I Vaiana har man räknat ut exakt hur mycket “progressiv” man kan vara, och fortfarande göra en totalt slätstruken och ominnesvärd film.
Snäll och gräll, det är vad man kan kalla Vaiana. Harmlös, är ett annat ord. Den som vill ha en familjefilm som roar alla utom de minsta – som vanligt finns det ett par actionscener här som gissningsvis är för otäcka – kan förstås utnyttja denna produkt.
Men jag skriver inte om film för att ge konsumentupplysning, i synnerhet inte när det gäller något så självklart som en ny Disneyfilm. Vaiana är, liksom alla Disneyfilmer, kalkylerad för att tilltala olika målgrupper och göra de flesta nöjda. Det är också nästan omöjligt att bli missnöjd av den; den är perfekt slät och utjämnad, som en alldeles nyköpt leksak. Det är också det som är problemet.
En lärdom vi kan dra är att man ska vara försiktig med att ge för mycket beröm till Disney. Bara i somras skrev jag om Zootropolis att studion kanske kan ”bli en pedagogisk källa för barn, och en kanal för progressivt tänkande för vuxna”, och att de med filmer som den, Modig, Frost och Insidan ut kanske ”beslutat sig för att betala tillbaka” efter att så länge ”blivit kritiserad för alla osunda värderingar den proppat i generation efter generation”.
Vaiana skulle tyvärr vara ett steg bakåt. Det är inte så att den inte har fina värderingar eller ett till synes ”progressivt” budskap. Den följer mallen för en prinsessfilm, men handlar om dottern till en polynesisk hövding, och jag är övertygad om att den är full av rika polynesiska detaljer som på ett tydligt sätt gör detta till en på många sätt ”icke-vit” film.
Problemet är att det känns kalkylerat, som om Disneys exekutivproducenter istället för att lära sig av sitt beröm istället definierar det som en ny målgrupp: Den icke normativa medelklassintellektuella publiken, filmkritikerna, och kanske i sista ledet minoriteter som kan känna sig lyckliga över att bli representerade på film. I Vaiana har man räknat ut exakt hur mycket ”progressiv” man kan vara, och fortfarande göra en totalt slätstruken och ominnesvärd film. Till skillnad från åtminstone Insidan ut och Zootropolis så har den inte mycket till story eller karaktärer, den är grymt förutsägbar, och den gnutta syntetisk charm som filmen ändå har försvinner efter att den är slut, redan dignad under minnet av den liknande (mer spektakulära) Kubo och de två strängarna.
Filmen är långt ifrån en katastrof, och jag ska vara noga med att poängtera allt som är bra med den – ty man låter alltid så himla cynisk när man talar surt om en film som barn kommer att tycka om (en orättvis kritik, för barn tycker ju faktiskt om nästan allt, men ändå). Det är en väldigt proffsig film. Förutom att vara gränslöst tjusig att se på så är Vaiana skriven enligt skolans alla regler, och intrigen utförd med samma noggrannhet som gör att man kan räkna ut den på förhand. Vill man vara snäll kan man kalla det för en folksaga, eller ett återberättande av en uråldrig myt, även om jag inte vet hur det skulle göra den polynesiska miljön mindre ”exotifierad”. Det finns flera musikalnummer i filmen och ett par av dem håller så pass hög klass att de nästan fastnar på hjärnan – Vaiana är mycket bättre än… Herkules (1997), till exempel! Jag gillar i synnerhet den fåfänga snigeln som mainsplainar (snailsplainar?) en hel David Bowie-liknande sång om sin egen förträfflighet.
Filmen är förresten regisserad av Ron Clements och John Musker, duon som för Disney gjorde Den lilla sjöjungfrun (1989), studions verkliga ”gamechanger”, och Aladdin (1992) som var del av pärlhalsbandet som följde under 90-talet (japp, de gjorde även Herkules). IMDb påstår att två regissörer till, Don Hall och Chris Williams, regisserat Vaiana, men de nämndes inte i eftertexterna. Hall och Williams har gjort Big Hero 6, och om ni kan tänka er en korsning mellan den filmen och Den lilla sjöjungfrun så är ni inte helt fel ute. Här finns spöket av något genuint, men själva paketet är mekaniskt och mainstream-könlöst.
Det kan också vara tal om en krock mellan sagokategorier. Lika mycket som Vaiana är en Disneyprinsessa är hon ju en hjälte i Joseph Campbell-traditionen – hon lever på en liten ö där kutymen är att allt är som det alltid har varit, och att alla vet sin plats, men likväl längtar hon ut (som Belle i Skönheten och odjuret vill hon mer än leva småstadsliv) men hon är också utvald enligt en profetia att göra stordåd (vilket rimmar mer med Big Hero 6). Vägen ut innebär havet, som hennes hövdingfar varnar henne för att färdas ut på, fastän hennes gamla ”tossiga” farmor ruvar på hemligheten att Vaiana är ”utvald av havet” att vara den som seglar ut, hittar halvguden Maui, som en gång stal hjärtat från ön (typ), för tillbaka Maui och hjärtat till ön, får honom att återlämna det så att världen befrias från alla monster som härjar på havet, samt en stor lavademon som väckts till liv på grund av det här.
