Det är en film som handlar om överfall överhuvudtaget, det verkliga mörkret i utnyttjandet av barn, men också (på något knepigt sätt) om styrkan och stoltheten man kan finna av att vara sig själv, av att vara annorlunda, av att ha lidit.
Split sammanfattar fint allt som gör M. Night Shyamalan till ett minnesvärt inslag i en filmälskares liv. Det är en lika delar mysteriethriller och skräckfilm som sitter ihop i gängorna; här finns tillfällen att bita på naglarna och tillfällen att undra vad som ska hända härnäst. Det kan också sägas vara en fånig eller långsökt film, med inslag av invecklat navelskåderi och förklaringar av saker vi har en känsla av att bara Shyamalan själv egentligen bryr sig om.
Men det är inte brister så mycket som det är egensinnigheter. Jag känner förresten flera människor som gillade Lady in the Water (2006), Shyamalans hyllning till navelludd, och själv gillade jag utskällda The Happening (2008). Shyamalan är som han är, det går inte att ändra på, och för att citera huvudpersonen i filmen: De har ingen rätt att håna oss! (Jag misstänker att det är en replik som Shyamalan skrivit med tungan låst mellan spända tandrader).
Det bästa med Shyamalan kanske är hans tendens att få till rätt så vital tematik, även om hans metoder ofta är omständliga. Inte sällan har hans filmer handlat om oskuldsfullhet – en särskilt enkel sak att håna denne extremt oironiske regissör för; The Village (2004) var en film om människor som ville hålla kvar en drömd, oskuldsfull tid, The Happening signalerade att människan som varelse inte har en aning om vad vi gör på planeten, och hans förra film, The Visit, kunde läsas som en komplikation av den romantiserade kärnfamiljen när barn växer upp och vuxna blir allt äldre.
Till det yttre ser Split ut som en tämligen okomplicerad high concept-skräckis om en ung tjej (Anya Taylor-Joy) som blir kidnappad av ett psyko (James McAvoy) som visar sig ha 23 olika personligheter i sitt huvud. Men plockar man fram temaglasögonen blir det Shyamalans kanske mest komplexa, och mörka, film hittills. Shyamalan har alltid varit familjeorienterad och här ventilerar han tydligt ångest över brott som utsatts mot barn – det är en film som handlar om överfall överhuvudtaget, det verkliga mörkret i utnyttjandet av barn, men också (på något knepigt sätt) om styrkan och stoltheten man kan finna av att vara sig själv, av att vara annorlunda, av att ha lidit.
Han har hittat en rätt bra kontrahent i Jason Blum, den generöse producenten som investerar sin förmögenhet på att producera indiefilmer i skräckgenren (rena välgörenheten för unga filmskapare som behöver en fot in i branschen). Inte bara har Blum, som även producerade The Visit, gett Shyamalan det stöd han behöver efter att ha varit ute i kylan ett tag, han har också gett honom ett kreativt tak; Shyamalan har fått tillbaka sina indierötter, tycks det, och han tillåts inte längre flyga iväg i intriger som är för stora och abstrakta, vissa skulle säga flummiga, helt utan hänsyn till basalt intrigbygge.
Kort sagt: Split, och The Visit också för den delen, är i grunden mer av den gamla hederliga kalla kårar- och hoppa-fram-och-skrämmas-underhållningen. Storyn skulle kunna ligga till grund för en c-film från ripoff-bolaget The Asylum – ja vi har tonårstjejen Casey (Taylor-Joy) som tillsammans med två andra tjejer blir kidnappade av en galning, och hamnar i en källare; ja men det är ju lite grann som 10 Cloverfield Lane. Det finns något freakshow-liknande bekant över Kevin (McAvoy), som huserar 22 andra personligheter som om han är tagen ur någon gammal William Castle-produktion. Eller, förstås, Hitchcocks Psycho som Split förstås bär sin mest konkreta släktskap till. Några av personerna som Kevin förvandlas till – tydligast Dennis, den stoiske och asperger-seriöse – talar om att personer som har multipla personligheter egentligen är en högre stående art och att de borde regera över människor (typ). Ja, då är vi ju i närheten av X-Men-filmerna, som McAvoy för de flesta är kändast för.
På samma sätt finns, såklart, en känsla av att koka soppa på spik, när vi har en film som på många sätt bara handlar om en tjej som inte kan ta sig ut ur ett rum. Det finns gott om attacker man kan göra på filmens logik, om man är lagd åt det hållet. Karaktärer som tassar fram när de borde springa, eller problem som inte fixas förrän manuset kräver det; Casey, liksom de två andra tjejerna, har en lite svajig överlevnadsinstinkt. I efterhand kan man också gå tillbaka och fråga sig om den-och-den scenen, med facit i hand, verkligen var så logisk. ”Om hon tog av sig sin tröja i den scenen” kanske vi säger till vår biopartner ”borde inte någon då ha noterat…?” Och så vidare.
