★½, drama, fantasy, VOD/Stream

The Messenger

Om du kan tänka dig en pompös, långtråkig uppföljare till Sjätte sinnet (1999) så kan du tänka dig The Messenger, en film jag bara kan hoppas började med en genuin tanke om möjligheten till liv efter döden, och ett liv ihop med de döda.

Håll kvar tanken, så slipper jag förklara för mycket av intrigen i onödan. Jack (Robert Sheehan) är en ung man som går omkring i en hoodie och är allmänt sur på världen – detta eftersom spöken från döda människor stalkar honom och vill att han ska föra vidare meddelanden till de levande. Vi får veta att han haft detta tillstånd sedan barndomen, och har pendlat mellan olika psykavdelningar hela livet, och som ung man är han en rastlös själ som knarkar och super för att döva ångesten som kommer med att kommunicera med tjatiga döingar.

Det låter förstås inte som en så pjåkig idé för en film, men inte heller speciellt originell. Folk som lär känna döda människor brukar oftast vara ett upplägg för komedier, inte minst, och manusförfattaren (Andrew Kirk) och regissören (David Blair) kanske borde ha tänkt på det här. De behandlar The Messenger som om det är världens mest originella film, låter tempot vara tungt och långsamt trots att vi inte får någonting riktigt begåvat att fokusera på.

För, OK, Jack kan prata med döda människor, then what? Jaha, joho, vi introduceras för några nyligen blivna andar som moloket står och gnäller – en krigsreporter (Alex Wyndham) som blivit mördad, och hemskt gärna vill veta hur hans egen död gick till, ska vara vårt intresse; om vi bara hade fått se mer av polisutredningen, ledd av den oefterhärmlige David O’Hara (det enda riktiga proffset i ensemblen). Men… bryr vi oss?

Det hade varit lätt att svara ja om inte Jack var en så välsminkad och melodramatisk emo-kille som lider av att behöva häva ur sig fåniga haranger ur ett banalt manus – här finns gott om scener där folk står och glor, eller stirrar ut moloket i ingenstans, medan berättelsen vi förväntas bry oss om ligger i koma och knappt hinner andas mer än några andetag i minuten.

Ändå tjatar filmen på sig själv och intrigen tvingar sig framåt i snigeltempo. Jacks syster Emma (Lily Cole) försöker återknyta kontakten med honom när hon blivit gravid, samtidigt som Jack hamnar i diverse trubbel med arga släktingar, misstänksamma poliser och psykologer som förutsätter att han lider av någon slags schizofreni. Återigen, det kanske låter intressant när jag förklarar det i ord. Det måste, som sagt, ha varit utgångspunkten också. Men någonstans på vägen måste alla inblandade ha tröttnat och med knappt synbar ork genomfört filmen. Mellan första och sista scenen finns ingen intrig, egentligen. Fragmentariska flashbacks ger oss Jacks barndom, som om det finns ett mysterium här att bry sig om, men så fort Jack är i bild så glömmer filmen bort att sätta honom i ett intrigsammanhang. Istället gnäller han och lider, gnäller och lider, pratar med döda, stalkar släktingar, lider och gnäller, en flashback här, en flashback där; filmen utger sig för att berätta en berättelse, men det enda vi får se är ett vältrande i självupptaget depp.

Det hade förstås varit en helt annan sak om Jack faktiskt var en intressant karaktär, eller om filmen hade ett sätt att gå in i hans huvud så att vi faktiskt fick känna det han kände, som om han faktiskt fanns i verkligheten. Istället är han ett tomt skal vars uppgift det är att vara sarkastisk och bitter på ett sätt som ska vara drabbande men som bara påminner om Harry Potter. Jack spelas av uppkomlingen Robert Sheehan, som fått en del kritiskt beröm men som här är pinsamt besatt av De Stora Gesternas Professionella Skådespeleri, liksom Titta Jag Är En Skådespelare-skådespeleri. Det gör en tunn roll ännu mer patetisk, eftersom stilen inte ger oss en chans att lära känna karaktären. Sheehan bombarderar oss med Skådespeleri Med Stort S från första scenen, som om vi kan engagera oss för någon som säger hej så högt att han spottar oss i ansiktet.

FREDRIK FYHR


THE MESSENGER

Originaltitel; land: The Messenger, Storbritannien.
Urpremiär: 20 juni 2015 (Edinburgh International Film Festival)
Svensk premiär: 16 januari (VOD).
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 15
Teknisk process/print/bildformat: codex(?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Joely Richardson, Tamzin Merchant, Robert Sheehan, David O’Hara, Lily Cole, Deirdre O’Kane, Andrew Tiernan, Jack Fox, Alex Wyndham, Ali Cook, Rhys Connah, Leo Woodruff, Brian Woodward, Oliver Heald, Gerard Fletcher, Adam Weldrick, Simon Whyman, Imogen King, Josh Moran.
Regi: David Blair.
Manus: Andrew Kirk.
Producent: Richard Hart, Michael Knowles, Terry Stone, Richard Turner.
Foto: Ian Moss.
Klippning: Ulrike Münch.
Musik: Ian Livingstone.
Scenografi: John Ellis.
Kostym: Georgina Napier.
Produktionsbolag: Gateway Films, Ratio Film.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Indie (mindre bolag i samarbete); drama, fantasy


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – måttligt originell idé till ett fantasydrama som inte blir av, på grund av ett oacceptabelt outvecklat manus, tråkig regi och pompöst skådespeleri; ett bevis på att även en ”bra idé” måste ha en meningsfull anledning att existera, så att en berättelse eller vision faktiskt kan uttryckas.