En helt ny värld av dualism och symbios

En helt ny värld

Episod I utgör den första sjättedelen av Star Wars-sagan. Den har i uppdrag att introducera världen och karaktärerna, samt plantera (inte introducera) konflikten. Filmen är ett två timmar långt anslag, och på så sätt den enklaste och mest kravlösa filmen i serien – vi behöver bara luta oss tillbaka och sjunka in i världen, som på sätt och vis fungerar som en guidad tur-och-retur-resa: Från Naboo, till Tatooine och Coruscant, tillbaka till Naboo igen. Våra guider är Qui-Gon Jinn och Obi-Wan Kenobi, men liksom Dorothy i landet Oz plockar de upp, eller stiftar bekantskap med, figurer som kommer att spela stor roll för framtiden. Rent dramaturgiskt kan man likna Episod I vid ett lasso – det svingas, av de två jediriddarna, och fångar upp de karaktärer hela berättelsen behöver, därefter samlas de ihop i slutet och står redo för resten av berättelsen.

För det första, och det yttras allt för sällan, är denna resa oerhört vacker. Episod I är överhuvudtaget den tveklöst vackraste och mest minutiöst scenografiska filmen i serien, kanske eftersom den tar uppdraget att introducera världen på allvar. Till skillnad från vad många verkar utgå ifrån så innehåller filmen hundratals stora modellbyggen, verkliga inspelningsmiljöer (Tunisien och Venedig) och praktiska effekter – riktig rök och dimma, riktiga explosioner – och dessutom spelades den in på 35 mm-film. Den digitala scenografin tycks matcha den organiska så bra att människor inte ser skillnad (åtminstone hör jag aldrig någon nämna de praktiska och organiska effekterna i Episod I). En lite lustig komplimang att ge Lucas här, när det gnälls över att hela filmen består av digiala effekter (vilket den alltså inte gör, men viljan att gnälla är kanske starkare, och enklare, än viljan att se efter själv).

Scenografin, i synnerhet den digitala, är hursomhelst otroligt genomarbetad och oerhört rik på realism och textur – den varma solnedgången i (det omöjligt myllrande) Coruscant, morgondimman över Naboos träskmarker, den sekelgamla strukturen av gunganernas organiska undervattensstad, den verkliga skrot och oljedoften i podrace-garaget, den ogästvänliga snålblåsten som kastar sand i ögonen på Tatooine; jag tänker på Anakins utskällda replik i Episod II, om hur han hatar sand, men när jag ser Episod I tror jag honom!

Bara de praktiskt gjorda detaljerna ser ut som taffligt pynt från de gamla filmerna. Hyperfartsgeneratorn som Obi-Wan meckar med på Naboo-skeppet ser till exempel ut som ”en grå plastkartong med lite blinkande julgranslampor”, för att citera mig själv. Istället är det de enorma världarna, som gärna kommer till oss i breda etablerande vyer (till skillnad från J.J Abrams konstlösa låd-ideal) som är så oerhört imponerande, nyskapande och framför allt gudagivet i en film i den här genren, fantasy, som handlar så mycket om att göra fantasivärldar verkliga. Inte minst eftersom intrigerna sällan är narrativt avancerade och karaktärerna sällan nyanserade eller psykologiskt realistiska – klagomålet om att fantasyfilmer sätter ”storyn i andra hand” är lite tomt. För, ja visst. Fast mer rättvist vore att kalla narrativ och karaktärsporträtt för figurativa, klassiska eller mytiska. Om du hör sagan om Rödluvan, eller visan om mors lilla Olle, hur mycket avancerad djuppsykologi kräver du av karaktärerna? Hur mycket handlar inte om innebörderna av sagans händelser, i sig, och hur mycket av värdet kommer inte ifrån känslan av hur skogen ser ut och känns?

Med det sagt kan jag ju inte gärna sitta och skriva en text om hur grönt Naboo-gräset känns, eller hur mäktig Sebulbas pod låter, för då skulle vi ju inte komma någonstans.

Istället tänkte jag ta tillfället i akt att följa filmens färd, genom dessa världar, för att diskutera filmens centrala teman – det finns förstås många, men låt oss fokusera på de tyngsta, ty de är sammanvävda (lämpligt nog); dels har vi temat om dualitet och symbios, och dels har vi temat som titeln hänvisar till – det mörka hotet, ett något abstrakt prepositionsobjekt som har att göra med dualiteten och symbiosen.

Dualism och symbios

Star Wars handlar, i sin helhet, om en mängd olika saker, och de olika sakerna tycks fördelade mellan de individuella episoderna, som var och en graviterar mot vissa saker mer än andra. I synnerhet gäller det prequel-filmerna – Episod III är mer operatisk och expressionistisk i ordets verkliga bemärkelse, nästan banalt figurativ i sin symbolism (jag menar, Anakin Skywalker blir Darth Vader genom en deus ex machina – hur perfekt är inte det?). Episod II är mer mystisk och kryptisk, och sysslar mer med en drypande tjock väv av visuell, ofta psykoanalytisk symbolism. Episod I är tunnare på ren visuell symbolism, men den är däremot den film som är mest upptagen vid de mer teoretiska, teologiska, filosofiska och abstrakta idéerna i Star Wars – inte minst nyckelkonceptet om dualism; det här med att det alltid finns ”två av varje” i Star Wars, som en lärare och en lärling eller, mest uppenbart, en mörk och en ljus sida.

Dualism i sig är förstås ingenting nytt – Jungs idé om människans dualitet, och varje människas inre spegelpersonlighet, har inte bara engagerat Lucas utan en hel drös av regissörer och författare, och dessförinnan går det förstås tillbaka till Bibeln och vidare bak i tiden. Idén om dualism, eller dualitet, är som en återkommande tic i filmhistorien, via thrillergenrens oändliga dubbelgångarmotiv, den nekrofila besattheten i Hitchcocks Vertigo, eller varenda film som Stanley Kubrick gjorde, och så vidare. En central bild i det mänskliga, konstnärliga uttrycket är dubbelheten, tvåsidigheten, en glad mask och en ledsen mask, yin och yang.

Lucas’ spinn på det hela är att Star Wars, Episod I i synnerhet, inte bara handlar om dualism utan om symbios. Indirekt spelar han på samma idétradition som alla andra som sysslar med dualistisk symbolik, men Lucas’ tar de olika polerna och gör om dem till dynamiska krafter (ursäkta vitsen) som antingen kompletterar, hjälper eller utnyttjar varandra; åtminstone kommer de två sidorna i kontakt med varandra, och de utgör en helhet som gäller på kosmisk skala; ingenting någonstans är singulärt, ensamt eller unikt. Allt överallt har en motpol som det står i kontakt med, alltså är allt och alla enhetligt sammankopplade. Sammantaget har vi, som Star Wars-nörden märker, en definition av Kraften. Som Yoda uttrycker det i Episod V:

Its energy surrounds us and binds us. Luminous beings are we, not this crude matter. You must feel the Force around you; here, between you, me, the tree, the rock, everywhere, yes.

Episod I är filmen som mer än någon annan handlar om Kraften i sig – ja, så pass mycket att den avslöjar de (absurt kritiserade och helt harmlösa) midichloreanerna, det vill säga den livsform som finns inuti varje varelse och som utgör buffert mellan Kraften och dess bärare; en liten plot point i filmens intrig, samt en lika liten förklaring till varför vissa är starkare i Kraften än andra. I en vidare bemärkelse är också de fotnot-stora midichloreanerna ett av de många exemplen på symbios – två separata enheter som samverkar för att hjälpa varandra – i Episod I.

Dualism 1: Det mörka hotet

Ett mycket större och mer abstrakt exempel på dualitet är det mörka hotet självt. Är det inte en märklig titel på en sådan till synes harmlös och glad rymdäventyrsfilm? Hur ska vi förstå ett ”mörkt hot” i kontrast till Jar Jar Binks eller en tioårig pojke som ropar ”yippeee”? Ah, men poängen med en skuggsida är ju att den inte syns på ytan. Poängen med den andra sidan är att den inte syns från den ena. Den tioåriga pojken ska förstås genomföra folkmord, döda barn och bli den överlag ondaste figuren i galaxen. På samma sätt är skönheten och stoltheten i demokratin, upprätthållen av pelarna i Naboo och Coruscant, redan dömd att falla; senator Palpatine är den enda som vet att allt detta snart är borta – och förutom vid ett par små, minimala ögonblick, som lika gärna kan passera en ouppmärksam förbi, så är titeln det enda som föreslår det. Det vi ser är ”den ljusa tryggheten” av en värld till synes stabil. Det mörka hotet är där, men på andra sidan myntet, bokstavligt talat osynligt.