Shyamalan låter karaktärerna vara smarta nog och tänka på vissa av de här sakerna – åtminstone ibland – och kontentan blir en film som åtminstone låtsas att den är smart nog. Smartare än så behöver den inte vara. Varje film har rätt till att bli läst som den själv vill bli läst. Split handlar inte i första hand om logik och trovärdighet – Kevins multipla personligheter, i synnerhet den omtvistade ”tjugofjärde personligheten”, bygger ändå bara på nonsens-vetenskap. Främst är det en film som handlar om sina mysterier, och meningen i de mysterierna.
Som mysteriet med Casey, till exempel. Varför hon reagerar som hon gör när hon inser att hon blivit kidnappad. Vad som hände henne när hon var liten. Vart hon var på väg den där eftermiddagen då Kevin (eller rättare sagt Dennis) tog henne. Det är mysterier som handlar också om hur Kevin hör ihop med Dennis, den skrämda nioåringen Hedwig och den äldre damen Patricia – alla figurer som Kevin har i sig. Eller ”Kevin”. Namnet symboliserar egentligen bara en kropp, som ett land som olika människor erövrar och krigar om.
McAvoy gör ett riktigt gympapass av skådespeleri här. Det är fascinerande att bara titta på honom ”hålla på”. McAvoy spelar apa så det står härliga till, och ibland vet vi inte om vi skratta eller förfasas (den klassiska ambivalens där Shyamalan älskar att befinna sig) men det är aldrig medvetet överspelande, och vi har hela tiden en känsla (i synnerhet mot slutet) av att det faktiskt finns en riktig Kevin här, en grundläggande person som är fruktansvärt utsatt; ju mer man tänker på vad som händer i den här filmen, desto mer fascinerande blir den, och desto fler dimensioner får McAvoys redan mångsidiga (bokstavligt talat) porträtt.
McAvoys intensitet matchar också Split i övrigt, som är proffsig, snyggt fotad, rappt klippt och underhållande på ett mycket okomplicerat sätt. Intrigen är full av de överraskningar vi väntar oss om vi sett ett par sådana här filmer – de obligatoriska flyktförsöken görs, gradvis presenteras en bakgrundshistoria i flashbacks och parallellt med allt väntar vi på att Kevins psykolog (Betty Buckley) ska lista ut att en av hennes mest intressanta patienter gått överstyr; Buckley är också fin i en roll som är vital för att vi ska engagera oss för Kevins tillstånd; psykologen är någon slags förespråkare för störningen som är multipla personligheter, vilken enligt Shyamalans manus är ifrågasatt (egentligen är den bara väldigt sällsynt), och hur det nu än är med den saken så är samspelet mellan Buckley och McAvoy en av sakerna som gör att Split, trots alla frågor man kan ha om ditt och datt, på en känslomässig nivå sitter där den ska. Den som vill klaga på den måste först pausa mitt i den stigande känslan av panik som är hela poängen.
Det är ofta så med Shyamalan – så länge han inte snöar in på sin egen terminologi (vilket bara händer i en scen här), utan håller sig till något som kan kallas universell spänning, så har han förmågan att komma undan med väldigt mycket trams. Det är ju trots allt hans trams, och det är befriande att se en film som man faktiskt klart och tydligt känner är skriven och regisserad av en människa, någon viss, en person med egna instinkter och dragningar. Det finns en cameo i Split som ”blinkar” till en av hans gamla filmer, och den fick mig att undra om alla Shyamalans filmer egentligen utspelar sig i samma parallella universum. Det skulle passa Shyamalans grandiosa ego, och förklara en hel del.
FREDRIK FYHR
SPLIT
Originaltitel, land: Split, USA.
Urpremiär: 26 September 2016 (Fantastic Fest, USA)
Svensk premiär: 20 januari 2017.
Speltid: 114 min. (1.54).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: F65 RAW 4K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: James McAvoy, Anya Taylor-Joy, Betty Buckley, Haley Lu Richardson, Jessica Sula, Sebastian Arcelus, Izzie Coffey, Brad William Henke, Rosemary Howard, Neal Huff, Robert Michael Kelly, M. Night Shyamalan.
Regi: M. Night Shyamalan.
Manus: M. Night Shyamalan.
Producent: Marc Bienstock, Jason Blum, M. Night Shyamalan.
Foto: Mike Gioulakis.
Klippning: Luke Franco Ciarrocchi.
Musik: West Dylan Thordson
Scenografi: Mara LePere-Schloop.
Kostym: Paco Delgado.
Produktionsbolag: Blinding Edge Pictures, Blumhouse Productions.
Svensk distributör: UIP/Universal.
Betyg och omdöme: Bra film – snygg och välgjord high concept-skräckis som längsmed en rätt konventionell intrigsträcka blandar in relativt komplex tematik (främst om överfall, trauman och personlig, psykologisk bearbetning). Kan upplevas lite långsökt, men tekniskt är det starkt, filmen är mycket välspelad och intressant i sin egensinnighet.
5 svar på ”Split”