När jag såg John Wick var jag inte säker på att jag tyckte Keanu Reeves fungerade speciellt bra som änkling. När jag sett John Wick: Chapter 2 vet jag inte om han fungerar speciellt bra som John Wick.
Vem är egentligen John Wick? Är han ett spöke? Nej, han är väldigt mycket vid liv och alla känner honom. Är han en ninja? Nej, för alla kan se honom och försöka döda honom. Är han något mer eller mindre än Keanu Reeves, lite ruffig men fortfarande med komplett Dressman-reklamstil intakt, som första spelaren i ett TV-spel, fast på film?
Okej att man ska nöja sig med lite i en sådan här film, men John Wick: Chapter 2 är lite grann som att äta en skål grus. John Wick bryter ben, skjuter folk i huvudet, gör piruetter mellan fiender och stirrar surt på folk – sedan bryter han lite mer ben, skjuter lite fler folk i huvudet, gör några piruetter till och stirrar surt. Så håller det på. Alla som såg förra filmen vet det.
Jag är en beundrare av alla sparkar och slag, och de enstaka biljakterna, mer än jag är en beundrare av den själlösa, mycket överskattade koreografin och den digitala utformningen. Folk dör på grund av CGI-hål i huvudena och Wicks märkligt gummimans- och konsolkontroll-liknande precision. Omringad av foto som uppenbarligen är digitalt mixat på både det ena och det andra sättet så är John Wick, på det stora hela taget, mindre trovärdig än Jar Jar Binks. Men våld har förstås bättre anseende än barn, åtminstone om man frågar målgruppen till den här filmen.
Båda har paralleller till Buster Keaton, hursomhelst, åtminstone om man ska tro den första scenen av Chapter 2 som projicerar Buster mot en vägg i den nattupplysta storstaden. Det är en av två något oväntade allusioner i filmen. En annan sker mot slutet, då Wick jagar skurkar (eller om det nu blir vice versa) på The Modern i New York – de smyger runt, och/eller slåss och skjuter varandra, genom en utställning som heter ”Reflections of the Soul”. En speakerröst förklarar i bakgrunden att utställningen är tänkt att låta besökaren reflektera över kroppens relation till rummet, och sin egen relation till sitt jag.
Undrar om John Wick reflekterar över sin kropps relation till rummet, eller vad han har att säga om sitt jag… om det nu inte bara ska vara en hyggligt cool ursäkt till att ha en till sådan där scen där folk smyger runt i en spegelsal och försöker skjuta den riktiga versionen av den andre… eller ”den andre”?
Jag skämtar förstås, åtminstone lite halvt, men så är det också lätt att driva iväg i tankarna när man ser på en film som John Wick: Chapter 2. I synnerhet eftersom pressvisningen föregicks av en visning av Scorseses Silence, vilket får betraktas som extremt ironiskt. Det är kanske en av de tio filmer från 2016 som vi kommer att prata om tjugo år från nu. John Wick: Chapter 2 kommer att vara en parentes i filmhistorien men just nu förväntas alla vara intresserade av Chapter 2, och förutsätta att den är ”kul”, medan Scorseses ohypade film anses tråkig och långsam (också på förhand). Det är väldigt bra exempel på vad Noam Chomsky kallat fabricerad acceptans. Nu behöver filmer inte ens kritik, en recension har i uppgift att bekräfta produktens karaktär. Kan det tyckas ibland.
Nämen, det var ju värst vad svårt det var för mig att hålla mig till saken. Det finns väl bara för lite att skriva om den här filmen. Actionscenerna är över medel, vilket du vet om du såg förra filmen, men jag satt och väntade på den där stora sekvensen som skulle få mig att tappa hakan, något som jag inte sett i en annan film av det här slaget, något som skulle få parallellen till Hong Kong-action att inte kännas som det önsketänkande jag vet att det är. Men det är sparkar och slag och swing och schwong och kött och potatis för hela slanten. Chapter 2 är tekniskt begåvad men inte speciellt imponerande.
En annan sak som filmen missar är motivation, något som gör att actionscenerna har angelägenhet. I den förra filmen hade John Wick förlorat hunden som hans nyligen bortgångna fru gav honom (och, förstås, hans bil). ”Big mistake”, som Jack Slater sa.
Okej. Jag kände att Keanu Reeves inte höll måttet för att det skulle kännas angeläget, men det var någonting åtminstone. Chapter 2 väljer att grotta ner sig i ett väldigt högsatsat världbygge. Vi såg delar av det i förra filmen – Wick är del av en internationell subvärld av kriminella agenter, och allt som allt är det rena Young Adult-romanen av regler, världar och figurer att hålla koll på – och Chapter 2 gör misstaget att presentera de här sakerna istället för en intrig.
Om filmen haft mer humor skulle vi kunna skratta åt det meningslösa i vad som snart blir en rundgång av motiv som förklarar sig själva. Till slut har Wick dödat någon som dödade någon som dödade någon och därför kommer någon behöva döda Wick, som dödade någon, etc… Vår huvudsakliga skurk – en mesig italiensk gangster-wannabe vid namn Santino (Riccardo Scamarcio) – vill döda John Wick av ingen annan anledning än att det är spelets regler. Bokstavligt talat. Wick ville inte ta emot en markör. Han får ett pris på sitt huvud.
Förr eller senare kommer alla vara döda, såklart. Orsakerna är nördigt nonsens och fastän filmen spelar på att Wick ska ha ett hjärta, att han vill ”gå fri” från skurkvärlden och att han sörjer sin fru, så är allt det där bara ursäkter, finstilta rader i kontraktet mellan åskådare och film. Kvalitativ korruption.
Så filmen har en del bra actionscener, men jag önskar att det fanns något att berömma den för på riktigt.
FREDRIK FYHR
JOHN WICK: CHAPTER 2
Originaltitel; land: John Wick: Chapter 2; USA.
Urpremiär: 30 januari 2017 (Los Angeles)
Svensk premiär: 24 februari 2017.
Speltid: 122 min. (2.02).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (2.8K), DI 4K/35mm, DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Keanu Reeves, Riccardo Scamarcio, Ian McShane, Ruby Rose, Common, Claudia Gerini, Lance Reddick, Laurence Fishburne, Tobias Segal, John Leguizamo, Bridget Moynahan, Thomas Sadoski, Erik Frandsen, David Patrick Kelly, Perry Yung, Franco Nero, Youma Diakite, Peter Serafinowicz, Luca Mosca.
Regi: Chad Stahelski.
Manus: Derek Kolstad.
Producent: Basil Iwanyk, Erica Lee.
Foto: Dan Laustsen.
Klippning: Evan Schiff.
Musik: Tyler Bates, Joel J. Richard.
Scenografi: Kevin Kavanaugh.
Kostym: Luca Mosca.
Produktionsbolag: Summit Entertainment, Lionsgate, Thunder Road Pictures, ass. 87Eleven, TIK.
Svensk distributör: Nordisk Film.
Finans; kategorier: Korporationsbolag plus dotterbolag; action.
Betyg och omdöme: Medel – snyggt koreograferade actionscener, men även en benknäckarfilm behöver en intrig som inte är godtycklig; storyn är meningslös, karaktärerna saknar personlighet och motivation, våldet saknar därför en engagerande tråd.
3 svar på ”John Wick: Chapter 2”