Min röst på världens mest överskattade film är ganska osökt. Visst inspirerade Nationens födelse garanterat många filmskapare, eftersom de trodde att D.W. Griffith trollat fram sin stil från ingenstans och att allt han sagt om sig självt var sant, men med en budget på då gastronomiska två miljoner dollar var Intolerance en värdig megaflopp – Griffiths status hade överhuvudtaget sjunkit rätt drastiskt, vilket skulle visa sig i majoriteten av filmerna han försökte göra därefter, samt i en annan film från 1916 som gått förlorad men som också var en råflopp: The Fall of a Nation, en uppföljare till Nationens födelse som förmodligen var ännu mer rasistisk (den var skriven av Thomas Dixon, mannen bakom boken ”The Clansman” som Nationens födelse byggde på).
Intolerance var istället, säger myten, Griffiths försök att svara på kritiken genom att göra en film om intoleransen genom tiderna – en komisk premiss, eftersom den prickar av storartad sexism och antisemitism fem minuter in i sin tre timmar långa speltid. Det är den mest intoleranta film om intolerans som någonsin gjorts. Det ”godaste” man kan säga om den är att den inte innehåller någon vit människa med skokräm i ansiktet.
Men filmens tafflighet kommer helt och hållet från den själv, och inte från min moraliska standard. Filmen är en tre timmar lång uppvisning av slående banalitet och tondöva beslut. Det finns ingen stil i filmen, ingen elegans; det finns en vision, och det finns originalitet, men det finns plågsamt få medel för att uttrycka den. Det är idén om ett mästerverk, utförd av en konstlös klumpeduns.
Jag har full förståelse för att filmen floppade. Jag tror inte det hade att göra med att världen inte var redo för Griffith. Jag tror att det hade allt att göra med att filmen var, och är, långtråkig. Inte för sin konstnärlighet utan sin konstlöshet, sitt didaktiska predikande, sitt totala ointresse av allt den låtsas vilja handla om.
Att den hyllats i efterhand har att göra med en ihärdig myt, för sällan påpekade fakta och det enkla faktumet att de flesta människor inte sett någon annan film från 1916 och att det saknas kvalitativa ramverk för att förstå stumfilmer i allmänhet. ”Ska du bara se en film” från 1910-talet så får det här väl ta och bli den bästa då – den är påkostad och storslagen nog för att man ska kunna ge den applåder, i synnerhet om man inte vet varför.
”Love’s struggle throughout the ages” lyder den berömda undertiteln. Kärlek och intolerans. Griffith chansar på vad som är vad. Den första scenen introducerar intoleransens högbärare i vår tid, nämligen (såklart!) puritanist-tanter som vill ha moraliska reformer (och kvinnliga rättigheter, eftersom de på många sätt målas ut som nidbilder av suffragetter) som bara sysslar med politik eftersom ”många kvinnor vänder sig till politik när de inte kan locka en man med sitt utseende”.
Ack ja, dessa fula kärringar som vill ha något att säga till om. Deras humorbefriade reformer går ut på att förbjuda dans och alkohol och annat som gör fölk till fölk, och mest tid spenderar de snikna subborna på att lura gamla änkor på pengar eftersom ”även reformer behöver finanseras”. (Jag använder de här orden för att du ska förstå exakt hur tungt det är att se på den här filmen, som ser kvinnor över en viss ålder, och alla kvinnor som strävar efter självständighet, som icke-människor).
Dessa antagonisters sura upptåg leder efterhand till att en ung kvinna som vi bara lär känna under det örkiga smeknamnet ”The Dear One” (Mae Marsh) skiljs från sitt nyfödda barn (som ragatorna helt sonika tar från henne, då de anser att hon är för fattig för att kunna ta hand om barn) medan hennes kärlek The Boy (Robert Harron) hamnar i kläm när de tyranniska cheferna på verket hamnar i konflikt med strejkande arbetare; Griffiths konservativa läggning är svårslaget symptomatisk, ty allt som ruckar på båten visar sig vara djupt förödande för allt och alla. Sensmoralen är att det är fel av snikna chefer att vara snikna, men det är också fel av arbetare att klaga. Att inte göra någonting, utan acceptera sakernas tillstånd, är… tolerant?
