★★½, indie, komedi, Video, VOD/Stream

Catfight

Jag vet inte om jag prickar in någon tydlig demografi här, men om någon minns ”Celebrity Deathmatch” på MTV – leranimationssatiren där kändisar hade ihjäl varandra på absurdistiska sätt i en wrestling-ring – och om samma någon vet precis vilka Anne Heche och Sandra Oh är… ja, då kanske ni förstår charmen med Catfight, en film där de (noga räknat tre gånger) sopar skiten ur varandra.

Titeln är usel – jo, jag tror visserligen att den är medvetet dassig (tack och lov heter den inte ”Bitches” eller något) men det avslöjar ändå hur mycket manusförfattaren och regissören Onur Tukel tror att han kan komma undan med här. Att han försöker för mycket, och inte anstränger sig tillräckligt mycket med det som är bra, är vad som till slut gör att Catfight inte blir så bra som den hade kunnat vara.

Men det är ändå en milt rekommenderbar film för de som förstår värdet i att åtminstone försöka genomföra en lyckad satir i dessa tider, när ingen orkar tänka i gråskalor och när alla är skitarga på varandra hela tiden. Till skillnad från många filmer som automatiskt tolkas som kommentarer på sin samtid så tror jag att Catfight faktiskt försöker vara en samtidskommentar. Som en sådan är den rätt uppfriskande – inte minst eftersom att även de goda kålsuparna får sina kängor.

Här finns ingen god eller ond samhällsbild, och karaktärerna vägrar vara offer för sina omständigheter – när Veronica (Oh) och Ashley (Heche) ger sig på varandra så är det bara för att de hatar sina liv och väljer att projicera det på varandra, där de i sin tur projicerar sig själva. Veronica, som i början av filmen är en desillusionerad troféhustru med ett talande alkoholhumör och en skitstövel till man, ser sin skuggvarelse i Ashley – som är en hårt kämpande konstnär, gay och fattig, men med sina ideal intakta – och Ashley ser i sin tur den sociala status, den monetära rikedomen och det kravlösa livet som hon hade kunnat få om hon bara släppt taget om sitt ego. Det spelar egentligen ingen roll vad de har emot varandra, för de slåss mot sig själva ändå.

Därmed inte sagt att filmen är intresserad av att psykologisera dem. Catfight är snarare en absurd och ibland direkt surrealistisk fantasi, där vissa saker är orimliga och andra direkt osannolika. Till någon mån är filmen som en dröm, där Veronica och Ashley inte riktigt vet varför de hatar varandra, eller varför de måste söka upp varandra för att puckla på varandra, men de gör de ändå för de är i en dröm så vad kan de göra.

Intrigmässigt översätts det här till en skruvad melodram i Woody Allensk flip-flop-stil, där figurer börjar på ett ställe och slutar på ett helt annat. Veronica och Ashley är redan från början exceptionellt osympatiska, men deras vardera liv vänds upp och ner på sätt som gör att vi hoppas (förgäves) att de ska lära sig något.

Som sagt är Veronica troféhustrun som ”inte kan bete sig” när hon dricker vin, och frustrationerna över ett bokstavligt talat värdelöst liv blir för stora när hon springer in i Ashley, som serverar drinkar på mingelfesten där hennes (förmodligen homosexuelle) man roar sig med att gulla med en manlig arbetskamrat. Ja, på grund av ”business”, då.

Ashley må vara svältande konstnär, och hon må vänta barn med hipster-flickvännen Lisa (spelad av Alicia ”det var inte igår” Silverstone) men det här ska på intet sätt föreslås göra henne till en mer rättrådig eller moraliskt god person. Ashley är arg och egoistisk, bitter och misantropisk, hon gör fula tavlor och är för envis för att erkänna att hon är en skitstövel utan talang. När hon väl når framgång kommer det att vara på grund av att hennes fula tavlor, fulla av blod och död, blir poppis efter Irakkriget, som hon därför anser är ett ”bra krig”.

