Dröm vidare är rätt så fantastisk i allt som har med de ”levande” inslagen att göra, allt det som faktiskt fångats framför kameran, och alla färger och alla snygga visuella inramningar, den schyssta musiken och filmens själva beat, stil, attityd.
Dröm vidare är en bra film som vet vad den vill och vara och hur den vill vara det. Det är en långfilmsdebut för väldigt många inblandade – bland annat regissören Rojda Sekersöz och manusförfattaren Johanna Emanuelsson – och det är i synnerhet imponerande som en debut. Här finns inte ett spår av den oformliga, diffusa ”halvtänkthet” som många förstafilmare landar i. Dröm vidare är färgstark och energisk, smart cinematisk, den vet hur den ska använda klassiska formler och berätta en historia som fungerar.
Ta bara den första scenen, där vi introduceras för Mirja (Evin Ahmad) medan hon släpps ut ur fängelset och bugar för publiken, det vill säga kameran; kameran, i sin tur, vill visa publiken något. Musiken, som till stor del består av trummor och slagverk á la Birdman, fångar vår uppmärksamhet, och ger filmen en hetsig rytm som fångar nojjan hos den som försöker gå på vit lina i en värld av krim. Scenbyten kommer genom att vi klipper till stora pastellfärger. Det är ”när du hör den här signalen är det dags att vända blad”-triggers, och vi tittar på en riktig film.
Mycket i Dröm vidare är bekant i grunden, men den här estetiska skärpan är beundransvärd, i synnerhet eftersom den går ihop med en personregi som känns grundad och realistisk, och en formalism som ger filmen auktoritet. De där pastellfärgerna skapar både rytm och logik åt det vi ser, de täpper till luckor och hugger upp sammanhang. Fler applåder ska ges till fotografen Gabriel Mkrttchian (som tidigare bara fotat en långfilm, Siv sover vilse från i höstas) och klipparna Linda Jildmalm och Hanna Storby, som jobbat sedan början av detta årtionde och uppenbarligen vet vad de håller på med.
Sedan har vi ensemblen som också är levande och dynamisk. Evin Ahmad är helt på bollen som Mirja, huvudpersonen som finner sig i den där gamla hederliga sitsen – ska hon fortsätta ett dödfött liv av rån och haschhäng eller ska hon skaffa ett jobb och försöka skaffa ett ”hederligt” liv?; en kliché, men en som Ahmad gör till sin egen, och den är full av liv och autonomi. Det är ett sådant där porträtt som stirrar på oss oavbrutet genom hela filmen – hon är med i varje scen och när hon inte lyfter hela filmen så hjälper resten av filmen till.
Hon har ett par kompisar ute i hooden – Alby, mer specifikt (även om filmen är inspelad i Luleå) – och de förutsätter att hon är med på att de ska råna ”Hagges Guld” så de kan köpa biljetter till Uruguay och la playa.
Kompisgänget ser ut som livs levande kids i verkligheten, vilket de också är, och det fungerar så bra dels på grund av att ensemblen (Gizem Erdogan, Malin Persson, Segen Tesfai) är vital och full av (vad jag misstänker är) en del glada improvisationer men också för att Johanna Emanuelsson, manusförfattaren, vet en del om gruppdynamik. Alla som hade kompisgäng i unga år vet att ett gäng på fyra alltid har två personer som passiv-aggressivt slåss om att vara ledaren (i det här fallet är Mirja utmanad av Gizem Erdogan, som är den som är minst förstående mot hennes tvivel), en mer grubblande och introvert (Persson) och en clown (Tesfai).
Dröm vidare är rätt så fantastisk i allt som har med de ”levande” inslagen att göra, allt det som faktiskt fångats framför kameran, och alla färger och alla snygga visuella inramningar, den schyssta musiken och filmens själva beat, stil, attityd.
Manuset i övrigt är mer ”säkert”, vilket en smart debut nästan alltid är. Mirja får en snålskjuts till uppvaknandet genom att ha en arbetslös Fas 3-mamma med KOL och en lillasyster som någon måste ta hand om, och vi förstår att hennes beslutsamhet vad gäller att skaffa ett jobb kommer att straffa sig på ett melodramatiskt sätt – eftersom Arbetsförmedlingen är obegriplig går hon direkt till chefen på det TV-såpaklingande hotellet ”Lilja Hotell”, en rätt slemmig typ som naturligtvis heter Paul Lilja (Michael Lindgren), och får ett jobb i disken; men eftersom avtalet bara är ”muntligt” kan vi misstänka att Mirja egentligen börjat B-kursen på livets hårda skola.
En erfaren filmtittare kan lista ut ungefär vart allt kommer sluta för alla inblandade, men om Dröm vidare inte är mer än en melodram så är det åtminstone en skicklig melodram, där färden är resans mål. Det är överhuvudtaget glädjande att se på vilken hög nivå svenska indiefilmer kan röra sig – när jag började den här sidan för fem år sedan var svensk film i stort sett helt fast i statiska dramabyggen utan liv – ”när, var och hur blev det omöjligt för svenska filmskapare att på allvar göra autentiska berättelser om någotsånär verkliga människor?” skrev jag om en film som Stockholm Östra, en snygg men stel och falsk och typisk film.
Sedan dess har ett generationsskifte skett som gör att svenska filmer faktiskt går att bli entusiastiska över, oavsett hur mycket (eller lite) de använder sig av konventioner. Dröm vidare är inte lika bra som Äta sova dö, om man ska jämföra med en annan socialrealistisk melodram, men det är kanske inte heller meningen. Filmen att koppla den till är kanske snarare Måste gitt, som kom tidigare i år, som också handlade om en kille ur förorten som undrar om han har en framtid i city.
Man kan argumentera för att Dröm vidare är mer romantiserad, men samtidigt använde Måste gitt gettokillen för komiska poänger, när han var fisk på land i Stockholms kultursväng. Dröm vidare tar konflikten mer på det allvar som faktiskt råder, och vi måste inse att det inte finns något ”charmigt” eller ”roligt” med Mirjas försök att anpassa sig till ett samhälle där hon alltid är misstrodd i första taget. Men det går att vara rak om saken, rak som en rak höger; det är den enkelheten som Dröm vidare äger, när den liksom hjular fram genom skiten.
FREDRIK FYHR
DRÖM VIDARE
Originaltitel; land: Dröm vidare; Sverige.
Urpremiär (svensk): 28 januari 2017 (GIFF), 17 mars 2017.
Speltid: 92 min. (1.32).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Evin Ahmad, Gizem Erdogan, Malin Persson, Segen Tesfai, Ella Åhman, Anna Bjelkerud, Outi Mäenpää, Michael Lindgren.
Regi: Rojda Sekersöz.
Manus: Johanna Emanuelsson.
Producent: Agneta Fagerström-Olsson, Annika Hellström.
Foto: Gabriel Mkrttchian.
Klippning: Linda Jildmalm, Hanna Storby.
Musik: Lisa Holmqvist.
Scenografi: Elle Furudahl.
Produktionsbolag: 2afilm AB stöd. SFI m.m.
Svensk distributör: NonStop Entertainment,
Finans; kategorier: Mindre filmbolag med div fondstöd o dyl; drama, melodram, familjerelationer, crime, ungdomsfilm, coming of age.
Betyg och omdöme: Bra film – en stabilt skriven och snyggt berättad coming of age-melodram, rätt förutsägbar i grunden men förgylld av bra foto, klippning och begåvade skådespelare.
3 svar på ”Dröm vidare”