Vad händer? (del 2)

<- Del 1

Så vad gjorde Civil War fel? I en klipp-för-klipp-studie kunde vi se att actionscenens händelser gick att följa hyggligt kausalt, även om det gick väldigt fort.

Jag skulle säga att scenen är slarvig, generellt sätt. Ibland har klippningen funktion, ibland inte. Ibland vet vi vart vi är, och vad karaktärerna håller på med, ibland inte.

Paul Greengrass är en mästare på shakycam – inte för inte är han en av de regissörer som gjort fenomenet populärt – och via denna scen i hans Jason Bourne så ska jag föreslå att det finns ett par saker som definierar bra berättande i en actionscen. Man kan kalla det för tre enkla punkter:

A) Var är vi?

B) Vad händer?

C) Vilka händer det mellan, och vad gör de?

Det låter så enkelt, men det är sällan moderna filmer verkligen anstränger sig för att förtydliga dessa saker. Greengrass är dock ett undantag, och scenen i Jason Bourne, där Bourne (Matt Damon) och kollegan Nicky (Julia Stiles) jagas av ett flertal agenter under våldsamma kravaller är en av filmens många exempel. Här har vi en situation som är kaotisk, och Greengrass anammar tanken (som vi hörde i förra delen) att en skakig visuell stil kan skapa en medveten desorientering, en känsla av att vi är där i stormens öga. Det behöver dock inte betyda att klippningen är lika kaotisk, eller att vi inte förstår vad som händer. Greengrass är så pass självsäker att han ger sig på en sådan här scen, där fyra olika grupper jagar varandra i en miljö som är full av redan våldsamma människor (man kan säga att sex grupper rör sig samtidigt i scenen, allt som allt). Hur gör han för att lyckas?

För det första så föregås scenen av att Jason får en lapp som förklarar exakt vart han ska: Kiosken vid Syntagmatorget. (Och nej, detta är inte ”På spåret”; ser du filmen vet du att vi är i Aten).

Över till en etableringsbild som zoomar in över ett Syntagmatorg där det händer grejer. Greengrass arbetar fort, vi hinner knappt förstå att vi ska till Syntagmatorget förrän han klipper till demonstrationen där. Vi tänker oss kanske spontant att detta är en väldigt kaotisk mötesplats, men förmodligen är det just därför figurerna valt den – liksom i Civil War ser vi här en situation som är medvetet kaotisk, och där figurerna försöker smälta in i mängden.

#003

Greengrass klipper till insidan av en buss, vilket gör att vi genast får en känsla av att just vi, liksom passagerare in en buss, transporteras in i den våldsamma situationen. Ett perfekt sätt att skapa en undermedveten koppling, i synnerhet i det snabba tempot – det går så fort att vi kanske inte märker varför vi dras med i scenen, men det är för att Greengrass arbetar med så subtila signaler.

OK, så Nicky är på bussen – eller, vi är där med henne, beroende på hur vi vill se det. Hon ser sig omkring som den filmspion hon är. Vi ska snart se hur Greengrass arbetar med figurerna kontra miljön. Å ena sidan sitter vi själva i bussfönstret, å andra sidan följer vi Nicky.

Etableringsbild på bussen, som vi är på. Vi ser poliserna, som rent tekniskt sett också deltar som en ”grupp” i scenen som följer (kravallerna urartar nämligen och protestanterna börjar slåss mot poliserna).

#006

Utan förvarning klipper vi till de här figurerna, som hålls under någon form av uppsikt av ett par poliser…

… innan vi i samma tagning svischar tillbaka till bussen och ser Nicky komma ut ur den, tillsammans med protestanter som höjer sina flaggor (inte helt tydligt i just detta fotoexempel, men för mycket rör sig i bild för att stillbilder helt ska kunna göra det rättvisa).

Detta är den typ av kurvbollar som Greengrass ibland får kritik för – han klipper från Nicky, till något helt annat, sedan tillbaka till Nicky igen. Jag skulle dock argumentera för att figurerna i #006 matchar den förväntan som bussfönstret i #003 skapar. Greengrass håller helt enkelt koll på sina klipp, matchar ihop dem, och får oss att komma ihåg att vi fortfarande är på ett och samma ställe. Vi ser ut genom fönstret och undrar vad som finns där, och när vi kommer ut får vi se. Greengrass vill att vi, genom kameran, närvarar i det som händer, så förutom att följa Nicky så ser vi oss också omkring, alldeles som om vi skulle vara där i verkligheten.

