sådan – så kan jag (som så ofta) skylla på TV. Närmare bestämt TV-versionen av den här filmen. Som jag aldrig orkade se.
02.00-03.30. BLÅ MÅNDAG (VHS)
Svensk filmindustris motsvarighet till herpes, baserad på en idé av Göran Gillinger. Inte en speciellt bra idé. Jag vet att det är helt orimligt att föreställa sig att någon skulle vara vaken nu, efter fyra dramer och Gentlemen som final, men det finns ingen annan rimlig tid på dygnet att se den här filmen. Och alla modiga filmälskare måste nog, någon gång, se den. Jag vet, det är att be om herpes, men vad vore vi för människor om vi inte ville undersöka dåliga filmer. Smaknazister? Mer masochism åt folket! Att leva är att lida, som Buddha sa.
FREDRIK FYHR
Andra bra (eller över medel) svenska filmer man kan se
Apflickorna
Cirkeln
Flickan, mamman och demonerna
Dröm vidare
Exfrun
Hotell
Jätten
Måste gitt
Tjuvheder
Turist
Yarden
Äta sova dö
Ömheten