Men det finns stunder då sidorna ligger svidande nära varandra. Som när Obi-Wan, alldeles i början, drar upp sin huva på Handelsfederationens skepp och konstaterar: ”I have a bad feeling about this”.

Qui-Gon svarar: ”I don’t sense anything”.

”Its not about the mission, master” säger Obi-Wan och kisar ut mot en abstrakt horisont för sitt inre öga. ”It’s something elsewhere… elusive”

Så visst, I have a bad feeling about this är en hokey liten dialogbit som sägs i alla filmerna, men det är inte bara ett stående skämt här – Obi-Wan känner av Darth Sidious ondskefulla plan, även om han inte kan definiera den, och därför inte vet att han är närmare den (och även om den är mycket mer fasansfull) än han någonsin kunnat ana. Det emotionella sammanbrottet som Obi-Wan genomgår i slutet av Episod III, det fatala misstaget han begått (”He was deceived, we all were”) har sin rot här, i de första stunderna av Episod I. I sin exil på Tatooine, medan Luke växer upp, tror jag att Obi-Wan mediterar över det här ögonblicket i många år.

Dualism 2: Den levande kraften

På tal om det så nämner här Qui-Gon den levande kraften: ”Don’t center on your anxiety, Obi-Wan. Keep your concentration here and now where it belongs. Be mindful of the living force”.

Eftersom detta är en sann fantasyfilm á la Lucas så förklaras det inte vad den levande kraften är i filmen, även om en förståelse för begreppet kan vara av yttersta vikt för att förstå vad som faktiskt händer i filmen. Lucas förklarar (min översättning):

Själva Kraften har två sidor: Den levande kraften och en större, kosmisk Kraft. Den levande kraften gör dig uppmärksam på andra levande varelser, den gör dig intuitiv, den gör så att du kan läsa människors tankar, et cetera. Men den större kraften handlar om ödet.

Denna formulering är visserligen lite kryptisk, men applicerad på Episod I är den enkel att förstå. Den levande och kosmiska kraften är uppenbarligen en annan djup och central symbiotisk relation, viktig att förstå om man ska överväga allt som händer, på och mellan raderna, i hela sagan.

Om vi förutsätter att olika jediriddare lutar åt det ena eller andra hållet – vissa är känsligare för den levande kraften medan andra pejlar in den kosmiska mer – är Obi-Wan, liksom Jedirådet, del av den ”kosmiska” sidan. Det innebär också att den kosmiska delen är mer konservativ, eftersom den är den rådande, och att den levande kraften är mer icke-konformistisk. Det går hand i hand med Qui-Gons rebelliska natur, och förklarar varför han (med viss otålighet?) måste påminna sin padawan-lärling om den levande kraften, som om det är den enda som spelar roll.

Men samtidigt. Anledningen till att Obi-Wan har en dålig känsla, och inte Qui-Gon, är för att Obi-Wan är i synk med framtiden, där Qui-Gon (som hela tiden lever i nuet, i den levande kraften) inte märker något. På samma sätt kommer Qui-Gon märka att Anakin är ”den utvalde”, eftersom han bara är fokuserad på nuet – pojken är stor med kraften och det ”känns rätt” för Qui-Gon att han är den utvalde. Obi-Wan, och i synnerhet rådet, har bättre koll på den kosmiska kraften, så de känner oro inför pojkens framtid. ”Clouded this boy’s future is”, som Yoda säger – eller Obi-Wan till Qui-Gon: ”The boy is dangerous. They can all sense it, why can’t you?”

I en intervju har Lucas sagt, på frågan om religion, att gud är en elefant och alla religioner ser olika delar av den. Liknande saker kan sägas här, där Qui-Gon vet, och har rätt, i att Anakin är ”den utvalde”. Däremot ser han inte skräcken som detta faktum innebär, och det otroliga lidande som hans fall till den mörka sidan kommer att innebära; Qui-Gon är här och nu, och därför lika aningslös om framtiden som han är om sin nära förestående död. Hade han varit mer av en ”kosmisk” kraftbärare hade han anat faran i Anakins känslor och känt den plågsamt oklara närvaron av den ännu okända Sidious. Han hade förresten heller aldrig försökt att helt själv slåss mot en så mäktig fiende som Darth Maul, när Obi-Wan knuffas ner några våningar i den stora ”motorsalen” under den sista striden, utan han hade väntat på att lärlingen skulle återvända så att de tillsammans kunde ta ner fienden med gemensamma krafter (något Obi-Wan senare lär sig oerhört väl). Men eftersom Qui-Gon följer sina impulser leder dem honom in i döden, ett öde som inte är olikt Anakins framtida.

