Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Napoléon (1927)

Abel Gances Napoléon är en lång, lång, ja över fem timmar lång, serie av fantastiska sekvenser och storartade höjdpunkter sammankopplade av ett par mindre imponerande, och i grunden mindre betydelsefulla, där lilleputten Napoléon står sur och stolt i sin granna hatt som en Nietzscheansk übermensch, i regn och rusk, i medgång och motgång. Vive la France! Je suis en krigspitt!

Det är en sådan där film som alltid varit ”erkänd” som ett av ”filmhistoriens mästerverk”, fastän ingen praktiskt taget såg den förrän brittiska filminstitutet presenterade sin nyrestaurering år 2012, skapad av filmhistorikern Kevin Brownlow som spenderat över trettio år med att samla ihop försvunna bitar av filmen från olika delar av världen.

Rent formellt är filmen förstås ofattbar, ett exempel på en stumfilm som verkligen gör så att långfilmen som konstform känns som en dinosaurie – man tittar på den som man tittar på Fritz Langs Metropolis (1927, samma år!) och kan bara förundras över att sådana bestar en gång gick på jorden. Vem idag skulle tillåta att en förmögenhet läggs på en i alla avseenden gigantisk produktion, ohyggligt komplicerad att genomföra, bara för storhetens skull, och en färdig film som klockar in på fem och en halv timme. Det vore en underdrift att säga att det inte finns på kartan, men Gance såg bara Napoléon som första delen i en filmserie som skulle fortsätta med fler filmer, i vem vet hur många timmar till, som till slut skulle sammanfatta hela Napoléons liv.

Abel Gance var ingen gröngöling – han hade redan gjort den tre timmar långa förstavärldskrigetfilmen Jag bekänner (1919) och över fyra timmar långa En kärlekens tragedi (1923) – men han fick erfara att himlen trots allt inte är gränsen. Han insåg att fler filmer om Napoléon skulle bli en omöjlighet, både finansiellt och tekniskt, och den cinematiska resan fick sluta vid Napoléons övertagande av de italienska trupperna, där Gances film slutar i pompa och fanfarer, samt den legendariska triptyksekvensen, där Gance skapade en fascinerande beta-widescreen genom att projicera tre bilder samtidigt.

Napoléon blev ingen publikframgång, och föll i glömska på liknande sätt som Metropolis, eller Erich von Stroheims ökända exempel Den girige (1924), som ursprungligen var över nio timmar lång (den versionen är fortfarande förlorad). Det var en grym bestraffning från publiken, som inte alls reagerade positivt på alla de tekniskt banbrytande saker som Gance laddat sin film med – den är emellanåt klippt som en direkt modern film, med utdragna närbilder och vibrant handhållen kamera, påkostade och komplexa stridsscener med explosioner och vräkande regn; dubbelexponering! Undervattensfoto! Split screen! Allt utom handfatet finns i Napoléon, och man kan få känslan av att filmens beryktade storhet kommer från en tanke om att kvantitet går före kvalitet, ungefär som D.W. Griffiths flopp Intolerance (1916).

Liksom Griffith har Gance felaktigt pekats ut som en innovatör som var avgörande för filmhistorien – i själva verket är filmer som Intolerance och Napoléon inte alls representativa för sin era, och de verkliga innovationerna kom pö om pö, från mer konventionella filmer – men även om de båda filmerna präglas av en liknande opersonlighet i sin fetischering av teknik så är Napoléon åtminstone fortfarande en rejäl fest för ögat.

Den är kanske mer som Titanic, en film gjord sjuttio år senare; storartad och spektakulär, oavsett vad för invändningar man kan ha om att dramat inte är trovärdigt eller speciellt subtilt. Det är nästan så att jag inte tror mina egna ord, men filmen består av fem timmar som verkligen flyger förbi och om den kristallklara BFI-versionen skulle gå upp på bio imorgon skulle jag genast se om den.

En av de många höjdpunkterna kommer redan i filmens första episod, som skildrar Napoléon som pojke i en militärskola i Brienne där han mobbas för sitt korsikanska namn och sin uppkäftiga attityd. Ändå är hans vilja obruten och hans stolthet av stål; han är, för att citera en av lärarna, som granit i en vulkan!

Detta leder till den häpnadsväckande sekvensen där han leder ett snöbollskrig som Gance iscensätter på samma sätt som han senare ska iscensätta de verkliga slagen. Återigen, det är inte subtilt, men det är fruktansvärt effektivt.

Sekvensen är på samma gång en imponerande introduktion som den är en slags höjdpunkt, för även om alla sekvenser som följer kan matcha den så kan ingen för den sakens skull överträffa den.

Vi får den häpnadsväckande sekvensen när Napoléon seglar på en liten båt i full storm, mitt ute på öppet hav, med trikoloren dramatiskt fladdrandes – allt detta parallellklippt med franska revolutionen och stridigheterna mellan Gironden och Berget (och vet du ingenting om franska revolutionen så kan du vara lugn, för Gance ger oss en matig timme av politisk upptakt också).

