TRAILERS
Videosöndag 21/5 2017
15.00-16.20. ATLANTIS
16.30-18.00. SKATTKAMMARPLANETEN
Tack vare Alien: Covenant och The Promise är veckans videosöndag präglad av episka filmer som fortfarande är underskattade. Vi börjar på matinéstadiet med en dubbeldejt i form av Atlantis och Skattkammarplaneten, två underhållande Disneyfloppar som har högt tempo, snygg animation, färgstarka effekter och oväntad steampunk-estetik, allt utan att för den sakens skull svika känslan av äventyr. Båda två är expeditionsfilmer – i Atlantis har vi en ung, ambitiös forskare på jakt efter staden i fråga, som ger sig av med ett gäng råskinnade soldater och arbetare. Skattkammarplaneten är en variant av Stevensons klassiker, och handlar om en reas på väg mot en intergalaktisk skatt. Genom världar, då. John Silver är en barsk cyborg sugen på myteri. Andra halvan av Atlantis är lite mer automatisk och förutsägbar än den andra, men då är det tur att Skattkammarplaneten kan ta över för den är full rulle från början.
Båda filmerna bär på bekanta saker på ytan, men hantverket är verkligen noggrant och solitt, och berättandet är utstuderat, fullt av genuina överraskningar, karaktärer med motivation och lager, intelligens och någon slags djupare känsla av liv och död än filmer av det här slaget brukar kunna skryta med. Det handlar mer om figurerna än deras gullighet, och det handlar mer om storyn än all inneboende action. Karaktärerna orsakar filmens twistar, inte billiga manusknep,och karaktärerna gör som de gör för att de är figurerna de är. I synnerhet i jämförelse med spektakel som Big Hero 6 – filmer som är så rädda för bra manusarbete att de kör ner vad för story de nu vågar ha i en serie actionscener – känns dessa två filmer som välkomna vykort från tiden alldeles innan handanimation dog ut.
19.00-22.35. RYANS DOTTER
Jag nämnde David Lean i min recension av The Promise, och fastän Doktor Zjivago var den osökta kopplingen så tänkte jag också på Ryans dotter, eftersom The Promise (liksom den filmen) blivit ett ekonomiskt fiasko. Tragiskt nog blev filmen sågad när den kom – en ointresserad kritikerkår ansåg att intrigen (ett relativt enkelt triangeldrama) var för tunn kontra den enorma längden (nästan tre och en halv timme), i synnerhet efter Leans tidigare filmer (Bron över floden Kwai, Lawrence av Arabien och Zjivago). Den gamla filmkritikerklyschan ”hit men inte längre!” slog till.
Egentligen är Ryans dotter en film som har en mycket högre nivå av konstnärlig ambition än de filmerna, och Lean försöker måla en realistisk bild av ett romantiskt drama i svåra tider. Den utspelar sig på 1910-talet i en liten irländsk by befolkad av idel nationalistisk pöbel; Sarah Miles spelar ung kvinna som förhastat gifter sig med snäll lärare (Robert Mitchum) men blir senare djupt förälskad i deprimerad engelsk officer (Christopher Jones) som lider av posttraumatisk stress.
Ja, tiden går mycket långsamt, men också mycket tillfredsställande för den som tillåter sig själv hypnotiseras. Manuset av Robert Bolt diskuterar på ett intelligent sätt människans sämre sidor – småsinthet, patriotism och främlingsfientlighet – och det pareras sylvasst med Leans perfekta utförande som stundtals ger en rysningar; det Oscarsbelönade fotot av Freddie Young, i synnerhet de mer symboliska naturbilderna, är nästan äckligt intensivt. Den romantiska intrigen får en dystopisk kvalité, hela filmen är suggestiv och långt ifrån feel-good utan snarare en sällsam, karg och hård film med en hisnande kontrast i de vackra och ofta ödsliga bilderna. Fint skådespeleri i birollslistan av Trevor Howard som nött whiskeypräst och främst den magiske John Mills som fick en Oscar för sin fenomenala byfåne.
