När jag skriver recensioner brukar jag fokusera på tre saker – kategori, kvalitet och mina egna betraktelser. Kategori, det vill säga vilken tradition tillhör filmen; vilka idéer är den intresserad av, har den tendenser som gör den till en definitiv genrefilm, följer den mer relativa konventioner, eller har den en ännu friare form, m.m? Kvalitet, det vill säga hur går filmen till väga för att uttrycka det den vill, och hur lyckad är dess strategi? Vad för kvalitéer tillåter strategin, vad är bristerna? (Mina egna betraktelser är mer anekdotiska och kan nämnas, så här, inom parentes). En film är vad den är och kan inte dömas för detta, utan snarare hur den är vad den är och kanske varför.
Men filmer kan också ha en annan egenskap – en bortom kvalitet och kategori – som är svårare att definiera, och ännu svårare att skriva om i recensioner, eftersom den kan vara extremt subjektiv. Den här egenskapen skulle man kunna kalla för ande eller själ, även om jag skulle nöja mig med det mindre dramatiska ordet personlighet. Om man med kvalitet menar summan av filmens framställning, så kan personlighet liknas till själva framställandet. Denna personlighet är lika definitiv som filmens vara – detta ”vad den är”, som den inte kan dömas för – och lika oskyldig. Man kan kort sagt gilla hur en film är gjord, även om det tekniskt sett inte är speciellt lyckat. Man kan gilla det av hur många anledningar som helst.
Jag slås ofta av detta när det gäller vissa särskilda regissörer – Fritz Lang är ett utmärkt exempel. Lang är förstås mest känd för de otvivelaktiga mästerverk han gjorde i Tyskland innan nazisterna kom till makten – Nibelungen-filmerna, Dr. Mabuse-trilogin, Metropolis (1927) och M (1931) – och fastän han gjorde över 20 filmer efter flytten till USA så är dessa knappt kända alls.
Det går att argumentera för att ett par av dem, inte många men ett par, är legitimt lyckade. De flesta av dem är dock ojämna och spretiga, eftersom Lang arbetade komprimerat, med mycket tidspress, utan mycket att säga till om från studiochefer som alltsomoftast klippte om hans filmer. Flera av dem har i synnerhet idiotiska solskensslut, som studiorna tvingade på Lang, och man kan därför helt enkelt inte säga – ”objektivt”, då – att de är lyckade. Många är helt enkelt förstörda av sina omständigheter, och hade små chanser att bli speciellt lyckade – överlag, alltså – till att börja med.
Ändå finner jag dem fascinerande, och extremt underhållande, nästan allihop. Jag tror det har att göra med denna tidigare nämnda personlighet. Just på grund av en viss trasighet, en ofärdighet, en oformlig övervikt (eller undervikt) av idéer eller kvalitéer, är de spännande. Jag tycker om vad filmkritikern och teoretikern Raymond Bellour sagt om Lang – ”Fritz Lang kan vara, inte bättre än, men att föredra före, Alfred Hitchcock”.
Jag förstår precis vad han menar. Det går inte att argumentera för att Lang är bättre än Hitchcock, men det går att argumentera för att han är roligare. Langs filmer är i allmänhet mindre välgjorda, mer absurda, definitivt mindre ”smakfulla”, men de är också vida mer överraskande och oförutsägbara, mycket mer ambitiösa i sin strävan efter tematisk tillfredsställelse. Hitchcocks ökända maskin-filmskapande är rent, prydligt, organiserat. Langs filmer (efter Tyskland) var ojämna, röriga, kaotiska. Hitchcocks filmer var medvetet syntetiska, lugna, kyliga, anatomier i mord. Langs filmer var vilda och varmblodiga, sällan ironiska, och behandlade människan som en varelse hela tiden på gränsen till galenskap, i synnerhet i förhållande till sin teknokratiska, massmediala omvärld.
Anledningen till att jag nämner Hitchcock är förstås för att de två regissörernas karriärer överlappade varandra – Hitchcock var tydligt inspirerad av Lang och Lang kom att motvilligt låta sig inspireras av Hitchcock – och det kanske bästa exemplet är den märkliga filmen Den låsta dörren (1947), en film som till synes plagierar Hitchcock rakt av. Berättelsen om hur en intet ont anande kvinna (Joan Bennett) faller för en man (Michael Redgrave) som visar sig ha hemligheter på en mordisk skala, är en uppenbar rip-off på Hitchcocks Rebecca (1940) med lite extra detaljer tjuvade från Illdåd planeras? (1941), Skuggan av ett tvivel (1943) och Trollbunden (1946) bara för säkerhets skull.