Över till nästa grupp – CIA-gänget som jagar Nicky och Bourne. Eller rättare sagt söker de dem. Vi ska snart bli varse att det är viktigt att veta vem som ser vad.

”Any sign of Bourne?” frågar Tommy Lee Jones.

OK, Alicia beordrar en full uppkoppling till Atens alla feeds.

Aha. De är hökarna i skyn, och ska försöka hitta Bourne och Nicky i myllret.

Vi tittar på nu på en skärm, där vi ser någon som tittar på en skärm, där hon försöker se någon.

De har alla kameror i staden till sitt förfogande – den här bilden fungerar också som en typ av metafor; vi tittar på en film med många kamerapositioner.

”Where are we?”

För visst börjar det bli lite snurrigt? Karaktärerna koncentrerar sig.

Så, CIA-figurerna övervakar Syntagmatorget. De är alltså på samma plats som Bourne och Nicky, fast via dessa myllrande skärmar.

Tommy annonserar nu två grupper till – Alpha och Bravo…

… och får höra om en tredje spelare, den så kallade ”tillgången”.

Tommy tittar uppåt. Vad tittar han på?

Vi klipper till denna flygplatsterminal, vilket skapar känslan av att detta är vad Tommy tittar på. Detta knep är ett som Greengrass älskar att använda – han utnyttjar vår ”shot-reverse-shot”-reflex, som säger oss att det som följer det ena måste ha något att göra med det.

Vi zoomar in, som om Tommy zoomar in – Vincent Cassel är alltså ”tillgången”.

Han sätter sig i sitt garage och kör iväg (vi förutsätter mot torget). Han är nu planterad, och vi vet att han förr eller senare dyker upp igen.

Klipp till Nicky, som oroat ser sig om – alldeles som om hon känner på sig att allt det här pågår omkring henne. Återigen, Greengrass kopplar ihop skeendena så att vi får för oss att figurerna reagerar på klippningen.

Men hon ser sig om, hursomhelst. Vi får ett par klipp som förklarar vad hon ser, vart vi är:

I det sista klippet ser vi hur protesterna börjar urarta. Det är en slags tidsinställd bomb, och när som helst förstår vi att helvetet bryter lös. Allt detta pågår medan våra figurer letar efter varandra med en helt egen agenda. Fortfarande känner vi att vi är på plats. Greengrass håller många bollar i luften samtidigt.

Vi vet att bilen är Alpha-team, för Greengrass ger den fokus genom att låta ett par demonstranter nästan bli påkörda.

Däremot får vi inte se Alpha-team i något speciellt tydligt ljus. Fienden smälter in i kvällens dunkel, och i folkets vimmel; Greengrass filmar kontinuerligt detta Alpha-team på ett grumligt sätt.

Inräknat Nicky, CIA, tillgången, demonstranterna och polisen är detta vår sjätte ”agent”.

Nicky ser sig omkring när hon anländer till kiosken, mötesplatsen med Bourne, och Greengrass fortsätter att klippa så att vi tror att vi ser vad Nicky ser. Å ena sidan tror vi att hon kanske ser Alpha-team bakom sig…

… och å andra sidan kanske hon ser dem framför sig.

Själva ser vi knappt dem, för Greengrass filmar dem enbart i bilder där de skyms eller komprimeras av folkmassan (detta det mest extrema exemplet)

Alpha-team plockar upp en scanning-mojäng…

Vi ser CIA:s skärmar…

… och whoops, en av dem kommer till liv! Det som förut var ”vårt” perspektiv, där vi var som turister på denna plats, är nu samma kameraöga som CIA har.

En stickbild som ögonblickligen kommenterar ansiktsregistreringstekniken som CIA använder sig av.

Så bilden från Alpha-teams mojäng…

… som live-strömmas upp på CIA:s skärmar. Nu hoppar vi bokstavligt talat mellan olika figurers perspektiv, samtidigt som de är kopplade till varandras. Det är främst en strategi Greengrass använder sig av för att kunna hålla koll på så många figurer samtidigt, att låta dem dela perspektiv helt enkelt, men det kan också ses i mer filosofiska ordalag, som en slags metamorfos i övervakningssamhället.

Och förresten så pågår också skådespeleri och karaktärsfördjupningar i detta tittande på dessa skärmar. Vi har tre CIA-figurer här, och vi förstår vilka de är helt på sättet Greengrass filmar dem här. Den förste nervös och osäker, Alicia koncentrerad och ambitiös (och grön, ska det visa sig, så koncentrerad att hon inte ser korruptionen i sina egna led) och Tommy, som tvärsäkert och iskallt betraktar allting, håller all information i huvudet, vilket i det här fallet också innebär diverse spindeltrådar hans figur drar vid sidan om jakten på Bourne.

