Slutet på den 89:e Oscarsgalan är det pinsammaste livesända TV-ögonblick jag någonsin sett.
För en utomstående kanske det inte låter så farligt – så, de läste upp fel film, big deal.
Men ha i åtanke att detta är en show med över 40 miljoner dollar i budget och som därför i regel går som smort. Efter att ha sett på galan i sjutton år kan jag rentav säga att förutsägbarheten är en del av charmen. Oscarsgalan är som en ritual där de enstaka överraskningarna på vägen är minnesvärda men få. ”Bästa film” är kvällens självklara klimax, ögonblicket då vi inte bara når en emotionell katharsis utan stunden då vi kan andas ut och veta att vi överlevt i år också, och att ännu en rad vinnare kan skrivas ner i historieböckerna. Allt det här är särskilt speciellt för oss som går igenom den något surrealistiska upplevelsen att sitta uppe tills solen gryr.
Och det var inte tal om någon liten tabbe – i flera minuter fick producenterna till La La Land stå, tillsammans med flera dussin medarbetare, och tacka gud, släktingar, arbetskollegor och hålla brandtal om drömmarnas makt. Själv var jag glad, för filmen har drabbats av en extremt olycklig backlash och jag tror att många av de som blivit besvikna på filmen bara om tio år kommer se om den och se att den i all sin självklarhet är sublim och fantastisk. Jag var redo att gå och lägga mig belåten. Alla hade nästan pratat klart. Vi var ett Jimmy Kimmel-skämt ifrån eftertexter. Det var ett par ögonblick där då La La Land faktiskt hade vunnit en Oscar för bästa film.
Det första varningstecknet var när scenarbetare började gå omkring bakom ryggen på de som talade, vilket ett tränat öga genast identifierar som allvarligt. När en av producenterna gick fram till mikrofonen och sa ”We lost, by the way” insåg jag genast att Moonlight, som de senaste veckorna blivit en minst lika självklar vinnarkandidat, uppenbarligen också var den verkliga vinnaren, och att något hemskt misstag skett. I denna fasansfulla sekund insåg jag vad de närmaste minuterna skulle innebära, för att inte tala om de år av konspirationsteorier som skulle följa. Den mest namnkunnige producenten, Jordan Horowitz, gick heroiskt till rodret och konstaterade ”This is no joke” och jag gick raskt till toaletten för en kisspaus med force majure-inslag. Det var för pinsamt. Jag kunde inte titta. Det tog flera repriser innan jag skulle våga se det från början till slut. Det är i samma nivå som att någon skulle svimma medan de framför ett Eurovision-nummer, eller tappa facklan på en OS-invigning.
Ansiktstappandet var monumentalt och med hundra procents säkerhet kommer detta att visas för sociologistudenter i årtionden. Vinnarna visade sig vara förlorare, och fick snopet gå åt sidan medan förlorarna, som visade sig vara vinnare, förvirrat fick gå upp på scen. Warren Beatty, som läst upp vinnaren tillsammans med Faye Dunaway (för att hedra femtioårsjubileumet av Bonnie & Clyde) fick pliktskyldigt förklara vad som hade hänt (någon hade, om jag förstått det hela rätt, malplacerat Emma Stones tidigare vinnarlapp med det för bästa film, och Faye hade i slutändan sagt fel titel) men han sa det ungefär som om han förklarade att en brand brutit ut och att utgångarna finns där, där och där. Kimmel var långt ifrån ett händigt skämt, utan kunde bara hojta något om att alla borde vinna – Ruben Östlund hade inte kunnat göra en bättre scen av det, och vi kunde bara föreställa oss Moonlight-gängets snopna förvirring lika mycket som vi kunde föreställa oss det skenavrättade La La Land-gänget som fick förpassas till scenkanten.
Ögonblicket ruinerade effektivt allt som föregått det, och markerade årets Oscarsgala med evig skam, showen där 24 priser delades ut men 25 vinnare annonserades, och det var inte speciellt svårt med tanke på att galan som vanligt erbjöd få överraskningar.
Fadäsen kommer dock inte att skamfila Moonlight som vinnare (på samma sätt som Marisa Tomeis skandalomsusade Oscar, som hon fick ”av misstag”, på 1993 års gala). På det stora hela var Moonlight en värdig vinnare, och i linje med akademins tendenser de senaste tio-femton åren, där mindre filmer med större frekvens vunnit Bästa Film, från American Beauty (1999) och Crash (2004) vidare till milstolpen The Hurt Locker (2009) och med 12 Years a Slave (2013) som tydlig tendens på att trenden bara tagit fart. Ingen av de nominerade filmerna i år kom från storbolag, även om jag antar att La La Land var den som såg ut och kändes mer som en studiofilm, av uppenbara skäl.