Vi får den berusade sekvensen vid bals des victimes, den bal som revolutionens segrare håller för att hedra de som dött under ”Terrorn”, där Napoléon förförs av den unga Joséphine och hänger sig åt en alltmer dekadent och till slut helt utspårad fest där kvinnor dansar med nakna överkroppar och Gance återigen kör ner hela filmen i en kalejdoskopisk mixer med effekter.

Vi får belägringen av Toulon – i verkligheten pågick den i fyra månader, och det känns som att den berättas i realtid, med regn och rök och blod och våld och närgånget fotoarbete och frenetisk klippning; det ser ut som en skicklig modern krigsfilm från vår tid, i praktiken lika imponerande som scenerna i Hacksaw Ridge, bara ännu mer imponerande på grund av tidens tekniska begränsningar, dess överflöd av statister och effektarbete, och dess aptit på filmlängd – jag tror Toulon-sekvensen tar upp en knapp timme av hela filmens speltid, och varför inte?

Så får vi också den där finalen, där Gance spar sin största innovation till sist: Triptyksekvensen, som ibland arbetar för att skapa en widescreen-bild, ibland leker med split screen till kittlande höjder och naturligtvis till slut mynnar ut i en perfekt cinematisk trikolor. Ögonblicket när den fyrkantiga bilden förvandlas till en bredbild som till och med gör dagens widescreenfilmer till fjuniga daggmaskar, ger ett påtagligt sug i magen än idag. Musiken av Carl Davis, som blandar klassiska stycken med egna variationer, får blodet att rusa och det känns som att man själv vill ta värvning.

Det är en oerhörd final på en redan utmattande film, och jag kan inte ljuga – lägger man ihop alla Gances bedrifter i filmen, föreställer sig hur han måste ha tänkt igenom dem, planerat dem och gett sig tusan på att genomföra dem, så går det inte att hitta ett mer imponerande filmprojekt någonstans i någon tid.

Därmed inte sagt att filmen är perfekt. Liksom många grandiosa tekniska regissörer i filmhistorien – Griffith och Cameron redan nämnda – var Gance lika bra på stora bokstäver som han var halvdan på små. Det går aldrig riktigt att övertygas av den molokne Albert Dieudonné, som hela tiden är ”utklädd” till Napoléon mer än han faktiskt gestaltar rollen, och fastän Gance är noga med att vara historiskt korrekt, och rama in scenografin så skickligt som möjligt, så landar filmen helt och hållet i romantisk mytbildning, och dramascenerna bygger på det scenografiska stilidealet från 1910-talet, där Gance började sin karriär. Liksom Griffith så hade Gance tydligen missat att teknologiska utvecklingar också kunde gälla dramascener, och det finns en viss diskrepans mellan de påkostade bataljerna och alla scener där surkartet Napoléon anländer som självklart geni och förklarar för lika överspelande dönickar till generaler vad som naturligtvis måste göras (i en nästan komisk scen står han stoiskt och oberört och gör stridsplaner även när en kanonkula kraschat rakt genom taket och krossat halva bordet han står vid). Napoléons nemesisar, Phélipeaux och Peccaduc, skildras praktiskt taget som skurkar i bonnkomedier, och vi får inte känslan av att Napoléon är en stor älskare som slåss för kärleken bara för att hans kärlek Joséphine dubbelexponeras tillsammans med jordklotet han har i åtanke att erövra.

I brist på bättre idéer använder också Gance en helt monoton sentimentalitet; en sekvens relativt tidigt i filmen visar hur Napoléon återvänder till sin hemby där vi får se hans släkt, och det är ett storartat tårkalas som inte direkt matchar ett historiskt drama – Gance brukar placeras i den svårdefinierade facket ”fransk impressionism”, men det går att läsa hans stil som mycket mer konservativt bakåtsträvande och övertydlig; regissörer som de tre Jeansen (Jean Epstein, Renoir och Vigo) banade väg för nya vågen med sitt fokus på subtila antydningar och psykologisk realism; Gance är inget om inte konstant övertydlig.

Övertydligheten är dock hjälpsam om man ser filmen historiskt. Napoléon placerar sig i en prekär sits i den sena mellankrigseran, en tid då övermänniskoideal och blind nationalism uppenbarligen manifesterat sig. Gance skildrar Napoléon som en Jesus-liknande landsfader, absolut omöjligt omänsklig och knappt naturbunden, och i hans dyrkande blick är det svårt att inte jämföra Napoléon med Hitler, eller åtminstone inte se den blicken som symptomatisk för en tid där människor slutat tänka och börjat slå på de stora trummorna.

