Det finns fortfarande något smått tabu över nazister på film. En film som Imperium känns därför som ett steg i rätt riktning, i synnerhet nu i vår tid där det största faktiska terrorhotet i västvärlden de facto kommer från vit makt-rörelser. Den kedje-Nicorette-tuggande FBI-organisatören Angela Zamparo (Toni Collette) förklarar det utmärkt, med Oklahoma-bombaren Timothy McVeigh som exempel: ”Han var inte sinnessjuk, han var ingen galning, och han var inte dum – han var en vit suprematist som följde en plan som gick ut på att starta ett raskrig mot svarta, judar och ’mud people'”.
Zamparo håller en relativt låg profil på jobbet, där hon rör sig bland kostymer och slipsar och avancerade utredningar som hela tiden kartlägger muslimer – alla muslimer – med förutsättningen att terrordåd är lika med islamism.
”Ni är fokuserade på islamisterna, jag fattar” säger hon. ”Vi skapar alla narrativer utefter vad vi tycker är viktigt. Vi ser vad vi vill se. Men bara för att du inte ser på något betyder det inte att det inte är där.”
Det känns som en välkommen – och lite oväntad – notering i en tid då ens syn på världen förväntas vara antingen fisljummet relativistisk och ideologiskt passiv, eller bunkerpolitisk och antagonistisk. Mittens popularitet gör så att all oro för högerextremism automatiskt blir en vänsterfråga, varpå högern måste stå som Dolores Umbridge och påstå att här finns ingen varg, ”pfft, så befängt” liksom.
Daniel Radcliffe, på tal om det, har huvudrollen i filmen jag pratar om nu, Imperium. Det är en av två nya filmer på video som utforskar dessa mer eller mindre negligerade vit makt-rörelserna som faktiskt begår den största mängden terrorbrott i väst. Den andra filmen, Un Français, är fransk och har fått den fantasilösa svenska titeln Skinhead. Båda filmerna har liknande problem, men ingen av dem är dålig. En sak som Imperium gör bättre är att den går in på ämnet, och diskuterar frågorna som de ser ut, åtminstone till en viss gräns.
Radcliffe spelar en FBI-agent som anlitas av Zamparo för att infiltrera en nynazistisk organisation och förhindra en eventuell terroraktion. Spåren kommer från orerandet i en online-radioshow, där en rödögd barbar långt ute på högerkanten (spelad av den alltid lysande Tracy Letts) yrat något om att En Stor Händelse är på väg; han ska uppenbarligen vara en variant av Trumps favorit, den skvatt galna Alex Jones, och figuren följer en liten sidotråd som är intressant.
Större delen av Imperium följer därefter en konventionell thriller-intrig där vi hela tiden undrar om nynazisterna ska lista ut att Nate (Radcliffe) egentligen är infiltratör, medan han kartlägger organisationen, socialiserar med dess medlemmar och sakteligen närmar sig högre höns för att avslöja detaljerna runt det förmodade terrordådet.
Det är i sig inte speciellt överraskande eller originellt, men det är habilt gjord spänning rent kategoriskt och Radcliffe är intressant vald i huvudrollen. Vi måste fråga oss hur en sådan som Nate – en ganska liten kille, som inte verkar vara speciellt dragen till våld – ska förvandlas till ett hatdrivet skinhead; faktumet att han kan säger en del om organisationen.
Människorna han möter är ju, förstås, som vilka som helst. Vissa fotsoldater är de bortkopplade dumskallar man kan förvänta sig, det är sant, men många är helt vanliga människor som bara råkar vara idealister – som den mest intressanta figuren Gerry (Sam Trammell), en till synes normal och tämligen trevlig man, som lever ett medelklassliv med fru och barn, och man skulle inte ana att något var snett där förrän man hör hans barn som ropar att de ska räddas från ”the mud people” medan de klättrar upp i trädkojan.
Gerry är också den som noterar att Nate känns ”lite väl mogen för att vara en skinhead” – han har också använt sitt läshuvud och sin intelligens för att kunna härma hur en nazist låter när han är intellektuellt, och inte bara emotionellt övertygad. Spelet han spelar med sig själv, sin egen fantasiförmåga, och de moraliska gränser han upptäcker i sig själv, är vad som gör Imperium till mer än bara en hyggligt spännande thriller.
Det, och några grader av politisk relevans – filmen är överraskande noga med att inte falla för den ”humanistiska” inställningen, där nazisterna ska visas vara ”människor de också”, eller där Nates handlingar förvirras till att bli ett ”svek” mot nazisterna; Nate får veta att Zamparo valt ut honom för att hon förstått att han skulle förstå dem, vilket han av olika orsaker gör; han förstår också att det inte finns något att förstå, faktiskt att de på många sätt är obegripliga. Terrorister är terrorister.
Det är en slutsats som på ett bekvämt sätt sopar undan alla djupare analyser, medan den gör så att Imperium utan förvirring kan fungera mer eller mindre som en vanlig snutfilm, men det är alltjämt ett rekord i progressivitet. Jag kan inte komma på någon film om nynazister som lika tydligt och uppriktigt poängterar att nazism främst är ett hot mot, inte en del av, samhället.