Jedirådet, å andra sidan, kan inte inte se att pojken är ”den utvalde” eftersom det innebär att de på så många sätt har gjort saker fel, i så många år. Deras strikta, rigida jedilära är bakåtsträvande och bestraffande, och om Anakin är ”den utvalde” kommer hans liv att bevisa det. Jedirådet är nu jästa, ovilliga att se sina egna problem, och skräckslagna inför denna pojke som tar dem några centimeter närmare sanningen (som de är helt omedvetna om, men kanske anar i någon kosmisk undermedvetenhet) att de i själva verket är under influensen av en sithlord. Senare (i Episod III) ska Yoda vara så paranoid att han undrar om inte profetian kan ha varit ”feltolkad”, á la ”Macbeth”; han har visserligen rätt i att den feltolkats, men inte på det sätt han menar.

Så, ja, man kan skriva en hel bok om det här sidospåret – för- och nackdelarna med den levande och kosmiska kraften, den levande kraftens koppling till den mörka sidan, om Qui-Gons närhet till den levande kraften är vad som gör att han hittar ett kosmiskt efterliv, vad de olika delarna har för roll i skapandet av ”balans i Kraften” – det är ”Kraftens vilja” att de hittat Anakin, säger Qui-Gon, och hänvsiar till den kosmiska kraften, en möjlighet som gör Jedirådet än mer oroade eftersom de då (ur ett förkristet perspektiv) trotsar gudarna genom att låta sitt eget råd stå över den kosmiska kraftens ”vilja” (”Our own counsil we will keep” som Yoda säger).

Men låt oss, för tillfället, bara säga att vad Obi-Wan och Qui-Gon känner och inte känner är den mörka sidan – big time. Deras ambivalens visar just hur svag den ljusa sidan blivit under den här tiden – istället för att haja till och konstatera att en sith-lord kommunicerar med Handelsfederationens patetiska och kraftlösa nemodianer, vilket de borde, så rycker Obi-Wan och Qui-Gon på axlarna. Något är fel men de är loja, liksom alla kraftbärare vid den här tiden, och liksom när man grämer sig efter en olycka, om man såg att något var fel från början men inte tänkte på det, så är de dömda att vara frånkopplade från den mörka sidan och fortsätta marschera mot deras öde; det förblir det mörka hotet.

Dualism 3: Ideologi och attityd

Så mycket för Kraftens dualismer – men det finns en annan typ av dualism som Episod I manifesterar, en som ligger mycket närmare vår värld: Sociala och strukturella dualismer. Religion och hedendom. Seder och vanor. Politik och medmänsklighet. Offentlig kutym och privat beteende. Fattiga och rika. Till och med höger och vänster. I den enklaste formen: Det råa och primala kontra det ordnade och civiliserade. Det är en central definition av den ljusa och mörka sidan – jediriddarna vill kontrollera kraften och sätta det i ett system där de hjälper icke-kraftbärare i den civila världen (en kontroll som visar sig kontraproduktiv) medan sitherna vill vältra sig i passion och ”fri vilja” (vilket leder till barbari och tyranni) – men det finns fler exempel i Episod I.

En sak har jag redan nämnt – attityder. Obi-Wan och Qui-Gon är elev och mentor – Obi-Wan är en ganska torr Bror Duktig, som får finna sig i att vara lärd av den rebelliske, lite hippie-pappa-liknande Qui-Gon. Förmodligen är de sammanförda just för att de ska lära av varandras olikheter och det är därför de respekterar varandra – en till symbios att bocka av. Det är inte så att Obi-Wan inte kan kicka jedi-ass – det visar sig i slutet när han till sist ger allt han har mot Darth Maul, med en perfekt kontroll av sina känslor och sin vilja (vilket är jediriddarens signum), en bedrift som blir än större när man betänker hans emotionella press, hur dåliga odds han har och faktumet att han tar över Qui-Gons strategi (vilken han inte hade valt själv) – men han tror på jediorderns strikta lära, som han också är en del av. Det är inte förvånande, eftersom (lär vi oss senare) han blivit lärd sedan barnsben.