Filmen att se i tandem med Napoléon är Jag bekänner, som Gance gjorde åtta år tidigare och som jag av en händelse tycker är några grader bättre. I den filmen skildrade Gance första världskriget på ett sätt som faktiskt skulle ha influens på hela 1920-talet, och även alla framtidens skildringar av andra världskriget; där fanns även ena änden av denna nationalism. Gance verkar sörja en förlorad era av hövlighet, sociala koder och heder i Jag bekänner, där första världskriget en gång för alla krossat alla romantiska illusioner om en gammalvärld av ädel dekorum, där den moderna världen förnedrar de män som tillhör den äldre, och drar skam över världen. En längtan tillbaka till något stort, definitivt värdefullt och grandiost driver Napoléon, som symptomatiskt nog hittar det i en historia som tiden gett ett helt mytologiskt skimmer. Efter första världskriget, modernitetens ödemark. Inför andra världskriget, den galna drömmen om ett ur-Frankrike.

BFI har gett ut sin restaureringen från 2012 på BluRay och den är, naturligtvis, oumbärlig för filmälskare. Förutom att färgerna bär på kristallklar lyster, och att ljudupplevelsen är magnifik, så finns här nog med extramaterial för att fylla en hel bok. Inte minst kastas rättmätigt ljus på Kevin Brownlow, som arbetat sedan 1970-talet på att sammanställa en färdig version av filmen.

Färden har varit rätt stapplande. Francis Ford Coppola färdigställde år 1980 en 203 minuter lång version, med soundtrack av Carmine Coppola; en femtimmarsverison av Brownlow hade nypremiär 1983, men den var i relativt bristfälligt skick (för att inte tala om när den gavs ut på VHS i början av 90-talet, ett mer eller mindre patetiskt sätt att se filmen redan då). Man kan inte säga att en hemvideoversion av Napoléon varit i närheten av att matcha Gances vision förrän nu. Brownlow är onekligen hjälten i sammanhanget, och jag ser det som ett av vårt moderna tidevarvs verkliga under att vi nu har möjlighet att se så besynnerliga skapelser som Gances Napoléon i mintskick.

Och det är lärorikt att uppleva en film som får en att uppskatta hur dåtidens filmupplevelser såg ut. Det är stimulerande att se en film som lämnar avtryck på ens dag, en som tar så mycket tid i anspråk, som man faktiskt känner att man tittar på. Det kan också vara en kuslig påminnelse om att konservatismens banalitet alltid går igen, och att den falska drömmen om trygghet går hand i hand med människans rädsla för framtiden och den oundvikliga döden, så pass mycket att nostalgi kan hettas upp så att det blir ett bländverk och opium. Och i alla lägen är Napoléon fortfarande en otroligt imponerande film.

FREDRIK FYHR


Denna recension är del av 2017 års jubileumsserie. Tidigare texter: Döende svanen/Till lyckan (1917), Titanic (1997), Transformers (2007).


NAPOLÉON

Originaltitel; land: Napoléon vu par Abel Gance; Frankrike.
Urpremiär: 7 april 1927 (Frankrike, Tyskland).
Svensk premiär: 26 december 1927.
Speltid: 333 min. (5.34).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.33:1, Triptyk-sekvens: 4:00:1.
Huvudsakliga skådespelare: Albert Dieudonné, Vladimir Roudenko, Edmond Van Daële, Alexandre Koubitzky, Antonin Artaud, Abel Gance, Gina Manès, Suzanne Bianchetti, Marguerite Gance, Yvette Dieudonné, Philippe Hériat, Pierre Batcheff, Eugénie Buffet, Acho Chakatouny, Nicolas Koline.
Regi: Abel Gance.
Manus: Abel Gance.
Producent: Henri de Cazotte, Hugo Stinnes, Wnegoroff (okrediterade).
Foto: Léonce-Henri Burel, Jules Kruger, Joseph-Louis Mundwiller, Nikolai Toporkoff.
Klippning: Abel Gance, Frank Hall.
Musik: Arthur Honegger (1927), Carmine Coppola (1980), Carl Davis (1981, 2012).
Scenografi: Alexandre Benois.
Kostym:
Mme. Augris, Georges Charmy, Mme. Neminsky, Sauvageau (okrediterad).
Produktionsbolag
: Ciné France, Films Abel Gance, Isepa-Wengeroff Film, Pathé Consortium Cinéma, Société Westi, Société générale des films.
Svensk distributör: Svenska Biografteaterns Filmbyrå (35mm, 1927).
Finans; kategorier: Privatföretag, nationellt storföretag, diverse fondstöd o dyl; historiskt drama, storfilm, krig, biopic.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdömeMycket bra film – monstruöst epos i ordets verkliga bemärkelse, klassiskt berättad i dramadelarna med flera tekniska höjdpunkter, genomtänkt och utförd med påtaglig intensitet och innovation; de genomgående berättande delarna är mindre övertygande överlag, men alla påkostade sekvenser är på alla sätt imponerande.

15 svar på ”Napoléon (1927)

Lämna ett svar till Begärets lag (1987) | Videosöndag Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *