Vecka 20, 1997 (helgen 14-16 maj)
Amerikanska premiärer
CARLA’S SONG
Man skulle kunna tro att det här skulle vara en ganska ostig film – busschaufför blir kär i utstött kvinna från Nicaragua, varpå de åker till hennes hemland för att hitta hennes förlorade familj – men i händerna på Ken Loach blir den fascinerande realistisk, även när skådespeleriet är för storögt, politiken för fyrkantig (allt är CIA:s fel, notera utropstecken!!!!!!) och grundhistorien för långsökt.
Det är ett bra exempel på hur mångfasetterad en film kan vara i sina kvalitéer – å ena sidan en ganska orealistisk story, med en del såpoperaliknande inslag i manuset (av Paul Laverty, som Loach skulle komma att fortsätta arbeta med i nästan alla sina filmer efter denna) men å andra sidan en total känsla av autenticitet på grund av Loachs förmåga att återskapa en osminkad verklighet, och även skådespelarnas förmåga att bli trovärdiga individer ur verkligheten – vilket de oftast blir, även om Loach ser till att tvinga fram tårar och utropstecken när han behöver (för jo, han är en minst lika skamlös sentimentalist som Steven Spielberg).
Loach är en sådan regissör som kan förlita sig på sig själv, vad för berättelse det än rör sig om så vet han hur han berättar, så att säga, ”av folket, för folket, om folket”. Jag har inte sett allt han gjort, men Carlas sång är nog en av hans mest underskattade för det är en av de bästa jag sett, även om desto färre talar om den.
En person som dock säkerligen såg filmen, och blev rörd, var Ulf Lundell, som skrev låten ”Kvar där för gott” – när du inte kan låna från Springsteen, låna från Ken Loach!
LOVE! VALOUR! COMPASSION!
Japp, nu är vi i 90-talet. Nej, vägen kantas inte bara av Spice Girls och krimskrams utan även små oansenliga indie-filmer om folk som bara pratar och umgås – inte sällan sedda ur perspektivet hos minoriteter, som exempelvis homosexuella.
Den här filmen – som gick direkt till video under titeln Passion! Vänskap! Längtan! – är ett jättebra exempel. Jag lade upp trailern för någon videosöndag sedan, som ett exempel på en bra film om folk som äter mat. Det är onekligen en sådan där soldränkt och ”vi har hela dagen på oss”-lugn film som bara handlar om åtta homosexuella män, som samlas i ett sommarhus för några helger ute på landet – alla är vänner sedan länge, men vissa mer (och mindre) än andra; svartsjuka och otrohet, samtal om liv, död och kultur, och inte minst genuin vänskap avhandlas. That’s it. Man kan göra en film om människor som bara umgås. Filmen är byggd på en pjäs av Terrence McNally, men den är från början till slut cinematisk i sin känsla av tid och plats, sättet den manifesterar känslan av lata sommardagar.
Man kunde ta sådana här filmer för givet då, men nu framstår de som sällsynta stycken kvalitetsindie. Även om jag ska erkänna att trailern är rätt patetisk. Filmen är full av bra skådespelare – inte minst John Glover i en minnesvärd dubbelroll – men naturligtvis säljer trailern Jason Alexander (vid det här laget var han till obeskrivligt hög grad känd från Seinfeld) för allt smör i Småland. I verkligheten är han bara en av åtta figurer i filmen, och alla är på samma nivå.
NIGHT FALLS ON MANHATTAN
Och vi har även rättegångsdramat, en annan favorit från 90-talet, via Grisham och O.J Simpson – här är det Andy Garcia som spelar rookie som får världens chans när han tilldelas ett stort rättsmål. Haken? Det visar sig att han hamnar i en position där han måste släta över poliskorruption som innefattar hans far (Ian Holm).
Checkar man värdena på denna film så ser allt bra ut – regin från Sidney Lumet, vars karaktäristiska blandning av underhållning och samhällsmedvetenhet verkar klippt och skuren för denna film; Garcia i sin ungdoms form, Ian Holm med kusligt perfekt Brooklyn-accent, Richard Dreyfuss som vis advokatkollega, James Gandolfini som korrupt lowlife-snut, Lena Olin som film noir-liknande kärleksobjekt och finfina skådisar som Colm Feore och Bobby Cannavale på flanken.
Filmen gör allt rätt, men den följer ett manus där vi aldrig får veta vem huvudpersonen egentligen är, och allt det här med korruption och juridikens relativitet blir ganska godtyckliga saker. Alla filmens bra komponenter dansar som runt het gröt – men det finns ingen gröt, utan bara ett tomrum där bra filmer har en kärna.
Filmen borde haft mer gröt.
THE SECOND JUNGLE BOOK: MOWGLI VS. BALOO
När jag gick igenom förarbetet för det här projektet stirrade jag rätt länge på den här affischen. Min spontana reaktion var: Whoopi-doo-what? Jag har inget minne av att den här filmen någonsin existerat – vilket inte är så konstigt eftersom den inte gick på bio i Sverige, och anlände på video så sent som 1998. Ja, det var ju ett helt år efter 1997, och jag var plötsligt mycket äldre än Mowgli, mer intresserad av att hyra Scream 2. Eller, öh, Wishmaster. Typ.