Griffith introducerar denna berättelse parallellt med tre andra – en handlar om Babylons fall (och består mest av stridigheter), en handlar om Jesus och korsfästelsen och en tredje utspelar sig på 1500-talets Frankrike och skildrar upptakten till Bartolomeinatten, när franska protestanter massakrerades av onda katoliker. Mindre saker finns att säga om dessa symboliska sidointriger – alla är gjorda enligt strikt formalia och intrigmallar som Griffith redan betat av i många andra filmer, och de är fyrkantiga och standard-artade där den moderna berättelsen ges utrymme både i teknik och narrativ.
Tydligt är dock att Griffith är kär i tanken att koppla ihop dessa berättelser i sina övertydliga paralleller – han verkar inte ha en aning om varför, men vore det inte en nesligt häftig grej så säg. Han gör det så gott det går, med tanke på att han inte har någon större idé bakom projektet – de nesliga reformkärringarna hycklar för den goda sakens skull och på något sätt har detta att göra med filistéerna och Jesus, som dör på korset på samma sätt som vår moderne hjälte inte blir avrättad i den berömda ”räddad i sista sekunden”-finalen. Det är ofta luddigt, och oftast helt omöjligt att avgöra vad poängen är, annat än att skylta med dessa breda och aldrig definierade ord ”kärlek” och ”intolerans” (innebörder som Griffith själv inte verkade vara så intresserade av).
Tagna var för sig står de olika delarna bättre som filmer i egen rätt – Griffith skulle senare också försöka sälja dem så, när Intolerance var ett tydligt fiasko – men de är inte direkt storslagna i finess. De gigantiska scenbyggena som visar Babylon är i sig själva onekligen imponerande. Tyvärr saboteras de mer ofta än sällan av klippning som är under all kritik. I det mest förödande exemplet tar Griffith helt enkelt ”om” en glidande tagning, mitt i själva tagningen, för att sceneriet är så imponerande, vilket förstör hela sekvensen och får en att tänka på hemvideos som barn gör.
På samma sätt talas det ofta om vackra sekvenser i filmen, tagna ur sitt sammanhang. Varje gång Griffith ”byter” berättelse så klipper han till en symbolisk bild där Lillian Gish gungar en barnvagga (förvirrande nog en väldigt biblisk bild) vilket symboliserar ”tidens gång” och denna ”eviga” kamp för kärleken att finnas till – vilket verkar göra Intolerance till en negativistisk film, som föreslår att människan är mer ond än god.
Rytm var inte Griffiths starka sida heller – ja, det rusas mot klockan i slutet av filmen, och bödlarna som ska hänga The Boy står uppradade med skalpeller i hand, med vilka de hugger av varsitt rep varpå snaran därmed, på något sätt, sänks. Griffith parallellklipper blytungt till ett skenande tåg, på samma sätt som han visar Jesus i ljuset av fönster vars skuggor bildar ett gigantiskt kors, och fastän det är en upprepning av en scen Griffith redan gjort flera gånger innan så är det tydligen innovativt.
Till någon mån stämmer det väl. Griffith hade, med bolaget Biograph (där han började sin karriär) hjälpt till att skapa detta moderna bildspråk, i hundratals kortfilmer. Intolerance innehåller dock inga nya innovationer; Griffith gjorde sin sista innovativa film 1913 med The Battle of Elderbusch Gulch – allt efter det var variationer av samma olika filmtyper (tidsresarfilmen, krigsfilmen, den romantiska lantberättelsen, ”biopic”-filmen) med samma återkommande teman (i synnerhet en final med ”instängda hjältar” eller ”kampen mot klockan”). Det var bara produktionsvärdet, och PR-kampanjen, som var mer effektiv i Nationens födelse.
