Den enda vägen

Den tredje svenska förortsfilmen på tre månader är den töntigaste; rätt tänkt men fel utfört och åtminstone fyra filmer i en.

Ja, jävla Sverige. Folk blir ihjälskjutna i förorterna och polisen trackar oskyldiga medan de håller rasister bakom ryggen. Arbetsförmedlingen är obegriplig och det finns ändå inga jobb. Invandrare blir kriminella för att de är fattiga, och är de inte kriminella så rånar de en bank ändå – till och med när saker händer på grund av kosmiska krafter, ja något slags ödets nyck, så är det samhällets fel och underdoggens martyrskap.

Principiellt gillar jag filmen som Den enda vägen försöker vara – eller, en av dem i alla fall. Jag skulle tro att det finns åtminstone fyra bra filmer här, men tyvärr inte en enda. Förmildrande omständigheter ville jag komma med fram till slutet, som är så absurt och byggt på sådan övertro att det bara lyckas utstråla oförtjänad mallighet från regissören och manusförfattaren Manuel Concha, samt medmanusförfattaren och partnern Claudia Galli Concha. Det är den typ av film där man i slutet tänker: Wow, de trodde verkligen de kunde komma undan med vad som helst!

Både herr och fru Concha har erfarenhet av TV och det är TV-såpa som Den enda vägen i slutändan utstrålar, komplett med en slags rätt-tänkt-men-fel-utförd tematik om ”aktuella ämnen” – i det här fallet utanförskap, kriminalitet och utsatthet i förorten, en verklighet som blir smått bisarr när den berättas med så här stora klyschor och narrativa förenklingar. Ironiska fans av gamla såpan ”Tre kronor” vet precis vad jag pratar om (eller ”Skilda världar”, förresten, där Claudia Galli hade genombrott). Här finns repliker i stil med ”Bli aldrig vad dom försöker göra dig till!” även om A) ingen säger sånt i verkligheten, och B) för många har skrivit det med sprayfärg.

Men jag antar att filmen har hjärta. Det kan vara cynisk opportunism, medvetet eller ej, för detta är den tredje svenska filmen i år med förortstema och folk som gör film i Sverige vill ju helt enkelt kunna få något gjort så då gäller det att spela på aktualitetskortet… men visst, man vill ju tro det bästa. Det finns också saker att gilla med filmen. Eller, som sagt, filmerna filmen vill vara. Vi kan ta det film för film.

Vi har filmen om Michel, huvudrollsinnehavaren. Killen som bor i Rosengård, har förlorat sina föräldrar, lever ett hederligt liv och – tänka sig – inte har något som helst att göra med den kriminella ”undre värld” som dagligen kablas ut som en narrativ till svenska vardagsrum. Han spelas av Daniel Cvetkovic, en gång i tiden känd som Lilleman, och han är inte dålig. Hur var hans uppväxt, vad lärde han sig av sina föräldrar, hur dog de, hur tog han det? Har uppväxten som tonåring i förorten verkligen varit snövit? Har han lärt sig något om klass, om hur kriminella människor blir till? Kan han inte åtminstone känna igen en skurk när han ser en?

Eftersom jag frågar kan du misstänka att svaret är nej. Cvetkovic har en kameravänlig, sympatisk utstrålning, men han kan inte bära upp en hel karaktär när den inte står nedskriven på pappret. Inte bara är Michel en svag personlighet, han har inga intressen, vänner, tankar, idéer, vanor, ovanor eller, framför allt, erfarenheter av livet. Det finns ingen anledning för oss att bry oss om något som skulle hända, eller inte hända, honom. I en film skulle han kunna lockas in till en kriminell bana. I en film skulle han kunna slåss för en plats i samhället. I en film, som Måste gitt, skulle han kunna göra båda samtidigt.

Men vad ska vi göra med storyn om Michels bror Alex (Mikael Cvetkovic) som blir skjuten en kväll efter fotbollsträningen av en maskerad man. Han överlever, men får nervskador som gör honom på gränsen till invalidiserad. En läkare förklarar i märkligt enkla ordalag att ”det finns en operation som gör att han skulle kunna gå igen”, men att väntetiden är ”på ungefär sex år” – i Köpenhamn är däremot väntetiden ”två-tre månader”. (Jag ska inte tjata mer, men läkaren spelas av Magnus Mark, av ”Tre kronor” fame, och det är nästan nostalgiskt att höra dessa fyrkantiga repliker igen).

