På en ren underhållningsnivå är den här filmen typ fem av fem, i min sällan använda JAG-blev-åtminstone-underhållen-bok.
Här har vi då alltså årets hypade kvasi-indie-skräckis – det börjar bli en tradition nu att det varje år kommer minst en amerikansk skräckfilm, gjord på mer eller mindre låg budget (Get Out är producerad av frifräsarbolaget Blumhouse och distribueras jorden runt av Universal), som kanske blir mer hyllade för teknisk finess och politisk modernitet än regelrätt skrämselfaktor. Svenska releaser av dessa filmer är oftast rätt tröga, men tji fick jag som sa att vi skulle behöva vänta två år på den här när jag recenserade Green Room (en annan trend-skräckis).
Och att Get Out nu kan ses på bio är verkligen en ynnest, för det gör skillnad – det är en väldigt skicklig skräck- thriller- och mysteriefilm som bygger så mycket på att du ger den din fulla biokoncentration; ger den en ärlig chans att hooka dig. Du missar för mycket när du tittar åt ett annat håll.
För jo, låt mig inte begrava nyheten: Get Out är en riktigt fin liten skräckfilm! Av alla hype-skräckisar är det nog den bästa jag sett – kanske inte riktigt lika visuellt säregen som It Follows eller lika kategoriskt annorlunda som The Witch, men däremot säker på vad den vill vara, och hela tiden är (de filmerna tyckte jag var ojämna i längden). På samma sätt är den minst lika nervig och rapp som Green Room och Don’t Breathe, men med lite mer genuin substans – och, förresten, mer politisk pregnans än The Babadook.
För utan att avslöja för mycket om handlingen så är det som om Dave Chappelle och Spike Lee suttit sig ner och knåpat ihop en skräckfilm här. Premissen: Chris (Daniel Kaluuya) har varit ihop med Rose (Allison Williams) i fem månader, och nu är det dags för den obligatoriska första träffen med föräldrarna – några frågor på det? Lägg till faktumet att Chris är afroamerikan, och att Rose är väldigt mycket vit övre medelklass.
Vadå, säger vän av ordning, kan det verkligen uppstå konflikter? ”Oroa dig inte” säger Rose, ”min pappa hade röstat på Obama en tredje gång om det gick”.
Hänger du inte med i problematiken så kan Get Out vara något så sällsynt som en film som faktiskt, på riktigt, är nyttig för dig att se.
Catherine Keener och Bradley Whitford spelar Roses mystrevliga föräldrar – och eftersom vi tittar på en skräckfilm, med musiken och fotot och alla de kyliga detaljer som kännetecknar en finfin psykologisk thriller så misstänker vi att de måste vara för mystrevliga. Det måste väl finnas en hund begraven här? Frågan är bara vart.
Även om Get Out inte är en felfri film så är den så pass bra, eller jag ska säga effektiv, att jag faktiskt inte tänker säga något mer om intrigen än så. Jag har en drös dramaturgiska invändningar mot filmen, och jag tycker inte den är så lysande som den skulle kunna vara, men på en ren och skär popcorn-rysarnivå så är den fem av fem. Jag vet att vissa läsare ibland har invändningar mot mitt ”objektiva” betygssystem – jag skulle snarare säga att mina kriterier är så ”osubjektiva” som möjligt, samtidigt som jag erkänner att det ibland kan bli missvisande. Så, jag vet såklart inte om du kommer känna samma sak, men bara för att förtydliga: På en ren underhållningsnivå är den här filmen typ fem av fem, i min sällan använda jag-blev-åtminstone-underhållen-bok.
Saker jag kan säga om filmen utan att förklara intrigen: Det är en film som på ett lysande sätt förklarar en poäng. Jag ska inte kalla det rasism, vithetsnormer eller identitetspolitik – inte för att de inte är de korrekta orden att använda, utan för att de oundvikligen får Get Out att låta som en mycket tråkigare film än den är. Det ska påpekas att filmen faktiskt är skriven och regisserad av Jordan Peele, som är mest känd som komiker, del av duon ”Key & Peel”, och jag tror det säger en del om hur vidsynt filmen är. I grunden är Get Out en godhjärtad film, trots att den förstås är allmänt ohygglig, och den kämpar hårt för att definiera vad den liberala sidan av USA:s nu ökända uppdelning mellan ”vi och dem” faktiskt handlar om. Det säger också en hel del om hur ambitiös filmen är. Peele har tidigare gjort filmer som Keanu, en komedi som visserligen är helt okej men knappast megaminnesvärd – Get Out kom, måste jag erkänna, som en chock.
