Jag gillar faktiskt den svenska titeln – originaltiteln Perfetti Sconosciuti översätts väl på ett ungefär till den engelska titeln ”Perfect Strangers”. Perfekta främlingar. En helt rimlig titel, egentligen, men Vad döljer du för mig har förstås den där ”fem av fem i Amelia”-klatschen som dessa mystiska titelsättare eftersträvar.
I det här fallet är det också rätt så lämpligt – för detta är en dum och fånig film, mycket självförklarande och ytlig, men den har en air av grace och sofistikerad flärd som jag misstänker kommer att förblinda andra som skriver om den. Att den blivit en stor succé i hemlandet är egentligen ett mer tydligt tecken på att det här i själva verket är en film som gjorts bättre, i filmer färre sett.
Utförandet är ju vad allt hänger på. Frågan vi bör ställa oss är ”hur”, inte ”vad”. Här har vi ett till fint exempel. Det är inget fel på denna films ”vad” (alltså storyn, filmens teori, som också råkar innehålla ett slags vad). Sju vänner – tre par och en ensam man – samlas för en middag. Inledningsvis har vi sett dem, var och en för sig, när de förberett sig. De har, så att säga, tagit på sig sina ansikten. Dags att vara trevlig och social. De har visserligen en öppen ton mot varandra, men ingen är ju helt öppen och så – det finns vissa osynliga sociala regler. Den där ensamma mannen, till exempel, beklagar att hans flickvän ”inte kunde komma” eftersom hon har ”feber”. Genast förstår alla att hon bangat, och att det är hans plikt att insistera på motsatsen även om det så skulle visa sig att hon låg hemma och hostade blod.
När vi ser de sju vännerna möta varandra i vardagsrummet och köket, hälsa och genast börja prata om ditt och datt, kan vi göra misstaget att tro att detta kommer att bli en slug och subtil film om mänskligt beteende. Sådana där detaljer är ju vasst fångade, kan jag tycka, och det finns ett och annat ögonblick senare i filmen då karaktärer tillåts bete sig som människor, och vi tillåts konstatera dem, känna igen oss i dem, förstå att vi människor är sociala varelser på gott och ont.
Det är förstås ingen större sak med det. Alla vet ju att det i allt mänskligt beteende finns vad som i sociologin kallas schemata, ett förutbestämt socialt beteende där vi hela tiden följer ett osynligt kontrakt; vi följer det så väl att vi genast ser när någon bryter mot det. Eftersom vi vet detta så gynnas en film om mänskligt beteende av att vara realistisk och nyanserad. Det här hade också varit en så fantastisk film om den hade hittat ett sätt för de här sju människorna att bete sig som människor, om de faktiskt trodde att de var vänner, eller om de är vänner som likväl inte är så goda vänner som de trott. Ja, om all slags tänkbar dålig stämning uppstod, och om alla tänkbara hemligheter kom upp i ytan, på grund av saker de sa och gjorde. Om det fanns något i filmen som ledde fram till det här beteendet.
Men regissören och manusförfattaren Paolo Genovese nöjer sig, trots att han otroligt nog fått hjälp av fyra andra medmanusförfattare, med denna enda insikt: Vi döljer saker för varandra.
Ja… och? Krävdes det fem manusförfattare för att komma fram till det?
Filmen är så oförmögen att skapa genuin dialog att den måste använda ett klumpigt verktyg åt sin berättelse – värdinnan Eva (Kasia Smutniak) föreslår att de, under middagen, ska placera varandras mobiltelefoner brevid varandra och låta bordsgrannen läsa upp alla SMS som kommer, samt tvinga mobilägaren att tala med vem som än ringer via högtalarfunktionen.
Nu kanske du tycker att det här låter som en kul idé, och du börjar föreställa dig den bra filmen som har denna story. Jag kan inte klandra dig. Själv ser jag det här greppet – själva storyns hook – som väldigt avslöjande, och alla problemen med filmen kan hittas om man börjar där.
Till att börja med så måste vi föreställa oss att de här sju vännerna känner varandra mycket väl, för annars skulle de väl inte gå med på en sådan fånig idé. Men ett av filmens stora problem är att vi inte vet hur de känner varandra. Tycker de själva att de är goda vänner? Någon kallar någon annan för sin ”bästa vän”, och några andra kommenterar deras barndom (som om de känt varandra hela livet), men ytterst lite i dialogen är personligt, de har ingen intern eller hemvan dialog (som gamla vänner har) och det går inte att tolka deras beteende som vare sig speciellt intimt eller speciellt ytligt. Jag fann mig själv tidigt fastna i frågan hur dessa människor känt varandra hela livet och samtidigt lyckats bli ihop med varandra. Mest av allt ser dessa sju människor ut som snygga skådespelare som levererar repliker på ett attraktivt sätt. Hur de lärt känna varandra, hur deras relationer ser ut gentemot varandra, ja just det som ska utmanas av den här dumma mobilleken, det är inte närvarande. Alltså finns ingen riktig konflikt.