Efter några utdragna spännande titt-sekunder verkar Alicia ha hittat något.

Direkt över till Nicky som återigen verkar känna på sig att hon snart är upptäckt.

Hon ger ifrån sig denna blick, som om spelet är ute…

… men så vänder Greengrass på steken och introducerar Bourne istället. Vi är överraskade, distraherade, förvirrade – men engagerade. Vi vet att Nicky snart är upptäckt (allt vi sett pekar mot det) och nu har vi det här att ta ställning till.

 

Karaktärerna har ett förflutet, varpå vi får ett par utdragna klipp när de ger varandra utdragna blickar. Det är engagerande, samtidigt som det är stressande, för vi vet att de inte har tid med gamla minnen.

Yup.

Vi klipper till Tommy – det ser ut som att han ser vad vi precis sett. Egentligen, inuti diegesen, är han spänd på vad Alicia sett.

Aha!

De har hittat henne, via mackapärens ström.

Vi har sett klippningen dikteras av hur karaktärer tittar på saker, men nu börjar tittandet bli konkret. Bourne tittar…

… ser Alpha-team! Återigen, de är knappast annonserade med spotlight, men vi ser dem automatiskt eftersom de är vad som är i fokus.

Bourne tittar bakom sig igen, för att (vi och han ska) få det bekräftat, i en något tydligare bild; den ena Alpha-hannen (höh) håller sin mojäng.

Bourne berättar sin plan. De ska dela på sig. Notera hur han använder ordet ”north”, istället för (som i Civil War) det förvirrade ”höger och vänster”. Vi förstår att de ska gå åt en riktning, mer specifikt uppåt, och vi tänker oss därför hela tiden att vi rör oss uppåt och framåt, inte i cirklar eller åt något annat håll.

En till titt bakom axeln…

Och via mojängen ser nu CIA vad vi ser.

Återigen, Bourne har för sitt inre öga sett de föregående klippen och annonserar aktion.

De delar på sig. Vi har nu sju spelare på planen. CIA, Alpha-team, Nicky, Bourne, tillgången, poliserna och demonstranterna.

Sju!

Tommy har bestämt sig för att Bourne är den viktiga, precis som han förutspått. Vi ser nu här ett rent taktiskt spel pågå.

Det är stökigt, men fotot har på ett grovhugget sett ramat in (vad vi vet är) Bourne, och vi ser honom gå mot en buss.

Alpha-team följer efter. Vi känner igen dem via deras kroppsbyggnad nu.

Och här kommer en liten försmak på hur Greengrass klipper en actionscen. I en tagning följer vi Bourne…

En medium-shot i medelhöjd – Bourne sträcker sig mot den molotov cocktail som en demonstrant ska kasta.

Ytterligare ett klipp, till en närbild där vi ser hur han tar den…

Följt av en lite längre tagning där han kastar ner flaskan i marken. Steg för steg har vi sett vad som skett.

Alpha-teams välbekanta bakhuvuden får problem, men tar sig förbi elden…

Kikar in i tågkupén…

… och vi får en ögonblicklig POV-tagning, där vi ser vad Skalleman ser.

Men så kommer Bourne från sidan istället! En riktig velociraptor.

Bourne slår till, och det gör även Greengrass berömda, handhållna skak-kamera – man kan inte ens få en vettig stillbild här, men det går att argumentera för att det har en realistisk närvaro.

Bourne får in en snyting…

… och kameran studsar till upp i hörnet och tillbaka i en whiplash-rörelse, alldeles som om det är vi som fått snytingen…

… och vid nedgången landar vi i bataljen om en pistol

Bourne slåss mot båda medlemmarna av Alpha-team nu

Han knockar den ena.

Får på sig den andra.

Knockar honom med.

Och lyckas trolla till sig hans pistol. Är denna sekvens mer eller mindre bra än Scarletts kamp mot två lakejer i Civil War?

Den akrobatiska uppvisningen i Civil War är tydligare, men också mindre realistisk (den ena lakejen har gott om tid på sig att skjuta henne medan hon håller på, men låter bli eftersom han är en lakej i en film). Greengrass kan i sin skakiga hyperrealism fuska lite med händelseförloppet, så att vi inte ser exakt hur han får pistolen till exempel. På så sätt kan Greengrass också täcka sina luckor med sin stil.

