Film är olika saker beroende på vem man frågar. Jag minns en grej som en kille skrev på ett kommentarsfält någonstans, apropå det här med kritiker kontra ”vanligt folk”, att han alltid gick och såg filmer som fick tvåor i betyg – detta vardagstips kom i rakt nedstigande led från hans egen pappa, som var den som lärt honom knepet. Fick filmen en tvåa då kunde man ge sig på att den var bra. Han förklarade inte exakt vad det var som var så bra med tvåa-filmerna, eller varför det som kritiker ansåg medelmåttigt egentligen var ”bra”, men jag ska inte vara den som är den – jag tror jag förstår vad han menar.
Jag skulle vilja dedicera denna text till dig, vem du nu än var, ty jag har en typ av rekommendation att ge dig. Fast & Furious 8 ger jag en tvåa i betyg – två av fyra, visserligen, men det hade varit två av fem också, så fundera inte mer på skillnaden. Det är en perfekt medioker film. Med det menar jag att ingenting i den överraskar och ingenting i den är originellt. Allt i filmen är hundra procent hegemoniskt, från den konservativa värdegrunden (där den sektliknande synen på ens egna familj är värd att dö och döda för, och där hotet om världsutplåning är lika allvarligt som hotet om splittringen av den enskilda familjen) och den patriarkala maktordningen (män definieras av att de antingen uttrycker våld eller kåthet, eller håller alla tänkbara känslor inombords på ett coolt macho sätt; kvinnor definieras som bihang till männen, antingen som sexobjekt eller som lydiga partners med ett och annat käckt personlighetsdrag som alibi för utebliven självständighet) till storyn (ett brett och ologiskt serietidningsupplägg av typen du sett i hundra andra filmer), intrigen (helt byggd på klyschor, actionscener och osannolika sammanträffanden, samt en serie händelser som hela tiden går att gissa sig till på förhand, om man sett ett par tio-femton filmer i sitt liv, eftersom man vet från början hur filmen måste sluta) och förstås actionscenerna, som består av en hel del bilvurpor, ett och annat handgemäng, explosioner och folk som säger ”Big mistake!” (en replik som återkommer minst tre gånger). Ibland är det rätt skickligt gjort, ibland slarvigt, men det spelar inte så stor roll om du bara vill vila ögonen på något efter jobbet. Filmer som Fast & Furious 8 görs som en ”belöning” för dig – det är produkter du ska koppla av med, helst med Coca-Cola, Corona eller andra varumärken som reklameras i den. Är du en beundrare av just den här serien så kanske du blir besviken på att det är mindre fluktar-närbilder på bikinirumpor än förut – de är faktiskt helt begränsade till filmens första tio minuter, som utspelar sig i Kuba (tro det eller ej!) – men på det stora hela är det här filmen du vill ha. Den heliga tvåan, den tillfredsställande halvmesyren, den på förhand färdigformulerade Filmen För Vanligt Fölk, filmen som är perfekt just för att den inte är bra… alls, egentligen.
Men jaha, tänker du nu, det var ju en förutsägbar tirad. Ska man fortsätta klaga på en filmserie även när den passerar Polisskolan i antal nummer?
Jag tycker faktiskt inte att det skadar, främst eftersom Fast & Furious-filmerna tillhör de senaste årens mer obegripligt överskattade Hollywood-skapelser – stendöda skräpfilmer som det plötsligt blivit hippt att anse vara ”roliga”. Jag förklarade mer grundligt min aversion när jag skrev om sjuan, dels i min recension och dels här, och jag har inte mycket att tillägga.
Eftersom jag nu inte är ett fan av serien så vet jag inte vad min åsikt om Fast & Furious 8 spelar för roll… om jag säger att det är en av de bästa i serien, kommer du se det som ett bra eller dåligt tecken?
Jag tycker det hursomhelst – Furious 8 är rätt så folkölsrolig, hyggligt OLW-underhållande, och kommer nästan upp på samma helt dugliga nivå som den femte filmen. För den som inte gått grundkursen i F&F-vetenskap så var det filmen där de introducerade Dwayne Johnson, som spelade superpolisen som fick i uppdrag att leta rätt på Vin Diesels… ”goda” gäng med skurk-hjältar… typ (ärligt talat vet jag inte vad de ”är”, om de ”är” något, det kanske är för mycket begärt att figurerna i de här filmerna ska ”vara” något särskilt). Anledningen till att femman var lite bra var för att Dwayne Johnson faktiskt kändes som en kraft på två ben, det kändes som att han faktiskt skulle kunna sätta dit hjältarna, och filmen fick upp lite äkta rytm och spänning (om än väldigt förutsägbar sådan).