Man kan inte skylla på att filmen är av sin tid – som jag visar i den anknutna texten till den här recensionen så fanns gott om filmer från 1916 som var intresserade av hur man berättar så tydligt och snyggt som möjligt, hur skådespeleri faktiskt kan fungera med djup och skärpa på film, och vad som faktiskt går och inte går att göra om man till att börja med har en vision förankrad i filmen. Ingen blev inspirerad av Intolerance när det begav sig – snarare var det ett praktexempel på vad man inte skulle göra om man ville ha en framgångsrik film som folk hade glädje av att se. Inte förrän senare, när Griffiths myt börjat återuppstå (men innan den kunde debunkas, en trög process som började så tidigt som 1978, på en filmhistorisk konferens i Brighton), blev Intolerance en retroaktiv klassiker som många (i synnerhet filmregissörer och teoretiker) såg som en stor inspirationskälla och Griffith som en närapå mytisk symbol för regissören som en fri/förtryckt konstnär.
Trots den värdelösa kvinnosynen så är den moderna historien – med den försvarslösa modern och de tyranniska reformkvinnorna – den bästa av de fyra filmerna, och den enda som Griffith verkar ge tid och omtanke; de historiska filmerna är slentrianmässiga, gjorda på opersonlig rutin, med samma omoderna slagsmålskoreografi som i Griffiths kortfilmer (som han gjorde så tidigt som 1908) och i fallet Babylon med bataljer som konstigt nog inte är mer eller mindre imponerande än de i bibliska krigsfilmen Judith of Bethulia (1914), en av Griffiths bättre filmer.
Det är inte så att Griffith har en dålig idé här, och han var onekligen före sin tid. Eventuellt all tid. Som projekt är Intolerance såklart enormt ambitiöst och baxnande, även om ingen år 1916 (allra minst Griffith själv) hade kunnat ro det i hamn. Filmen blev, trots sina slående syner, ett misslyckande. Griffith lärde sig ingenting av misstaget, utan fortsatte göra svinstora filmer på samma konstlösa sätt, och nästan alla floppade hårt.
En märklig modern kusin till Intolerance är Cloud Atlas, den enda film jag på rak arm kan komma att tänka på som också bestämde sig för att zappa mellan ett gäng filmer samtidigt (jag antar att spoof-klassikern Kentucky Fried Movie inte räknas). Det gick ju inte så bra där heller, men vad vet jag. Vissa älskar Cloud Atlas, och nästan alla som ser Intolerance verkar känna sig manade att kalla filmen för ett mästerverk. Desto mer sällan hörs några argument för varför. Och hur kommer det sig att det aldrig är någon som lyckas formulera någon slags kritik?
Jag antar att det är för att en film har det anseende den har – och med tiden så blir den cementerad, och även som film död, arkiverad eller avklarad, genomlevd i en samtid som nu är historia, tyst och tom som en gravkammare. Intolerance är kanske, för de flesta, bara en film som man kan se för att ha sett den, eftersom hundra år gamla filmer inte ”lever”. Fast det är ju en fråga om fantasi. Jag tycker att det på många sätt inte är förrän de dör som de börjar leva. Nuet distraherar, grumlar perspektivet, får oss att tro att ovidkommande nonsens har något viktigt att säga oss medan det verkligt viktiga går oss förbi.
Som ett mästerverk som Hämndens natt (1916) till exempel, eller Spader dam (1916), en lysande psykologisk film fastän den bara är en dryg timme lång. De verkliga innovatörerna kunde hantverket, både i helhet och i detalj, och de visste hur de kunde fylla en film med konventioner och innovationer, och arbeta på att maximera kvalitén i en film på ett sätt som lämpade sig för filmkonsten, utifrån platsen den faktiskt var på. Vem som helst kunde, som Griffith, komma på en film som Intolerance. Men när han slutade på Biograph han hade nått sin kreativa gräns. Intolerance är en idé, utförd utan verktyg. Trodde Griffith själv att den skulle bli framgångsrik? Hade han någon aning om den biokultur som vuxit fram? Visste han hur folk faktiskt såg på film ett år som 1916 eller hade han försvunnit in i sina egna tagningar?