De flesta filmer om ämnet tenderar att bli vad som nu måste sägas vara klichéartat socio-psykologiska karaktärsstudier – filmer som kanske eller kanske inte är sanna mot verkligheten, men också filmers vars udd blir mer och mer trubbig, dess våld mer och mer förutsägbart ”chockerande” och dess samhällsbilder (egentligen inte alls speciellt) ”insiktsfulla”. Inte mycket har hänt med nazisterna på film sedan Romper Stomper och American History X. En film som den tyska Krigaren, som kom för några år sedan, var ett bra exempel på det utmärkta socio-psykologiska nazist-karaktärsporträttet. Imperium fungerar mer, liksom mången amerikansk film, som en symbolisk fantasi.
Den franska filmen Skinhead (alltså med originaltiteln Un Français, ”en fransk”, återigen en fantastisk kontraproduktiv svensk titel) är nog ett perfekt exempel på den stagnerade nazistfilmen; den faller definitivt in mer i den sociopsykologiska falangen, och är för den delen inte dålig, utan stundtals intressant och hela tiden sebar – men aldrig helt medryckande eller överraskande.
Det är en film som tycks ha haft mer värde som medialt objekt än som summan av dess innehåll – eftersom den inledningsvis utspelar sig 1984, och till stor del kopplar nazismen till Nationella Fronten och Jean-Marie Le Pen, drabbades filmen av en hatkampanj på sociala medier och många biografer lät bli att visa filmen på grund av hot. Samtidigt har kritiker menat att filmen egentligen bara är en våldsrulle i exploitation-stil, och att den använder denna publicitet för att hajpa sig själv.
Så illa är inte fallet, för Skinhead är på det stora hela en ambitiös film som förmodligen är mest intresserad av att vinna sociala och politiska relevanspoäng. Vi träffar huvudpersonen Marco (Albain Lenoir) just när han börjat tvivla på samvaron i den nynazistiska gruppen – det är skickligt fångat, för vi får ingenting förklarat för oss i ord. Han och hans kumpaner är ute och sysslar med de socialrealistiskt skildrade våldsdåd du kan föreställa dig att de sysslar med, och det som sticker ut är Marcos blick, alldeles där i början.
Filmen slutar på en punkt, årtionden senare, när han sitter vid sitt frukostbord som en vuxen, ensam man, och implikationerna här är rätt många och vida – tänker han på alla år han bränt, undrar han varför han valde ett liv som nazist, tycker han livet är tråkigare nu när han lever sitt liv i ensamhet, bunden till ett kneg?
Det är frågor som är intressanta nog för att konturerna av ett karaktärsporträtt ska synas här – och Alban Lenoir är utmärkt i huvudrollen, perfekt medveten om vad kameran ser och inte ser i ett framträdande – men det finns kanske lite mer att önska under resans gång. Regissören Patrick Asté (som kallar sig för Diastème) nöjer sig med ganska lite – han vet hur han ska skildra nazisterna, när de rör sig i grupp och ger sig på offer med gränslöst våld, för det har vi sett i andra filmer och han vet att det inte är roligt att se på. Han vet också hur han ska filma Marco så att vi undrar vad han tänker på – det har också andra filmer gjort. TV-apparater och tidsmarkörer kopplar resan från 80-tal till 90-tal, och hela tiden fungerar Nationella Fronten som gateway för de nazister som vill putsa ytan och göra karriär.
Alla omständigheter är attraktiva, men filmen har ändå något tissande och tassande över sig. Diastème har påstått att han med filmen vill upplysa och mana till debatt, och vad gäller huvudpersonen Marco ser han honom som en figur som räddas av sitt samvete, eftersom han (till skillnad från de andra nazisterna?) inte finner någon njutning eller frälsning i det våld han utsätter andra för, och att han rentav får sig en ”tankeställare” när han nästan dödar en människa.
Jag letade upp de kommentarerna efter att filmen var slut, och fann dem vara förutsägbara besvikelser. Jag såg Skinhead med nyfikenhet, och jag letade länge efter nyanser i Marco som inte finns där. Regissörens tal om debatt låter som tomma ord – filmen finns till för att tilltala de som redan känner som Diastème, och bär inte på någon tes – och hans profil på Marco är oinspirerad.
Man får helt enkelt konstatera att Skinhead är en (till) film om nynazister som inte intresserar sig för, vågar ta i, eller kommer sig för att undra varför någon vill bli nynazist överhuvudtaget. Marco är nu en självförklarande figur som en gång i tiden var nazist, och som nu inte är det, för idén om att bli nazist finns inte längs filmens föreställningshorisont ändå. Symptomatiskt nog verkar det som att hans emotionella problem löser sig när han får en tjej.
Skinhead är inte en dålig film, men det är tråkigt att den är så trygg och förutsägbar när den handlar om saker som är så allvarliga. Den delar denna kuvös-inställning med de flesta filmer som gjorts om skinheads, där nazisterna är monster födda ur svarta hål i samhället – vad som än gjort dem till vad de är kan förklaras genom teorier om deras uppväxt, men det finns ändå ingen riktig problemformulering där. Nynazistiskt våld tycks vara ett ämne som filmskapare närmar sig som skräckfilmsregissörer, de ser potentialen i något effektfullt och omskakande men inte mycket mer.