Ett annat problem med filmen är att den inte gör någon skillnad mellan ”hemligheter” och privatliv. Vad skulle egentligen hända om sju vänner hade ”öppna mobiler” under en middag? Varför tror vi att något skulle ”avslöjas”? Vad skulle egentligen avslöjas? Scenariot blir till en slags rysk roulette, där ett SMS kan innebära ett banalt antiklimax (”det är bara mamma som ringer”) eller någon livsavgörande hemlighet. Är det speciellt konstigt att människor inte går runt och ”avslöjar” minsta lilla detalj om sig själva till sina vänner? Vad är det som är så intressant eller skämmigt med att någon vill förstora brösten eller att någon har dåligt sexliv? Och förresten, om de nu är så goda vänner, varför kan de inte prata om sina hemligheter…? Men nu går jag kanske i cirklar för det skulle ju kunna vara vad filmen vill handla om – om vi nu visste hur de kände varandra.
Det slutgiltiga problemet med filmen är det totalt generiska och förutsägbara innehållet i konflikterna – inte konstigt att Genovese inte hittar ett naturligt sätt att göra en film om människor, de avslöjanden som följer varandra är alla av typen ”han är otrogen med henne”, ”han är gay”, ”de har en pakt”, kvinnor låser in sig på toaletten, den mest ovårdade mannen visar sig vara både bock och homofob, ingen äter maten; dålig stämning följer, men det är bara ”dålig stämning”, en klyscha inuti en film som hela tiden behandlar idén om en social situation, inte den sociala situationen i sig. Redan i och med att mobilerna sätts på bordet har filmen signalerat att den egentligen inte klarar av sin egen idé, och jag borde inte ha blivit förvånad över att karaktärernas avslöjanden eskalerar till de mest banala TV-såpa-nivåerna.
Om filmen har en förmildrande omständighet så är det att den inte är tråkig – det har att göra med att skådespelarna är bra nog. De är visserligen ganska melodramatiskt tonade och kameramedvetna, som om det vore barbariskt att faktiskt ”metodspela” sina roller, men att se snygga replikmaskiner är bättre än ingenting under omständigheterna. Bara Kevin Smith-lookaliken Giuseppe Battiston hittar en figur som faktiskt känns som en riktig människa, med genomlevda problem och en autentiskt personlig syn på livet och världen, men också hans potential skrotas i ett par avslutande ögonblick som är riktigt misslyckade – Genovese lyckas där med konststycket att vara så övertydlig att han blir förvirrande. Han har redan lagt tårta på tårta hela filmen igenom (ja, människor är inte alldeles ärliga mot varandra, tänka sig) men bara för att vara säker så skriver han mot slutet, i så stora bokstäver han kan: TÅRTA. Mamma mia, quale tautologia!
FREDRIK FYHR
VAD DÖLJER DU FÖR MIG?
Originaltitel; land: Perfetti sconosciuti; Italien.
Urpremiär: 11 februari 2016 (Italien).
Svensk premiär: 27 april 2017 (SIFF), 5 maj 2017.
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/DCP/2.39:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Kasia Smutniak, Velrio Mastandrea, Giuseppe Battiston, Anna Foglietta, Marco Giallini, Edoardo Leo, Valerio Mastandrea, Alba Rohrwacher, Benedetta Porcaroli, Elisabetta De Palo, Tommaso Tatafiore, Noemi Pagotto.
Regi: Paolo Genovese.
Manus: Filippo Bologna, Paolo Costella, Paolo Genovese, Paola Mammini, Rolando Ravello.
Producent: Marco Belardi.
Foto: Fabrizio Lucci.
Klippning: Consuelo Catucci.
Musik: Maurizio Filardo.
Scenografi: Chiara Balducci.
Kostym: Camilla Giuliani.
Produktionsbolag: Lotus Productions, Medusa Film, Leone Film Group, Mediaset, MiBAC.
Svensk distributör: Studio S.
Finans; kategorier: Diverse filmbolag i samarbete med filmresursbolag, mediebolag m.m samt filmstöd o dyl; komedi, sociologi, parrelationer, romantik.
Betyg och omdöme: Medel – Förutsägbar sociologisk dramakomedi, dialogdriven men aldrig originell, full av generisk karaktärsmotivation (avslöjanden om otrohet etc) och en självklar, uppenbar och aldrig utvecklad poäng om sociala masker; godkänt skådespeleri skapar rytm i berättandet, men innehållet är pretentiöst skval.
3 svar på ”Vad döljer du för mig?”