Att den inte skulle vinna gick att misstänka på en gång, när den inte vann för ljudmixing – det är ju trots allt en musikal – och när Hacksaw Ridge gick och vann för bästa klippning (ett pris tätt knutet till Bästa Film) började jag ett tag föreställa mig ett skrällscenario där Hacksaw Ridge kom från ingenstans och slog ut behovet av storfilm, å ena sidan, och fint budskap, å andra sidan. Jag hann oroa mig för att Mel Gibson skulle vinna för bästa regi, vilket hade inneburit en redig trojansk häst mitt i det liberala Hollywoods trygga fest.
Men sådana saker är som sagt sällan förekommande. De säkraste korten gick hem. Därmed inte sagt att de var ovärdiga. Emma Stone fick sin första, jag hoppas inte sista, Oscar för La La Land och hon har varit värd en ända sedan genombrottet i Easy A (2009); hon var genuint ödmjuk och betagen som bara en begåvad person med självinsikt och en jordnära personlighet kan vara. Det var också glädjande att se att ingen kunde förneka den enorma styrkan i Casey Afflecks huvudroll i Manchester by the Sea – uppdelningen mellan den filmen och Moonlight i de båda manuskategorierna var också helt rimlig. Jag antar att Viola Davis var värdig birollsvinnare (jag har inte sett Fences) medan jag vet att Mahershala Ali var det, i rollen som vemodig langare i Moonlight. För att inte tala om Linus Sandgren, en fotograf som jag haft ögonen på i flera år och som är en minst lika beundransvärd talang som Alicia Vikander.
Den geniala filmskaparen Asghar Farhadi vann för bästa utländska film med The Salesman och han fann, i sin frånvaro, ett bra sätt att adressera elefanten i rummen genom att direkt och sakligt förklara sin frånvaro i ett brev: Han nämnde Trumps immigrationsförbud i ord, och konstaterade med enorm skärpa det oerhörda i dess kränkningar. Kimmel var helt okej, och särskilt giftig i början av showen, där han började med att propagera för ömsesidig respekt och dialog och därefter spenderade hela galan med att känga Trump så det stod härliga till (han gav sig till och med på Mel Gibson, som fick le så krampaktigt han kunde).
Jag har inte sett En man som heter Ove, men jag känner mig rätt säker på att den inte hade någon anledning att vara nominerad för bästa utländska film, och varför den var nominerad för make-up har jag ingen aning om. Ändå antar jag att det hade varit fint om den vunnit av rena principskäl, så att vi inte kunde säga att Suicide Squad är en Oscarvinnare medan Silence inte är det. Kanske det på något sätt är det största beviset på vad för tider vi lever i.
Kimmel rundade av galan genom att säga att allt var hans fel och att han visste att han skulle sabba allt – jag antar att han inte menade att han bokstavligt talat gav Emma Stones vinnarkuvert till Warren och Faye, utan att han bara försökte sig på embryot av ett skämt. Men han var bra nog, och jag kan tänka mig att han får ett gig till. Jag menar, de har ju helt klart något att skämta om nästa år. Från att ha haft en enkel måltavla, USA:s ovärdige president, verkar de ha funnit en ännu enklare: Sig själva. Ack, episka fails gör ont, i synnerhet i en show som handlar om vinnare.
FREDRIK FYHR
Alla vinnare
Bästa film – Moonlight
Bästa regi – Damien Chazelle, La La Land
Bästa kvinnliga huvudroll – Emma Stone, La La Land
Bästa manlige huvudroll – Casey Affleck, Manchester by the Sea
Bästa manlige biroll – Mahershala Ali, Moonlight
Bästa kvinnliga biroll – Viola Davis, Fences
Bästa originalmanus – Kenneth Lonergan, Manchester by the Sea
Bästa manus på förlaga – Barry Jenkins, Tarell Alvin McCraney, Moonlight
Bästa utländska film – The Salesman
Bästa klippning – John Gilbert, Hacksaw Ridge
Bästa musik – Justin Hurwitz, La La Land
Bästa sång – ”City of Stars”, La La Land
Bästa foto – Linus Sandgren, La La Land
Bästa kortfilm – Mindenki
Bästa kortdokumentär – The White Helmets
Bästa visuella effekter – Robert Legato, Adam Valdez, Andrew R. Jones, Dan Lemmon, Djungelboken
Bästa scenografi – David Wasco, Sandy Reynolds-Wasco, La La Land
Bästa animerade film – Zootropolis
Bästa animerade kortfilm – Piper
Bästa ljudmixing – Kevin O’Connell, Andy Wright, Robert Mackenzie, Peter Grace, Hacksaw Ridge
Bästa ljudeffekter – Sylvain Bellemare, Arrival
Bästa dokumentär – O.J. Made in America
Bästa kostym – Colleen Atwood, Fantastiska vidunder och var man hittar dem
Bästa make-up – Alessandro Bertolazzi, Giorgio Gregorini, Christopher Allen Nelson, Suicide Squad
Ett svar på ”Oscarsgalan 2017”