Och ändå är filmerna så fjärran från varandra! Det syns inte på storyn, eller intrigen, utan i Langs attityd, de teman som han intresserar sig för, sättet han regisserar skådespelare; Rebecca är som en varm, perfekt toddy, medan Den låsta dörren är en stormig whisky med frostat socker längsmed glaskanten. Det var en film som floppade hårt när det begav sig, kritikerna kölhalade den och det blev en så stor katastrof att Diana Productions, filmbolaget som Lang arbetade genom, gick i konkurs. Livet är inte rättvist ibland! Jag tycker det är Langs allra mest underskattade film, och definitivt en av hans tio bästa USA-filmer eller så.
Men mer än ”bra”, eller ”lyckad”, tycker jag alltså att den är fängslande på sitt eget märkliga sätt. Filmen påminner så mycket om Rebecca att den går att likna till dagens billiga produktioner á la The Asylum, knockoff-ripoffs som försöker rida på vågen av bioaktuella storfilmer. Men bortsett från att Rebecca är en bättre film – formellt är den nära perfekt, tonmässigt är den jämn, den är oerhört stilren och rytmiskt utmärkt – så föredrar jag Den låsta dörren alla dagar. (Fenomenet går förresten igen; hur dålig jag än tycker att Suicide Squad är så är Sinister Squad sämre; ändå är det Sinister Squad jag skulle se om, på grund av den uppenbara glädje med vilken den är gjord.)
Den låsta dörren är en på alla sätt och vis intensiv film. Joan Bennett – som var varm i kläderna efter att ha arbetat med Lang på två andra fina filmer, Kvinnan i fönstret (1944) och Kvinna i rött (1945) – var en hjältinna i hans smak, rå och reaktiv, en tänkande varelse samtidigt som hon var djupt sexuell; praktiskt taget en helt modern skådespelare. Celia, som hon spelar här, är redan dömd i början av filmen – hon står i en brudklänning i en påtagligt hotfull, gotiskt ljussatt kyrka, och är på väg att gifta sig med en man hon anar har tomtar på loftet.
Vi får en flashback, som visar deras sällsamma och suggestiva möte, och därefter följer berättelsen om hur hon faller för honom och gifter sig – han försvinner dock tämligen fort, i aldrig förklarade ”affärsresor”, och när han väl återvänder ska de mötas vid en plats där han inte visar sig vara; istället måste Celia stifta bekantskap med hans syster och son, från ett tidigare äktenskap; nyheter för henne. Hon flyttar in på det kråkslott som ska vara hans domän, de mystiska invånarna i slottet betraktar henne på oklara sätt, och vad är värst – att Mark, som den melankoliske mannen heter, aldrig dyker upp, eller att han (när han gör det) visar sig samla på rum.
Samla på rum? Ja, han samlar på rum. Han har en hel korridor full med rum. Ett är låst. Celia ska inte få se det rummet förrän det är, eh, ”hennes tur”.
Det här låter förstås enormt konstigt, och det är det också. På många sätt kan man förstå att redan dåtidens publik skrattade åt filmen, som är extremt melodramatisk; i Michael Redgraves desperata gestalt får Mark något uppenbart stört över sig, och Celias inre monologer (som förklarar för oss vad hon känner) har en del harranger som är exceptionellt banala. Överhuvudtaget finns det lika mycket kärlek som fasa i filmen, och de uttrycks alltid med de största och mest övertydliga uttrycken.
Men jag sa intensiv och jag menade det. Det finns något härligt vulgärt i sättet Lang vältrar sig i dessa känslor, i synnerhet när de kommer med så många andra ”lössläppta” förtecken – inte minst är Den låsta dörren djupt freudiansk och drömsymbolisk, där Hitchcock var mer ointresserad av psykoanalys – han ansåg att det var ”trams”, trots att hans filmer, i synnerhet Trollbunden, hade uppenbar psykoanalytisk tematik. Lang fyller filmen med dimma, drömmar, oklara sexuella spänningar och explicita hänvisningar – vad sägs som ett replikskifte som:
”Paging, Mr. Freud!”
”Darling, my subconscious is a booby-trap!”
I Tyskland gjorde Lang sina filmer med hustrun Thea von Harbou, som blev känd för en egensinnig typ av melodram där intrigerna var riktigt snåriga och tematiken lätt knasig – det är denna eklektiska dynamik som går igen i Den låsta dörren, där vi får besynnerliga figurer som ibland är svåra att förklara (jag har redan nämnt att Mark samlar på rum; en annan figur i filmen visar sig fejka en missbildning), och likaså finns galenskapen och den psykologiska ångesten från M, ett spår som skulle återkomma i flera av Langs filmer och som här resulterar i en bisarr drömsekvens där Mark anklagar sig själv i en rättegång där han själv är både åklagare och anklagad.
Den rimliga kritiken att ha mot filmen är att den är ojämn, kanske absurd, kanske till och med klumpig – den är vild i sina känslor, känslor som inte går ihop, och försöker man ta figurernas problem på allvar ter de sig något löjeväckande, och filmen har ett skrattretande dåligt slut.
Men det är också en film som är så säregen att det är svårt att motstå den. Den är genuin och egensinnig, och därför helt oförutsägbar; ännu mer oerhört med tanke på vilken ”ripoff” det på många sätt är. Det är också så att det finns mycket i den att begrunda och analysera, den har en rikare tematisk palett just på grund av sin ofärdighet; när inte den ena tråden måste gå ihop med den andra, eller ”knytas ihop” på något rimligt sätt, så kan det vara mycket stimulerande att försöka knyta ihop ändarna på egen hand.
Sedan är det också så att Langs filmer, oavsett hur fåniga, bär på ett underliggande allvar – en becksvart desperation som har att göra med det Nazi-Tyskland han upplevde att han aldrig kunde fly tillräckligt långt bort från. Det gjorde honom edsvuren till en slags rå sanning om människan, en idé om människan som en kroppslig varelse i en maskinell tidsålder. Figurer i Langs filmer är alltid desperata på påtagligt mänskliga sätt – de upplever oro och ångest, vill bli älskade och söker lycka hos andra, bara för att bli nekade eller förvirras av andra orsaker.
Joan Bennetts inre monologer är bra exempel här. De må verka lite töntiga för en modern publik, men de gör henne också mer sympatisk, realistisk, vettig och i synnerhet aktiv. Vem kan egentligen relatera till viljelösa mähä som Joan Fontaine spelar i Rebecca? Bennett är en kvinna som vill bli älskad men hon har samtidigt huvudet på skaft och är tuff som fan – hon berättar för oss att hon blivit förälskad, så att vi vet, och sedan hur hon nästan ångrar sig för att hon känner vad hon gör. Vi lär känna henne, tycker att hon bara är en schysst person som förtjänar bättre. Vi blir liksom hennes kompis, och vi möter henne med en typ av jämställdhet som egentligen bara är förunnad screwball-komedier under den här eran.
Samtidigt är Mark en på sätt och vis ännu mer ovanlig figur – en man, men ”suspekt omaskulin”, eventuellt labil, något kusligt främmande på samma sätt som Peter Lorre i M. Går Mark att lita eller inte? Är Celia paranoid eller i verklig fara? Vi förstår – på grund av Langs mindre subtila estetik – att han har en sexuell kraft hon inte kan motstå, eller att det finns något i henne som söker något annat än en tråkig Mr. Right; kanske det är hon själv som söker mörkret, söker utmana sig själv, kanske hon hela tiden vetat om att det finns en ”låst dörr” för henne, längst bort i en livsavgörande korridor, och kanske det stora mysteriet om vad som finns bakom den dörren är vad hennes liv gått ut på.
FREDRIK FYHR
Den låsta dörren är del av 2017 års jubileumsserie. Tidigare texter: Döende svanen/Till lyckan (1917), Napoléon (1927), Snövit och de sju dvärgarna (1937), Peter och draken Elliott (1977, 2016), Titanic (1997), Transformers (2007)
DEN LÅSTA DÖRREN
Originaltitel; land: Secret Beyond the Door…; USA.
Urpremiär: 25 december 1947 (San Fransisco).
Svensk premiär: 12 april 1948.
Speltid: 99 min. (1.39).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (11).
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.37:1.
Huvudsakliga skådespelare: Joan Bennett, Michael Redgrave, Anne Revere, Barbara O’Neil, Natalie Schafer, Paul Cavanagh, Anabel Shaw, Rosa Rey, James Seay, Mark Dennis.
Regi: Fritz Lang.
Manus: Silvia Richards.
Producent: Fritz Lang.
Foto: Stanley Cortez.
Klippning: Arthur Hilton.
Musik: Miklós Rózsa.
Scenografi: Max Parker.
Kostym: Travis Banton.
Produktionsbolag: Diana Productions Inc, Walter Wanger Productions (okrediterad).
Svensk distributör: Universal Film AB (35mm, 1948).
Finans; kategorier: Privata filmbolag; thriller, drama, melodram romantik, psykoanalys, drömlogik, mysterie.
Betyg och omdöme: Bra film – stilistiskt och tematiskt egensinnig romantisk thriller, med många olika stildrag och emotionella impulser som inte knyts ihop till någon överdrivet lyckad helhet, därtill är filmen till stor del ett kommersiellt derivat; ändå är filmen intressant, tematiskt rik och analysvänlig, och fortfarande utmärkt duglig som romantisk spänningsfilm.
9 svar på ”Den låsta dörren (1947)”