Det är en annan historia, ur Den Stora Boken av Anekdoter från Videobutiken.
(Snor du den idén så ska jag finna dig á la Taken!)
SPRUNG
En till film som gick direkt till video i Sverige, med den lite märkliga titeln Double Date. Jag vet inte om den här filmen är bra eller inte, men om du hittar en VHS-kopia av den någonstans så kan du ju skicka den så tar jag en titt (please don’t…!)
Det här tycker jag nämligen ser ut att vara, överlag, vad 90-talet hade istället för Tyler Perry. Om du inte vet vem Tyler Perry är så är det OK. Du behöver inte veta och jag har ingen akut anledning att börja förklara, det vill säga vada i, Perrys magiska värld. Och Sprung är en film som ingen kommer ihåg. Så!
THE VAN
Den här filmen gick på bio i Sverige redan hösten 1996, men släpptes på video i juni 1997 (nästan samtidigt som den gick upp på bio i USA). Jag kan ha sett den när det begav sig, men det var förstås långt innan jag hade kunnat förstå att den var sista delen i Roddy Doyles ”Barrytown”-trilogi, efter The Commitments (filmen som alla minns) och The Snapper (filmen som desto färre minns).
Och The Van, filmen som nog inte så många minns heller – Doyle är visserligen inte ett icke namnkunnigt namn, och filmen är regisserad av Stephen Frears, men jag kan tamejtusan inte minnas senaste gången någon sa till mig ”öh, minns du The Van? Så jäkla skarp rulle!”
Den fick ojämn kritik när det begav sig också, kanske för att den såg ut att vara en feel good, fastän den egentligen hade mer socialrealistiska anspråk. Om jag förstått saken rätt går storyn ut på att filuren Bimbo (Donal O’Kelly) får sparken från ett bageri och köper en ”chipper” (en fish & chips-bil) med sin matey, men deras vänskap tryter när pengarna kommer in i bilden.. Jag kan förstå att filmen inte gick så bra som Frears hade hoppats på, om de marknadsförde filmen med Colm Meany – irländsk tjockskalle, dömd att spela ignoranta biroller i Hollywood-filmer, och den enda i filmen med tydlig internationell appeal (känd världen över som en ”that guy!”). Synd bara att alla säkert spontant ogillade honom, eftersom han alltid spelar så osympatiska roller. Här står han glad med armarna i kors på omslaget till affischen. De borde ha tänkt ett extra steg där.
Men filmen är säkert bättre än Tony Scotts The Fan.
Svenska premiärer
Denna helg kunde hela landet njuta (eller inte) av Val Kilmer i Philip Noyces helt hopplösa Helgonet, en film som jag inte såg när det begav sig men som jag försökt traggla mig igenom senare – en pärs, eftersom filmen är i stora drag är så osammanhängande och slarvigt gjord att den är obegriplig; lite som om någon såg Mission: Impossible och tänkte ”wow, filmer kan vara helt random och ändå sälja biljetter!”
Denna floppade dock, även om jag fortfarande älskar Universals skamlösa ”Bästa filmvalet”-kampanj, som man som svenskt mellanstadiebarn faktiskt gick på ett tag (man kunde se framför sig hur en kommitté á la Farbror Staten analyserat veckans filmer som apotekare, och vetenskapligt kommit fram till vilket som var det ”bästa filmvalet”). Jag tror det kan ha varit Helgonet som var filmen som fick mig att börja tvivla, och undersöka saken själv, varpå det gick upp för mig (*surprised hamster*) att allt bara var en bluff.
Det halvsatsades även på Ofarliga sinnen, den usla spoofen på (gissa tre gånger) Farliga sinnen, med Jon Lovitz som lärare i gettot. En minst sagt knepig idé till en parodi, och därför en helt förvirrad film som inte har samvete nog att vara en parodi hela vägen, utan någonstans förvandlas till någon slags riktig film. Om Spy Hard var den sista rimliga filmen i den här genren, så signalerar Ofarliga sinnen helt klart att den är död. Liknande saker kan sägas om förortsfilmen; tidigare biosomrar har vi kunnat se hur filmer om förorten blivit mer och mer urvattnade sedan Boyz ’N The Hood-dagarna… ja, Farliga sinnen är egentligen ett bra exempel. Ofarliga sinnen kan ses som en cinematisk drive by-shoot för en hel subgenre.
Bodde man i Stockholm kunde man snoffsa till det genom att gå och se André Téchinés Tjuvarna med Catherine Deneuve, en säkert esoterisk blandning av noir och romantisk melodram som nominerades till Guldpalmen. Men, tänka sig, till skillnad från ovanstående skräp så finns den varken på video eller VOD. Det är för att det bästa filmvalet nästan alltid är det mest oåtkomliga.
FREDRIK FYHR
2 svar på ”Biosommaren 1997: Vecka 20”