I grund och botten har Elvis & Nixon ett stort problem. Det är egentligen så uppenbart det kan bli. Det syns redan på titeln. Det är faktiskt titeln. Elvis möter Nixon…! Oooooch?
Tydligen var det här en stor sak när det begav sig, även om filmen aldrig behagar förklara varför. Presley var på väg att gå in i sin mer isolerade period, och Nixon var förstås isolerad till att börja med. Presley ville bli knarkpolis, vilket tycks vara ungefär lika verklighetsfrämmande som Nixons bevingade citat ”I am not a crook”. Ingen vet vad de två männen pratade om, där i ovala rummet. Nixon hade inte bandspelaren på den gången. Bilden på dem, som togs i sammanhanget, ska vara ”den mest efterfrågade bilden i USA:s nationella arkiv”.
Jag tänker ändå: It’s one for the money, two for the show, three to get ready now where did this movie go?
Inledningsvis känns det sympatiskt, inte minst för att indiefilmaren Liza Johnson satsar på ett muntert, publikfriande tilltal som sätter allt ljus på skådespelarna: Michael Shannon spelar Elvis, och Shannon är en tillräckligt stor begåvning för att förstå att det sista Elvis behöver är en till imitatör. Han är inte ett dugg lik Elvis, förstås, men det finns en liten scen där han språkar lite med en Elvis-imitatör (som naturligtvis är mer lik Presley själv) och det känns som att man förstår ungefär vad tanken är. Skådespeleri handlar om representation, inte imitation. Shannon gör Presley till en Shannon-figur, på gott och ont, lite introvert och improviserande till sättet och säker på sin hemvanda sydstatsstil.
Oundvikligen blir han ändå en elefant i rummet, den typ av närvaro som är större än filmen han är med i om filmen inte är tillräckligt klar över vad den vill vara. Ännu värre är det med Kevin Spacey, som spelar Nixon. Till skillnad från Shannon så gör Spacey rollen som om han är med i ett avsnitt av ”Parlamentet” – inte förvånande, med tanke på hur berömd han är för just sina imitationer. Redan i första scenen – ”Harr, marr, warr! Watcha matcha Elvis, Elvis, harr, marr” – inser vi att den här filmen kommer att vara roligare att betrakta än vad den kommer vara bra.
Filmen bygger upp för mötet genom att skildra ett par saker som inte gör poängen tydligare. Via flashback får vi se hur Shannon-Elvis försöker få till ett möte med presidenten – i Vita huset arbetar hans rådgivare (en spelad av en sympatisk Colin Hanks) på att få mötet att gå igenom, ty det luktar god PR-kupp; kontakten till Elvis kommer från Jerry Schilling (Alex Pettyfer), Elvis gamla kompis och vår egentliga huvudperson. Jerry ska vara vår David, kontra de två giganternas Goliat, och vi förväntas bry oss om hur åsidosatt han känner sig när han blivit omskriven i pressen som ”Elvis’ kompis”. Han har en dejt med sin flickvän och hennes föräldrar, men mötet tar all tid och ska han någonsin hinna tillbaka till sina svärföräldrar? Hur säger man nej till Vita huset?
Det här är inte mycket till intrig, och faktumet att det är stört omöjligt att bry sig om Jerry – indeed bara en vanlig person, och inte anledningen till att någon skulle vilja se, eller göra, en film som heter Elvis & Nixon – är filmens kanske mest uppenbara brist. Figuren är ointressant i allmänhet, och filmen stannar vid ytan av de små problem han lite halvhjärtat uttrycker att han har.
Det är samma sak med Elvis och Nixon, som inte tillåts komma fram under tvångströjan av urvattnat feel good-mys som går igenom filmen som soulmusik i ett matlagningsprogram. Vid ett tillfälle har Shannon ett fint ögonblick, när han pratar om sin tvillingbror (som dog vid födseln). Det är ett sådant där tillfälle som kommer och går i en film som inte har något särskilt på hjärtat, där det hade varit grunden i en film som verkligen handlade om något.
Och när Elvis och Nixon väl möter varandra, vad pratar de om? Inget särskilt? Vad tror du de pratade om? Tror du det var något intressant? De kände inte varandra, de hade inte speciellt mycket gemensamt, de kom från olika världar. Jag tänker mig att de utbytte artighetsfraser med varandra, tog några bilder och sen var mötet slut. I filmen pratar de lite om hippies och Beatles. Elvis äter ur Nixons skål med M&M, trots att han blivit tillsagd av stabet att han inte får äta presidentens godis. I slutet får vi veta att Elvis aldrig blev någon spion, vad någon vet. Jerry och hans generiska flickvän levde lyckliga i alla sina dagar, får vi anta.
FREDRIK FYHR
ELVIS & NIXON
Originaltitel; land: Elvis & Nixon; USA.
Urpremiär: 18 april 2016 (Tribeca)
Svensk premiär: 16 september 2016 (begränsad), 30 januari 2017 (DVD).
Speltid: 86 min. (1.26).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Michael Shannon, Kevin Spacey, Alex Pettyfer, Johnny Knoxville, Colin Hanks, Evan Peters, Sky Ferreira, Tracy Letts, Tate Donovan, Ashley Benson, Kamal Angelo Bolden, Ahna O’Reilly, Ian Hoch, Ritchie Montgomery.
Regi: Liza Johnson.
Manus: Joey Sagal, Hanala Sagal, Cary Elwes.
Producent: Cary Elwes, Cassian Elwes, Holly Wiersma.
Foto: Terry Stacey.
Klippning: Sabine Hoffman, Michael Taylor.
Musik: Ed Shearmur.
Scenografi: Mara LePere-Schloop.
Kostym: Kasey Bazil Young.
Produktionsbolag: Amazon Studios.
Svensk distributör: UIP/Sony.
Finans; kategorier: Storföretag (dotterbolag); drama, komedi
Betyg och omdöme: Medel – bagatell byggd på fint skådespeleri, men likväl för lättviktigt gjord; berättelsen är för tunn och kopplar inte med den godtyckliga regin, och skådespeleriet blir till slut distraherande.