Den här ”vändåttan” gör något liknande – originaltitelns Fate of the Furious ger redan ledtråden (till viss del en till kapitalisering på Paul Walkers död i samband med förra filmen): Det som händer i filmen är att Dom Torreto byter sida. Eller, tja, han ”byter sida”. Charlize Theron spelar en sådan där omöjligt mäktig och ondskefull hacker-gudinna, med töntnamnet Cipher, och man kan säga att hon kidnappar Dom med en hållhake, och via ren utpressning tvingar hon honom att hjälpa henne sno missiler och viktiga chip och allt Bondskurkar behöver för världsherravälde etc, etc, etc. Det blir upp till Torreto-gänget att försöka förstå vad som pågår, rädda världen och dessutom slåss mot Dom, vilket är (som Cipher förklarar) ”det enda de inte klarar av”.
Ack, det är tunna kvalitéer som gömmer sig i Fast & Furious 8, men de finns där likväl. Mycket bottnar i Charlize Theron, som förutom att vara oklanderlig i sådana här skurkroller (se Snow White and the Huntsman) spelar en skurk som faktiskt också är förhatlig, nästan irriterande ond; det känns som att actionskurkar nuförtiden är anonyma och mjäkiga, men Cipher är (trots sitt fåniga namn) genuint ond, och hon följer dessutom en narcissistisk ideologi som gör att vi vet att hon kommer kunna göra vad som helst för att nå sina mål. Vid ett tillfälle verkar hon också fresta Dom med ett laglöst liv – är det inte det han vill, innerst inne, att stå fri från allt och alla? Är inte ”familjen” bara en ”biologisk lögn”, som hon kallar det.
I sina bästa stunder bevisar Fast & Furious 8 fint att allt en sådan här film behöver egentligen bara är en skurk som är tillräckligt bra och en konflikt med någon slags basal nerv. Det räcker inte med att bara ha en trist skurk som hjältarna kan besegra – som i sexan och sjuan; men något så enkelt som att Dom ”byter sida” funkar rätt bra. Lägg på lite actionscener – det finns ett par bra här – och en busslast skådespelare – nya i gänget här, förutom Theron, är Scott Eastwood, Kristofer Hivju, en oannonserad Luke Evans och en helt manusföraktande Helen Mirren med slentrian-cockney – som ser till att hålla igång tempot rätt bra.
Det som ändå gör filmen medioker är förstås att ingenting får bli bra på riktigt – det vill säga spännande på riktigt, eller dramatiskt på riktigt. Vi vet att Dom Toretto inte får ”bli ond” på riktigt, och vi känner att de överdrivna actionscenerna aldrig innebär någon verklig fara för någon av rollfigurerna. Filmen är designad för att kunna ses med halvöppna ögon, och därmed är den också designad för att vara medelmåttig, möjlig att missa, knappt ens en riktig film på sätt och vis. Och kanske är det oundvikligt – även med ett bättre manus skulle ju inte Vin Diesel, den mänskliga köttbullen, kunna skådespela sig ut ur en papperskorg.
FREDRIK FYHR
FAST & FURIOUS 8
Originaltitel; land: Fate of the Furious; USA.
Urpremiär (svensk): 12 april 2017 (Australien, Colombia, Finland, Frankrike, Indonesien, Irland, Norge, Spanien, Sverige, Storbritannien, Tyskland)
Speltid: 136 min. (2.16).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K, F55 RAW, Redcode RAW 6K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Vin Diesel, Charlize Theron, Dwayne Johnson, Scott Eastwood, Jason Statham, Michelle Rodriguez, Kurt Russell, Nathalie Emmanuel, Helen Mirren, Elsa Pataky, Kristofer Hivju, Tyrese GIbson, Ludacris, Luke Hawx, Don Omar, Tego Calderon, Eden Estrella.
Regi: F. Gary Gray.
Manus: Chris Morgan.
Producent: Vin Diesel, Michael Fottrell, Neal H. Moritz.
Foto: Stephen F. Windon.
Klippning: Paul Rubell, Christian Wagner.
Musik: Brian Tyler.
Scenografi: Bill Brzeski.
Kostym: Christian Cordella, Richard Schoen.
Produktionsbolag: Universal Pictures, One Race Films.
Svensk distributör: UIP/Universal.
Finans; kategorier: Storföretag och privatföretag; action, franchise.
Betyg och omdöme: Medel – kommersialistisk action/franchisefilm med mestadels tekniskt tillfredsställande action och förutsägbart, generiskt manus; storyn presenterar en konflikt som den sedan aldrig lyckas göra tydlig eller aktiv; intrigen blir därför syntetisk, diffus och ologisk; OK action, om man inte tycker det blir långdraget utan något slags trovärdigt drama i potten.
Ett svar på ”Fast & Furious 8”