För, det är det andra jag kan säga: Filmen är en riktigt proffsig lekstuga. Fotot leker såväl med genrer och filmhistoria som med intrigens inneboende idéer. Manuset är, om än extremt kalkylerat, skickligt kalkylerat, och även den som kan gissa sig till en och annan twist måste erkänna att de sitter alldeles perfekt gängade i karusellen. Händelser löper efter varandra i den här filmen på sätt som i händerna på sämre filmskapare skulle kännas långsökta. Liksom vad gäller alla filmer som i grunden är befängda så ger också bra skådespelare ett trovärdigt intryck åt filmen – inte minst Daniel Kaluuya, som är sublimt naturlig i en huvudroll där han har den svåra uppgiften att vara en helt normal, schysst kille (ännu viktigare mot slutet, där Peele är polemisk på ett briljant sätt). Fans av Sicario kan minnas att han gjorde en liknande roll där, som Emily Blunts pressade good guy-partner.
Och mina invändningar? Tja, det är snarare teknikaliteter. Get Out har inte brister så mycket som den har inneboende begränsningar – liksom alla genrefilmer som inte satsar på att bryta sig ur formlerna. Med all denna kreativitet som riktas mot skräckgenren idag så har vi anledning att vänta oss en skräckfilm som åtminstone försöker uppfinna hjulet igen, en film som ger oss nya formler istället för samma gamla.
Jag hoppas att jag ser den nu, snart, när som helst. Get Out är inte den filmen, men sättet den positionerar sina etniskt olika figurer gör att den kommer frustrerande nära. Samtidigt kan jag inte förneka att storyn är fånig på ett sätt som kanske underminerar dess poänger, intrigen tål verkligen inte minsta logiska granskning, och av någon anledning (kanske för att han vet om sina svagheter) vattnar Peele ut både filmens ton och autonomi genom en del självmedvetna dialoger och ett stycke comic relief.
Det gör inte filmen mindre underhållande eller effektiv, åtminstone tycker inte jag det, men det gör den möjligen lite mer lättglömd än den skulle kunna vara – Get Out är smått briljant vid första intrycket, men jag misstänker att svagheterna blir tydligare om man ser filmen en andra gång. Men det behöver du å andra sidan inte göra. Filmen är en lättviktsmästare, kanske, men en mästare likväl.
FREDRIK FYHR
PS.
Eftersom jag försöker att hålla er borta från hemligheter – se inte trailern.
GET OUT
Originaltitel; land: Get Out; USA.
Urpremiär: 23 januari 2017 (Sundance).
Svensk premiär: 19 april.
Speltid: 104 min. (1.44).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K, DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener, Bradley Whitford, Caleb Landry Jones, Marcus Henderson, Betty Gabriel, Lakeith Stanfield, Stephen Root, LilRel Howery, Ashley LeConte Campbell, John Wilmot, Caren L. Larkey, Julie Ann Doan, Rutherford Cravens, Geraldine Singer, Yasuhiko Oyama, Richard Herd, Erika Alexander, Jeronimo Spinx, Ian Casselberry, Trey Burvant.
Regi: Jordan Peele.
Manus: Jordan Peele.
Producent: Jason Blum, Edward H. Hamm Jr, Sean McKittrick, Jordan Peele.
Foto: Toby Oliver.
Klippning: Gregory Plotkin.
Musik: Michael Abels.
Scenografi: Rusty Smith.
Kostym: Nadine Haders.
Produktionsbolag: Blumhouse Productions, QC Entertainment.
Svensk distributör: UIP/Universal.
Finans; kategorier: Privat filmbolag i samarbete med medialt samordningsföretag (plus storbolag i association); skräck, thriller, mysterie, high concept, satir, identitetspolitik, amerikansk raspolitik.
Betyg och omdöme: Bra film – mycket fiffig skräckfilm med high concept-story med en inneboende politisk laddning; utmärkt manus, skådespeleri och tekniskt arbete, inte minst är tempot perfekt spänningsmjölkande; använder inga grepp som går bortom konventionerna, en möjlighet som filmens idé föreslår, och hittar sätt att underminera den stora potentialen, men som skräckfilm/nervig thriller är det finfint.
11 svar på ”Get Out”