Så Ashley möter framgångar och motgångar i filmen, och detsamma gäller för Veronica, som förlorar allt efter att Ashley knockat henne in i ett två år långt koma. Hon vaknar upp till ett nytt liv som fattiglapp, där hon måste arbeta som städerska på ett hotell. Ett tag ser det ut som att det finns tur i oturen här, för gamla klichéer säger ju oss att det finns en dygd i fattigdom. Ja, kanske… tills dess att Veronica minns vem det var som knockade henne, förstås, och det simpla men oundvikliga hämndbegäret slår till.

Det som händer sedan – efter duons andra fight av tre – är vad som till slut gör att Catfight måste förstås som någon slags Buñuelsk ploj-komedi. Jag ska inte avslöja vad det är, men Ashley får hursomhelst anledning att gå igenom samma sak som Veronica fått gå igenom, och till slut befinner de sig på samma plats igen – i hämnden efter hämnden; återigen kan vi göra misstaget att tro att de kommer att hitta sina likheter och begrava stridsyxan. Men… nä. Hat ska hat ha!

Jag gillar hur man på engelska brukar omnämna vår tids hat som ”toxic”. Ashley och Veronica är jäkligt giftiga, förtärande, i sitt våldsamma hat mot varandra – men jag måste erkänna (hur i sammanhanget förutsägbart PK det än må låta) att det finns något kathartiskt, och märkligt stimulerande, i att se två kvinnor definiera sina kroppar, och därmed också våldet mot dem, på sina egna villkor. Det var inte så längesedan då det inte gick att tolka en blåslagen kvinna på film som något annat än tragisk, medan det var upp till manliga actionhjältar att ta stryk. Veronica och Ashley slår varandra gul och blå, och det känns som någon slags frihet.

Det där är det bra – att filmen inte riktigt fungerar hela vägen är på grund av det mindre bra. Mellan ronderna ska vi ta Veronica och Ashley på allvar – jag tror åtminstone att Tukel vill det, men jag har ingen aning om hur han tänker sig att det ska gå till. De definieras av idel osympatiska drag, och de tragedier de går igenom är bara intressanta för att de i slutändan inte lär sig något av dem, och dessutom så har Tukel redan definierat dem som leksaksfigurer i en film-som-vet-att-det-är-en-film, en satir som inte vinner något på att försöka vinna våra hjärtan på riktigt.

Därutöver finns det något att säga om teknisk finess. Den som tror att film inte handlar om teknik kan försöka se Catfight – en film där scenerna ofta är amatörmässigt riggade, ljuset kasst, den avgörande make-upen riktigt ful och ljudeffekterna pinsamma – och nöja sig med filmen den försöker att vara, antar jag.

FREDRIK FYHR


Originaltitel; land: Catfight; USA.
Urpremiär: 9 september 2016 (TIFF).
Svensk premiär: 27 januari 2017 (GIFF), 25 april 2017 (VOD), 2 maj 2017 (DVD).
Speltid: 95 min. (1.35).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW/35mm, DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelar: Sandra Oh, Anne Heche, Alicia Silverstone, Amy Hill, Myra Lucretia Taylor, Ariel Kavoussi, Damian Young, Stephen Gevedon, Giullian Yao Gioiello, Tituss Burgess, Jay O. Sanders, Peter Jacobson, Catherine Curtin, Ronald Guttman, Eva Dorrepaal, Lisa Haas, Jason Selvig, Jordan Carlos, Justiin A. Davis, Ivana Milicevic, Betsy Holt, Annie McCain Engman, Marisa Vitali, Emmy Harington, Randy Gambill, Dylan Baker, Craig Bierko.
Regi: Onur Tukel.
Manus: Onur Tukel.
Producent: Gigi Graff, Greg Newman.
Foto: Zoe White.
Klippning: Onur Tukel.
Musik: Volker Bertelmann, Dustin O’Halloran.
Scenografi: Estee Braverman.
Kostym: Charlie LaRose.
Produktionsbolag: MPI Media Group.
Svensk distributör: Njutafilms (DVD).
Finans; kategorier: Privat oberoende produktionsbolag; svart komedi, absurdism, satir.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – i stora drag lyckad svart komedi om hämnd och våldslust, med absurdiska inslag som gör att filmen närmar sig surrealistisk komedi; innehåller mer uppriktiga försök att gestalta karaktärer, och denna ambition får aldrig en rimlig plats i filmen; tekniskt har filmen också en del tydliga tillkortakommanden.