Vecka 21-22 1997 (helgen 22-23 och 30 maj)
Amerikanska premiärer
ADDICTED TO LOVE
Med facit i hand är 90-talet mestadels charmigt och/men begripligt. Ibland är dock 90-talet riktigt stört. Det här är ett lysande exempel på vad som händer när filmer görs i ett klimat då ”Seinfeld” (bless its heart) var världens populäraste TV-serie.
Jo, för när allt kan ironiseras ner och relativiseras, varför inte göra en komedi om en snubbe som blir dumpad av sin tjej och sedan (som värsta psykot) följer efter henne till Paris, bosätter sig i lägenheten mitt emot hennes och stalkar henne?
Vänta, jag vet, vi slänger in Meg Ryan på ett hörn också. Hon spelar någon slags mordisk galning som ska ha ihjäl killen som hans ex nu är ihop med. Låt det bli en korsning mellan French Kiss och Cable Guy och utgå ifrån att publiken kommer tycka deras kliniskt ofriska beteende är relaterbart, samt att deras oundvikliga romans är vettig.
På tal om Cable Guy så var det här någon slags motsvarighet – liksom man i mellanstadieåldern bänkade sig framför Jim Carreys nya film, och fann barndomens största antiklimax, så hände något liknande här.
Ja, därför att jag alltid varit ett stolt fan av Meg Ryan, såklart!
Kalla det avdelningen ”knepiga stunder när familjen hyrde film”. Addicted to Love (”Hämnden är ljuv” i Sverige) är verkligen en sällsynt feltänkt historia som än idag får en att undra vad i helskotta man sitter och tittar på. Det är på gränsen till fascinerande.
Det enda bra med filmen är att de inte missar chansen att använda Robert Palmer-låten med samma namn.
GONE FISHIN’
I’m too old for this… fish? Gone shittin’ är också en bra alternativ titel här. De som tycker att Dödligt vapen 4 (som kom ett år senare) är en dålig film kan checka den här osannolika spin-offen där Joe Pesci och Danny Glover åker och fiskar och hamnar i (om jag minns rätt) något slags generiskt gangstertrubbel.
Anlände direkt på video i Sverige med den självklara titeln Den som fiskar efter mycket.
En väldigt dålig film. Så dålig att den, liksom Addicted to Love, tränger sig bortom nostalgins skimmer och får en att minnas att 1997 kanske inte var ett så kul år ändå.
THE LOST WORLD: JURASSIC PARK
Filmer höll sig i allmänhet borta dessa veckor – därav kan två veckor räknas på en hand – eftersom Steven Spielbergs exceptionellt hypade Jurassic Park-tvåa dundrade in för att erövra biosommaren.
Det visade sig bli en av Spielbergs minst inspirerade filmer, men jag vill ändå påstå att den inte är så dålig som den (av någon anledning) anses vara idag. Jag såg den när det begav sig, och i slutet applåderade faktiskt publiken.
Detta var dock klockan nio på kvällen i Eskilstuna. Folk dricker mycket alkohol där.
The Lost World har jag omnämnt här, och inte minst här, så ’nuff said.
Jo, jag hade det där sticker-albumet.
’Nuff said!
Fö’grummade dinosaurie!
’TILL THERE WAS YOU
OK, den här filmen vet jag att jag aldrig såg. Kommer jag någonsin se den? Hur stort är mitt sug efter en romkom med Jeanne Tripplehorn och Dylan McDermott, regisserad av Grå McGråsson som i övrigt enbart regisserat avsnitt av TV-serier.
We may never know…
TRIAL AND ERROR
I rest my case.
Tidigare nämnda Love! Valour! Compassion! hade en skamlös trailer som exponerade Jason Alexander – egentligen helt i onödan – eftersom han var känd från ”Seinfeld”. Och vad har vi här om inte en filmdebut för Michael ”Kramer” Richards. Långt innan hans skådespelarstolthet ledde honom till att bli ”rasist över en natt” i Det Där Som Hände Och Som Du Minns Om Du Minns Vad Det Var.
Filmen är en rättegångskomedi, den ena av två för 1997 års räkning; lite senare kliver Jim Carrey in och visar vart skåpet ska stå. Och på tal om Dum & dummare så är det här A) en dum film, och B) en film med Jeff Daniels. Han spelar en advokat som På Grund Av Nonsens måste låtsas vara en skådespelare medan hans kompis (Richards) tar över hans roll som en advokat i ett viktigt fall. Absolut allt i filmen bygger på slarviga nödlösningar, och även om alla skådespelare försöker så gott de kan (inklusive en skamlöst begåvad Charlize Theron i en menlös biroll) så är det här en sådan film som helt enkelt inte fungerar.
Om jag minns det rätt.
Jag tänker inte se om den här filmen för att ta reda på om jag har fel.
Amerikansk premiär vecka 20 ’97 hade även Brassed Off som nämnts på en tidigare videosöndag.
Svenska premiärer
På svenska biografer dessa veckor kunde man avnjuta de – faktiskt riktigt mysiga – popcorn-filmerna The Relic (utmärkt monsteraction med Tom Sizmore på museum) samt Star Trek: First Contact (min personliga favorit-Trek, fram tills Beyond häromåret). Clint Eastwoods långsökta, men i Clinton-eran högst profetiska, president-och-sex-thriller Absolut Makt hade också premiär, liksom David Schwimmer/Gwyneth Paltrow-romkommen Vänner och flickvänner, den halvt bortglömda (men helt okej, väl?) Beavis and Butthead do America samt (den mindre okej) En värsting på Wall Street.
Och, ja, just det, den samiska satsningen Minister på villovägar, som jag inte har en aning om vad jag ska säga om. Det är den tredje samiska långfilmen någonsin, men tydligen talar man alla möjliga språk i den. Den hade världspremiär i Luleå, men den visades bara en vecka där. Stockholmspubliken var, enligt arkivet, ”iskall”.
VAD ÄR DET HÄR FÖR EN FILM?
Jag vet att mina åsikter om Sameblod inte var helt populära överallt, men det var ju ändå på det stora hela en helt okej film. Minister på villovägar gör mig faktiskt minst lika nyfiken.
FREDRIK FYHR