Lean blev dock mycket sårad av all den negativa kritiken, och gjorde inte någon mer film förrän 1984 års En färd till Indien som blev hans sista. På så sätt är Ryans dotter en milstolpe, värd att ses med blandade känslor, men helt klart en av de allra bästa ännu djupt underskattade filmer som gjorts.
23.00-01.15. DRAKENS ÅR
Jag lekte med tanken på att sätta Michael Ciminos Heaven’s Gate intill Ryans dotter och kalla det för en dag, men vissa saker låter sig inte göras. Ciminos fyratimmarsepos är förmodligen världens mest underskattade film – åtminstone en toppkandidat – men en över tre timmar lång skildring av historisk misär får räcka. Istället ruskar vi av oss ledan med Drakens år, en minst lika underskattad (dessutom mer bortglömd) Cimino-film där Mickey Rourke gör en av sina bästa rollprestationer i en verkligt tredimensionell roll. Han spelar nybliven chef över polisdistriktet i Chinatown och hans besatthet av att krossa den kinesiska maffian visar sig bli ett korståg som kommer innebära blod, galenskap och viljan att blint gå hela vägen ut och kapa odjurets huvud för att döda det. Det är inte subtilt, men det är djävulskt svulstigt, och resan Rourkes rollfigur går igenom lämnar en alldeles omskakad. Drakens år var praktiskt taget det sista Cimino gjorde innan han försvann från radarn – liksom en Orson Welles hade han ”förlorat men inte gett upp”, och blev straffad hårt med denna film, som uppenbart sågades på förhand av kritiker och floppade.
01.30-02.50. REMEMBER LAST NIGHT?
En rimlig kandidat till den här platsen hade varit Alien vs. Predator 2, men jag accepterar att jag är den enda i världen som tycker att det är en helt rimlig b-film, och bättre än Paul W.S. Andersons anskrämliga föregångare. Det får bli screwball-komedi från 30-talet istället, och (som klippet ovan visar) inte en alldeles ofascinerat åldrad sådan. Det är inte en scen som talar för hela filmen, men värd att poängtera – oväntade ögonblick av glad, ohejdad, naivt okunnig rasism är helt enkelt saker man får leva med, om man ska ner i filmhistoriens ”glada” dar.
Allt som allt tror jag detta kan vara James Whales mest underskattade film. Inklämd mellan Frankensteins brud och den påkostade musikalen Teaterbåten gjorde Whale denna helfestliga b-komedi om ett par rika, festande skitstövlar som efter en väldigt bisarr natt av supande (där de bokstavligt talat skjuter iväg varandra från kanoner) vaknar upp för att finna en av ”vännerna” mördad. Tyvärr minns de ingenting eftersom A) de var dyngraka natten innan, och B) det första de gör när de vaknar är att korka upp igen. Det är en utmärkt film att natta med, gammalknarrig men också full i fan, ständigt på språng men vaggande, dessutom fixerad vid idén om en sen natt.
Alla är misstänkta, som man säger, och vem mördaren är visar sig vara lika förvirrat för polisen att lista ut som i en snårig Chandler-deckare – detektiven blir spritt språngande galen på att alla hans misstänkta springer runt och följer sina egna ledtrådar med munväder att matcha törsten, butlern är full till bredden av härlig misantropi, villospåren stinker av fisk, den blinda kvinnan fejkar säkert, ingen gillar ”Dr. Watson”, det gör inget om hypnotisören dör och man kan tydligt känna Whales hatkärlek till idén om rikedom och dekadens. Remember Last Night är en mindre film, och verkligen en av sin tid, men det är också en av Whales allra bästa.
(Ovanstående stycke saxat ur min Whale-auteurathon)
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Videosöndag 21/5 2017”