Ja här har vi ju en till film, helt plötsligt, och dessutom en film som Den enda vägen länge försöker att vara. Här fanns också en chans som gått förlorad, eftersom den med skarpare regi hade kunnat komma med en nyanserad poäng och kanske utmana fördomar. Antingen har Alex blivit skjuten på grund av han är insyltad i kriminella saker – och kanske eller kanske inte att Michel misstänker honom för det. Eller så har han bara blivit skjuten av en främmande man som går omkring och skjuter invandrare – jag tror Concha helt enkelt utgår ifrån att det är det sistnämnda som är fallet, och att poängen ska vara att förortskriminalitet är ett stigma, men filmen är så otydlig att vi (oavsiktligen) lika gärna kan tolka Alex som en skurk. Där har vi ett positivt budskap som vi kan kalla för imploderat, så att det kan gynna ett negativt.

Vem den där mannen är får vi ingen koll på, såvida han inte dyker upp efter eftertexterna som en Marvel-liknande skurk varpå detta skulle visa sig vara någon slags superhjältefilm också (jag stannade inte för att se efter), men poängen kanske ändå bara är att ”man” automatiskt tror att det rör sig om kriminalitet. Och att polisen ”inte bryr sig” om folk i förorten, fastän de tycks vara där oavbrutet för att göra husrannsakan och se till att inga skjutningar faktiskt förekommer. I en scen blir Michel bestulen, av polisen, på pengar som han behöver för att betala den där Köpenhamnsoperationen. Vid det laget, om inte förr, börjar vi misstänka att vi ska ta en sväng förbi Snabba Cash också, för nog lär väl Michel tvingas till ”en sista stöt” för en god sak?

Förlåt, jag menar förstås en första stöt. Michel letar aningslöst efter jobb hos Ivo (Miodrag Stojanovic), en figur med dåliga tänder och halvdan klädsmak, och går med på att ”hämta ett paket i Köpenhamn” åt honom, utan att tycka att det låter som något fuffens alls.

Eller så gör han det, och Concha har för svårt att leverera den subtilitet och de omedelbara hookar sådana scener behöver. I vilket fall som helst spelar det inte så stor roll, för filmen kan ändå aldrig bestämma sig för vad den vill. Visst gillar jag whisky, har inget emot vodka, dricker gärna öl och vin – men blandar man ihop det får man en häxblandning, och det är vad Den enda vägen, trots all välmening, i grund och botten är.

FREDRIK FYHR

DEN ENDA VÄGEN

Originaltitel; land: Den enda vägen; Sverige.
Urpremiär (svensk): 2 februari 2017 (GIFF), 7 april 2017.
Speltid: 86 min. (1.26).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/2.35:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Daniel Cvetkovic, Mikael Cvetkovic, Miodrag Stojanovic, Said Bello, Håkan Bengtsson, Li Brådhe, Mohammed Cheika, Patrik Fridgh, Cedmoir Glisovic, Karen Helene Haugaard, Bill Hugg, Katarina Lundgren, Tony Lundgren, Magnus Mark, Daniel Monserrat, Sandra Redlaff, Peter Rentzmann, Zoran Sibinovic, Leslie Tay, Zaman Al Turki Igor Urosevic, Suleiman El Batal, Caroline Karlsson.
Regi: Manuel Concha.
Manus: Manuel Concha, Claudia Galli Concha.
Producent: Claudia Galli Concha, Börje Hansson, Carola Hansson.
Foto: Manuel Concha.
Klippning: Andreas Nilsson.
Musik: Jon Ekstrand.
Scenografi: Filip Iversen.
Kostym: Claudia Galli Concha.
Produktionsbolag: Bright Moving Pictures i samarbete med div. & stöd av SFI.
Svensk distributör: The Bakery Entertainment.
Finans; kategorier: Privat filmbolag i samarbete med diverse företag o dyl samt fondstöd o dyl; drama, melodrama.

Betyg och omdöme: Medel – diffust drama med mycket klichéer och schabloner; kombinerar motsägelsefullt olika melodramatiska intrigidéer utan att en enhetlig story blir tydlig; visuellt OK, med en del sympatiska skådespelare, bra stämningsuppbyggande och några lyckade enskilda scener, men det saknas en vettig helhet.