Det är det som är det positiva i Imperium, en på många sätt ospektakulär film men en film som åtminstone avancerar idén om nynazismen och gör den till ett reellt politiskt problem och inte bara en förvriden såpopera om ”våra” ”stackars” ”vilseledda” ”pojkar”.
Det går att argumentera för att Skinhead är en mer elegant film, den följer åtminstone filmtraditioner som är mer europeiska och därmed kan missförstås som mer värda per automatik, men den är också mer förutsägbar och i slutändan mindre intressant. Den är visserligen välgjord, till stor del välspelad, och jag ser hellre att en till sådan här film görs än ingen. Det är en upprepning av saker som är sanna, och budskap som behöver fortsätta att signaleras. Det är inget fel med det, förstås, det är bara inte speciellt överraskande, och lite mer pliktskyldigt än ärofyllt.
FREDRIK FYHR
IMPERIUM
Originaltitel; land: Imperium; USA.
Urpremiär: 19 augusti 2016 (VOD) (USA), 9 september 2016 (Deauville Film Festival, Frankrike)
Svensk premiär: 8 maj 2017 (DVD/VOD).
Speltid: 109 min. (1.49)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Daniel Radcliffe, Toni Collette, Tracy Letts, Sam Trammell, Nestor Carbonell, Chris Sullivan, Seth Numrich, Pawel Szajda, Devin Druid, Burn Gorman, Adam Meier, Roger Yawson, Linc Hand, Vanessa Ore, Jasson Finney, David Aranovich, Paul H Chapman, David Meadows, Maboud Ebrahimzadeh, Asif Khan, Cora Metzfield, Aidan Fiske.
Regi: Daniel Ragussis.
Manus: Daniel Ragussis.
Producent: Dennis Lee, Daniel Ragussis, Simon Taufique, Ty Walker.
Foto: Bobby Bukowski.
Klippning: Sara Corrigan.
Musik: Will Bates.
Scenografi: Kristen Adams.
Kostym: Amy Andrews.
Produktionsbolag: Atomic Features, Green-Light International, Grindstone Entertainment Group, Sculptor Media, Tycor International Film Company.
Svensk distributör: Universal/Sony (DVD), VOD (SF Anytime, Google Play, ITunes, Viaplay, Plejmo).
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag och filmbolag i samarbete; drama, thriller, politik.
SKINHEAD
Originaltitel; land: Un Français; Frankrike.
Urpremiär: 11 september 2015 (TIFF).
Svensk premiär: 30 januari 2016 (GIFF), 8 maj 2017 (DVD), 9 maj 2017 (VOD).
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: HDV/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Alban Lenoir, Samuel Jouy, Paul Hamy, Olivier Chenille, Jeanne Rosa, Patrick Pineau, Lucie Debay, Renaud Lebas, Blandine Pélissier, Alex Martin, Michaël Troude, Gary Gillet, Andy Gillet, Frédéric Andrau, Frank M’Bouéké, Julien Honoré, Andréa Brusque, Benjamin Gauthier, Farid Larbi, Vincent Heneine, Éric Caruso, Anne Bouvier, Nicolas Wanczycki, Michaël Vander-Meiren, Bertrand Combe, Alexandra Dadier, Clémence Aubry, Alain Kruger, Djemel Barek, Alice Butaud, Christine Brücher.
Regi: Diastème.
Manus: Diastème.
Producent: Marielle Duigou, Philippe Lioret.
Foto: Philippe Guilbert.
Klippning: Chantal Hymans.
Scenografi: Riton Dupire-Clément.
Kostym: Fred Cambier.
Produktionsbolag: samprod. Fin Août Productions, Mars Films, France 3 Cinéma. delt. Canal+, CNC, Orange Cinéma Séries, France Télévisions. ass. Soficinéma 11, Cinémage 9, Sofica Manon 5, Indie Sales Company.
Svensk distributör: Studio S (DVD).
Finans; kategorier: Samproduktion mellan produktionsbolag i samarbete med diverse medie- och filmorganiseringsföretag; drama, modern historia, politik, samhälle, karaktärsstudie.
Betyg och omdöme (Imperium): Bra film – thriller med undercover-motiv, konventionellt strukturerad och stabilt utförd med utmärkt dramaturgi, rytm, spänning och bra skådespelare; manuset annonserar specifikt en politisk medvetenhet som gör filmen något mer säregen än dussinthrillern, och det ger även den en extra nivå av angelägenhet.
Betyg och omdöme (Skinhead): Över medel – socialrealistiskt drama om en skinheads väg ut ur rörelsen och in i samhället; konventionell berättelse, både i narrativ och problemformulering, konstant underdriven för isbergstekniska effekter; närvarande regi och skådespelare, och en smått episk historisk rymd gås igenom på ett skickligt rytmiskt sätt; karaktärsmotivationen, och den politiska kontexten, lämnar dock mer att önska, trots de undvikande försöken att vara så subtil som möjligt.