Det märks också i monotonin i Intolerance, sättet filmen bara kan tugga samma gegga, och veva samma hjul, om och om igen i sekvenser som är stelt filmade och hela tiden avbryts av titelkort som förklarar inte bara vad som händer utan vad vi ska känna om det, samt (i fotnoter) hur ”historiskt korrekt” allting är. Intolerance en film där fem minuter känns som fyrtio, inte minst för att Griffith var en man som förmodligen aldrig skulle förstå begreppet ”dieges”. Han kunde bara demonstrera scener, presentera berättelser, föreslå en idé. Han kunde inte skapa liv, berätta berättelser eller få filmerna att generera sina egna idéer. Griffith är besatt av sina idéer, men vi blir inte inspirerade av dem, vi blir inte intresserade av dem, de säger oss ingenting, och det korrupta budskapet om ”intolerans” ekar lika falskt och tomt då som nu. Till skillnad från många stumfilmer så är Intolerance verkligen ljudlös, för Griffith var en man utan röst.
FREDRIK FYHR
För mer om Griffith, se sidans auteurathon-text om honom.
Denna film firar 100 år i år, vilket gör den anknuten till årets jubileumsserie. Tidigare texter i denna serie: Det flammande svärdet (1916), Hämndens natt (1916), Så går det till i krig (1926), Moderna tider (1936), Tider skola komma (1936), Sången om södern(1946), Förbjuden värld (1956), Gorilla (1956), Världsrymden anfaller (1956), Batman (1966), Operation Tiger Lily (1966), Tusenskönorna (1966), Sinnenas rike (1976). A Better Tomorrow, Manhunter (1986), biosommaren 1996, Idiotrepubliken (2006), Little Miss Sunshine (2006).
INTOLERANCE
Originaltitel; land: Intolerance: Love’s Struggle Through the Ages; USA.
Urpremiär: 5 augusti 1916 (Riverside, Kalifornien).
Svensk premiär: 19 maj 1919.
Speltid: 178 min. (2.58).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (när det begav sig).
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm /1.33:1.
Huvudsakliga skådespelare: Lillian Gish, Mae Marsh, Douglas Fairbanks, Margery Wilson, Robert Harron, F.A. Turner, Sam De Grasse, Vera Lewis, Mary Alden, Eleanor Washington, Pearl Elmore, Lucille Browne, Julia Mackley, Miriam Cooper, Walter Long, Tom Wilson, Ralph Lewis, Lloyd Ingraham, A.W. McClure, John P. McCarthy, Monte Blue, Marguerite Marsh, Howard Gaye, Lillian Langdon, Olga Grey, Bessie Love, William H. Brown, George Walsh, W.S. Van Dyke, Eugene Pallette, Frank Bennett, Maxfield Stanley, Josephine Crowell, Constance Talmadge, W.E. Lawrence, Joseph Henabery, Alfred Paget, Carl Stockdale, Tully Marshall.
Regi: D.W. Griffith.
Manus: D.W. Griffith, Anita Loos, Hettie Grey Baker (okred), Tod Browning (okred), Mary H. O’Connor (okred), Frank E. Woods (okred).
Producent: D.W. Griffith.
Foto: G.W. Bitzer.
Klippning: D.W. Griffith, James Smith, Rose Smith.
Musik: Joseph Carl Breil.
Scenografi: D.W. Griffith
Kostym: D.W. Griffith, Clare West.
Produktionsbolag: Triangle Film Corporation, Wark Producing.
Svensk distributör: Okänt.
Finans; kategori: Filmbolag i samarbete; stumfilm, drama, allegori, historia, biopic, Jesusfilm, sensmoral, krig & konflikt, romantik.
Betyg och omdöme: Medel – iögonfallande megaproduktion med påkostad scenografi, en del fina skådespelare och snygga visuella inramningar, men består av fyra högst ojämna berättelser (de flesta i stil med, men sämre, än regissörens tidigare) sammanflätade på ett dåligt och oklart sätt, för att bilda en meningslös, falskklingande mosaik som bara serverar en gigantisk, blytung moralkaka utan kontext; också konstant övertydligt berättat, stillastående och repetitiv i stil och temperament, bara då och då fokuserat på att berätta innehållet snarare än förklara det.
7 svar på ”Intolerance (1916)”