★☆☆☆, action, crime, Video, VOD/Stream

War on Everyone

Man ska komma ihåg att ”krig mot allihop” också innebär krig mot sig själv – och en film som går ut i krig mot alltihop, en film som skiter i allt och alla, hatar också sig själv. Det här är ett jättebra exempel på en film som gräver en grop som den sedan själv ramlar ner i.

Problemet med just War on Everyone är att hålet är jättejättedjupt. Det är faktiskt en chockerande dålig film, med tanke på att den kommer från John Michael McDonagh, som tidigare gjorde den eleganta och balanserade Calvary. Om man kan säga att regissörer arbetar reaktivt, där en typ av film följer en annan typ av film, så är War on Everyone ungefär som en brevbomb.

Tyvärr har hatmejl en tendens att vara osammanhängande, och det gäller även för War of Everyone – en film där McDonagh verkar dela samma vrede som Paul Schrader kände när han gjorde Dog Eat Dog, en film som War on Everyone nämligen påminner en del om. Filmer som tror att det funkar att göra vad som helst bara för att just dess upphovsmän nu råkar skita i allt. Det blir inte ”galet” så mycket som det blir ofriskt förvirrat.

War of Everyone är dessutom ännu sämre än Schraders film, eftersom den inte ens orkar hitta på nya saker att vara galen om. Alexander Skarsgård och Michael Peña spelar korrupta poliser som beter sig som svin och gillar knark – snark – och manuset känns som en relik från 90-talets Pulp Fiction-wannabes.

Typ: Funky musik introducear Terry och Bob (som de heter) medan de kör omkring i någon gammal vintage-kärra eller annan, medan Terry (Skarsgård) tjatar om hur mycket han gillar Glen Campbell och Bob (Peña) gillar Steven Soderbergh.

Typ: Även fast de är korrupta svin, som spöar vittnen, undanhåller bevis, hänger sig åt mansgriseri (etc, etc) så har de förstås samtidigt lite litterärt kapital för det ena behöver inte utesluta det andra. Det är alltså förkroppsligandet av två nördiga snubbar – målgruppen för filmen – som i denna drömvärld fått obegränsad makt och nu lever i en GTA-liknande värld av dekadens och svineri, med legitimt good guy-status som svepskäl (efter ett tag börjar de ge sig på barnporrbrottslingar, och det är talande att filmen måste ha så pass odrägliga skurkar för att hitta några som är värre än Terry och Bob).

Så när Bob sitter och tittar på Out of Sight (1998) påpekar han att Jennifer Lopez är en för ”classy” skådis för att vara topless på film – samtidigt som ”skämtet” om att hon inte är naken i filmen, vilket är viktigt att veta, nämns två gånger som om det vore extra roligt en andra gång – medan Terry kör på en mimare i början av filmen, för Ingen Gillar Ju Mimare. Vid ett annat tillfälle spelar de volleyboll mot ett par kvinnor i heltäckande burka… och de är riktigt bra ju! Skämtet… är… vad?

Det är en sak att man vill vara kaxig och politiskt inkorrekt, det är till och med en sak att försöka komma undan med det genom sådana här dubbla motiv där rasistiska och sexistiska skämt ”legitimeras” genom en självmedvetenhet, som om det skulle innebära att filmen i själva verket är kritisk mot just sådana skämt fastän ingen kritik finns där (det blir ungefär som att säga att Hiroshima-attacken var en atomkritisk bombning). Filmen är inte så sympatisk, okej, men de behöver inte betyda att den är dålig.

Det som gör War on Everyone dålig är att dess skämt saknar poäng, eller är så gamla att de har mögel, och McDonagh verkar på samma gång så intensiv och uttråkad att han trycker gasen i botten i halvvaket tillstånd; filmen rusar på i ett kokainstint tempo, men ingenting som händer hänger ihop. Det verkar som att storyn följer buddycop-formler – med en gnällig chef spelad av Paul Reiser (ett nybekant ansikte i dåliga filmer) och en rik aristokrat-skurk (Theo James) som kommer från brittisk adel och därför, såklart, är bög. Och det är så himla roligt att han är bög. Bög bög bög. Vilket roligt ord.

Men filmen är själv för berusad för att orka hänga ihop. Filmen är lika intresserad av långdragna dialogscener med uppenbar jargong-dialog och skämt utan humor (ja, är Soderbergh svenne eller jude? Rolig fråga, makes perfect sense!) eller stopp för knarkfester eller sexsessioner mellan Terry och bruttan Jackie (Tessa Thompson), en relation som vi plötsligt ska ta på allvar, och genom vilken vi plötsligt ska börja undra vem Terry är där inne egentligen. Synd att Austin Powers-filmer har bättre karaktärsskildringar.

Problemet med War on Everyone är förstås inte att det är en subversiv b-film med rå humor. Problemet är att den borde vara en enkel och okomplicerad subversiv b-film med rå humor, som står för vad den vill och inte försöker ”komma undan”. Istället är det en film som hatar sig själv och det den håller på med, och den försöker hela tiden ursäkta sig. Jag undrar om McDonagh går igenom en depression, för han verkar vilsen här, med en film som handlingsförlamat blandar ihop alla ingredienser till en äcklig kaka där man i ena stunden smakar något seriöst och i andra stunden något ruttet – aldrig någonsin är det roligt eller ens genomtänkt heller, och hela tiden osar det av privilegierat förakt. Jag var så otroligt glad för att den tog slut.

FREDRIK FYHR


WAR ON EVERYONE

Originaltitel; land: War on Everyone; Storbritannien.
Urpremiär: 12 februari 2016 (Berlinale)
Svensk premiär: 9 maj 2017 (VOD), 15 maj 2017 (DVD).
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 15
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Alexander Skarsgård, Michael Peña, Theo James, Tessa Thompson, Caleb Landry Jones, Stephanie Sigman, David Wilmot, Malcolm Barrett, Paul Reiser, Zion Rain Leyba, Antonio Valdez Jr, Gabriel Isaiah Abeyta, Rebekah Wiggins, Geoffrey Pomeroy, Keith Jardine, Tait Fletcher, Jonathan David Dixon, Derrick Barry.
Regi: John Michael McDonagh.
Manus: John Michael McDonagh.
Producent: Chris Clark, Flore Fernandez-Marengo, Phil Hunt, Compton Ross.
Foto: Bobby Bukowski.
Klippning: Chris Gill.
Musik: Lorne Balfe.
Scenografi: Wynn Thomas.
Kostym: Terry Anderon.
Produktionsbolag: BFI, Bankside Films, Reprisal Films, ass. Head Gear Films, Kreo Films FZ, Metrol Technology.
Svensk distributör: Universal/Sony (DVD).
Finans; kategorier: Diverse produktionsbolag i samarbete, plus icke-vinstdrivande företag; action, komedi, satir, svart komedi, krim.


rsz_1starrating-300x75
Betyg och omdöme: Dålig film – vanlig snutstory med ett överbelastat satiriskt anspråk som består av skämt utan poäng, och ”humor” utan röd tråd, ihop med oinspirerat effektsökeri (våld, knark, sex, dålig smak, etc); både karaktärerna och intrigen är motsägelsefullt och sporadiskt skrivna, och filmen växlar hejdlöst mellan olika tonlägen (och har en i alla lägen helt tom story) så att ingenting går att få ut av den i slutändan.