Hursomhelst. Alpha-team är ute ur leken, men nu kommer Bravo Team! Som i ett spel har vi ett gäng utbytare som plockas in när ett annat gäng faller bort. Orden ”Alpha” och ”Bravo” är, förstås också militära termer för A och B. Det är bokstavligt talat dags för B-laget att bli användbara, och medan Bourne vunnit en seger försöker de söka rätt på Nicky (Parsons).

Greengrass påminner oss här också om att ”tillgången” fortfarande är på väg.

Vi vet inte vart Nicky är nu, och vi vet inte om hon vet det heller.

En etableringsbild föreslår relokalisering, att vi liksom ”börjar om”, går in i en andra andning, återigen försöker få klart för oss vart alla är.

Obligatorisk titt.

Ytterligare poliser och demonstranter, men bilden är inte föremål för någon extra tydlig figur. Tidigare har Greengrass använt sådana här bilder för att visa oss Alpha-team – de skulle, om de fortfarande var med, ha varit till vänster i bild, där det nu bara finns rök. Kusten är alltså klar?

Nope. Denna medvetna helbild ger oss Nicky längst till vänster och de hajlikt sökande Bravo Team-skåpbilen längst till höger. Uh oh!

Utifall att någon missade.

Vi har nu etablerat spelets regler – teamen, mojängen, tittandet – så Greengrass ödslar inte lika mycket tid på att visa oss dessa saker. Nu är det pang på-jakt, bara.

Nicky plockar upp ett järnrör från en av demonstranterna…

… och gör sig redo för någon slags showdown med Bravo-Team.

Som dock bromsar.

Nicky tittar åt ena hållet…

Aha, det är stand-off-dags.

Nicky tittar åt andra hållet…

Aha, skurk nummer två.

Nicky tittar åt tredje hållet…

Bourne to the rescue.

(Bourne har jagats av en polis, och snott en polis-MC, men jag har hoppat över de scenerna för att spara tid – nämnas kan dock att Greengrass faktiskt låter polisen bli en till fiende för Bourne i den här scenen, så vi har sammanlagt fler agenter på plats än jag kan hålla i huvudet)

Här ser vi fler exempel på Greengrass nästan pedantiska noggrannhet. Vi ser skottet fara mot skåpbilen…

… insidan när de träffas

Hur de åker upp mot parkerade bilar

En helt omatchad second unit-stickbild som ger oss själva krocken

Bourne far förbi…

… knockar Skurk 1 i förbifarten…

… och kör förbi Nicky som knockar Skurk 2

Skåpbilsdörren öppnas…

Bourne kör mot dörren…

Vinkel två

Krock

Och tillbaka till vinkel 2.

Så var det med Bravo Team.

Men! Sicken timing. Tillgången har anlänt! Spelet fortsätter.

Tillgången har ju byggts upp som en ganska stor fiende nu, CIA:s trumfkort och dessutom spelad av en skådespelare vi känner igen. Bourne tycks återigen förstå det här när han ser honom anlända på plats. (Och vid det här laget vet vi att han vet redan innan vi ser vad han ser).

Yup. A-gänget och B-gänget är en sak, men detta är mer ”sista bossen”-varning.

De kör ut ur bild till höger.

Cassel svänger…

… bilen svänger…

Vi ser gasen bokstavligt talat tryckas till botten.

Och vi drar igång på allvar! Jag gillar ”gasen i botten”-klippet, ett signum för biljakter i actionfilmer som vet vad de håller på med (för ett jämförande exempel, se slutet av min Ace Ventura-analys, den första jag gjorde på denna sida).

Jag lämnar scenen vid denna punkt, för det finns inget mer att förklara vad gäller Greengrass generella logik. Även om det går fort så anstränger han för att vi ska se och förstå så mycket som möjligt – ibland är han faktiskt nästan nitisk med informationen.

Man kan fortfarande tycka att det går för fort, och att skakig kamera inte är kul att se på, men man kan inte säga att alla shakycam-filmer är likadana, eller att man inte nödvändigtvis förstår vad som händer. Filmskaparna anstränger sig ofta – till olika grad visserligen, men ändå – för att händelserna ska vara så begripliga som möjligt; att det går fort, och är kaotiskt, kan vara del av spänningen på olika intrikata sätt. Jag skulle påstå att Greengrass är proffset i sammanhanget, och att Marvel-exemplet är mer problematiskt och bristfälligt, men det är egentligen öppet för debatt. Poängen är att ingen stil egentligen är sämre än någon annan, och att shakycam (precis som allt annat) kan göras på olika bra sätt.

FREDRIK FYHR