Det där, ja. Vad det nu är. Enkelt uttryckt är det en till rörigt ospecifik exposition-myt som vi förväntas bry oss om fastän vi inte får någon riktig chans att engagera oss för den. Där öns gamla myt är förvirrande, för att vi inte förstår den, är den frustrerande när vi faktiskt förstår den. Ett bra exempel är Vaianas relation till havet, som i filmen fungerar som en slags levande karaktär; havet viker sig för hennes fötter, spottar upp henne om hon ramlar överbord, för henne oavbrutet dit hon ska. När Vaiana ger sig ut på sitt äventyr, utan att ”veta något” om segling eller havet, och trots att alla vuxna säger att havet är farligt, så är det inte speciellt spännande eftersom vi vet att hon kommer att klara sig oavsett vad.
Det är inget fel med en snäll och harmlös film, men Vaiana är faktiskt också en äventyrsfilm och en sådan kräver några slags insatser. Det råder inget tvivel om att Vaiana ska klara sig, eller att allting som utmålas som ett problem i intrigen kommer att lösa sig; ibland är storyn så disträ att den glömmer sig själv. Ett bra exempel är självbelåtna muskelknutten Maui, som vi förstår är en halvgud men som inte går att skilja från en människa. Vad betyder det att han är en ”halvgud”? Varför stal han det där ”hjärtat” en gång i tiden? När Vaiana hittar honom har han varit ensam på en öde ö i tusen år. Har det gjort något med hans personlighet? Vilken personlighet? Är det för mycket att begära att filmen ska visa oss figurerna, faktiskt handla om sin intrig?
Nej, det finns en tomhet under filmens vackra glans, och den blir tydligare ju mer man försöker förstå vad filmen faktiskt går ut på. Den tycks gjord av ouppmärksamma filmskapare, som om den i grund och botten bara är ett cyniskt utbud som svarar på vad Disney anser vara en ”politiskt korrekt” efterfrågan. Som att ja men så här är de väl, ”the liberals”, väna och mesiga och harmlösa – de behöver ingen riktig spänning, ingen verklig svärta eller smärta, det ska vara snällt och fint och allt ska gå bra och vi ska sjunga sånger och måla regnbågar och allt och alla ska gå hand i hand i soluppgången… Ha! Om det vore så väl. Jag föredrar Mulan vilken dag som helst.
FREDRIK FYHR
PS.
Filmen heter i original Moana, men heter Vaiana i Europa eftersom för många olika produkter och märken av varor tydligen heter ”Moana” här (jag har inte sett ett enda exempel, men okej). I Italien heter filmen Oceania, eftersom Disney inte vill att filmen ska förknippas med en porrskådis vid namn Moana Pozzi.
Det är en intressant värld.
VAIANA
Originaltitel; land: Moana, USA.
Urpremiär: 14 november 2016 (AFI Fest, USA)
Svensk premiär: 3 februari 2017.
Speltid: 107 min. (1.47).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: Digital/DCP/2.35:1.
Röster: Auli’i Cravalho, Dwayne Johnson, Rachel House, Temuera Morrison, Jemaine Clement, Nicole Scherzinger, Alan Tudyk, Oscar Kightley, Troy Polamalu, Puanani Cravalho, Louise Bush..
Svenska röster: Wiktoria Johansson, Björn Bengtsson, Gunvor Pontén, Jamil Drissi, Jennifer Brown, Glenn Edell, Magnus Wedrup, Sanna Martin, Bert-Åke Varg, Anton Lundqvist, Tilla Ydring.
Regi: Ron Clements, John Musker.
Manus: Jared Bush.
Producent: Osnat Shurer.
Foto: Rob Dressel, Adolph Lusinsky.
Klippning: Jeff Draheim.
Musik: Mark Mancina med sånger av Mark Mancina, Opetaia Foa’i och Lin-Manuel Miranda.
Scenografi: Ian Gooding.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Walt Disney Animation Studios.
Svensk distributör: Disney.
Finans; kategorier: Storföretag; animation, äventyr, familjefilm, musikal, Disney.
Betyg och omdöme: Över medel – extremt snygg och proffsigt gjord äventyrsfilm ”för hela familjen”, men förutsägbar och oavbrutet för snäll och harmlös för att någonsin bli så spännande som den försöker vara; diverse ”progressiva” markörer är fina, men inte speciellt betydelsefulla.
Ett svar på ”Vaiana”