”You’re a much wiser man than I am” konstaterar Qui-Gon, och det är inte helt osant; Qui-Gon är istället något av en buse, som lurar folk med tankeläsartrick till höger och vänster och bokstavligt talat fuskar i spel för att få sin vilja igenom. Ofta verkar han improvisera sig fram, fullt hängiven till den levande kraften och samspelet med allt omkring honom – samt, förstås, en egen nyfikenhetslusta, en vilja till handling och en förmåga till empati för andra varelser. Han är en progressiv, globalist-jedi där Obi-Wan är mer imperialistisk (faktiskt!) och elitistisk, rentav smygrasistisk, i sitt kontinuerliga förakt för robotar och icke-mänskliga ”pathetic lifeforms”. Samtidigt respekterar han sin plats som padawan, och förstår att Qui-Gon bestämmer eftersom det så är bestämt.

Alltså förespråkar Obi-Wan och Qui-Gon varsin definition av ”verklighet”. Obi-Wan förespråkar den politiska och tekniska omständigheten – den där ”sluta dröm, så fungerar inte världen”-verkligheten där alla håller sig till sina givna platser och litar på att systemet ska fungera. Qui-Gon är däremot mer krasst och bokstavligt talat ute i verkligheten, en fältstudie-personlighet som älskar att träffa nya varelser och utforska nya miljöer – han ser hur ihåliga konventionerna är, hur osanna maktens sanningar är, hur stora möjligheter varje varelse bär, och hur vilja och handling kan leda till att saker förändras också på en stor världsnivå; åtminstone drivs han av idén.

Dualism 4: Världsordningar

Denna dualism – social ordning och verkligt liv, eller (om man vill) ordning och kaos – är representerad också i de olika världarna vi befinner oss i. Coruscant, där jedirådet och senaten finns, är galaxens hjärta, en storstad som utgör en hel planet. Det är ingen slump att vi i Episod I befinner oss högt uppe i molnen, och att vi inte ser marknivån på Coruscant. Detta är maktens land, för tillfället, och motpunkten kommer i Tatooine, en fattig och dammig ökenplanet som består av underklass, bönder, kriminella och till och med slaveri – Tatooine styrs av organiserad brottslighet, och den enda anledningen till att det är så är för att makten i Coruscant helt enkelt inte bryr sig om vad som händer på obetydliga planeter så långt bort. Som Luke säger om sin hemplanet, ”kan du tänka dig att universum har en gnistrande mittpunkt så är detta så långt bort du kan vara från den”. Denna klassmetafor kan tyckas enkel och uppenbar, men precis som i den verkliga världen är det denna blasé attityd från de rika och mäktiga (som har jediriddarna i sitt koppel) som de kommer att få betala för, alldeles oavsett om de haft goda eller dåliga avsikter (ett av symptomen på ohejdad korruption).

En mycket liknande situation återfinns på Naboo, som ovanför vattenytan är en pittoresk elitmiljö, demokratins högborg, och den ultimata miljön för politiker och tjänstemän ovanför all misstanke (inklusive Palpatine, som kommer därifrån). Under vattenytan, däremot, lever de amfibiska gunganerna åtskilda från människorna; det är inte otänkbart att de har en mörk historia av aborigin- eller indiantyp, för de två släktena talar inte längre med varandra utan föredrar att leva som om den andra inte fanns.

Faktum är att gunganledaren Boss Nass närapå avslöjar att människorna inte är Naboos urinvånare, eftersom han kallar dem för ”the naboo”, och därmed inte verkar vilja tillkännage att planeten faktiskt officiellt heter Naboo. Det är inte otänkbart att Naboo en gång i tiden hette Gungania, eller något liknande, och att gunganerna nu lever i en postkolonial, förtryckande kompromiss.

Att gunganerna finns ”under ytan”, och att de två släktena i slutändan måste samarbeta för att uppnå fred, är ett av många ekon i Episod I från Fritz Langs Metropolis (1927).

Här är meningen dock bara delvis den klass-utopi som Lang och Thea von Harbou ville ha. Den verkliga klassmetaforen existerar i förhållandet mellan Coruscant och Tatooine. I fallet Naboo finns det faktiskt, kanske till större del, ett miljöbudskap. En av filmens designers nämner på kommentatorspåret att gunganernas undervattensvärld är organiskt gjord, vilket betyder att gunganerna själva är varelser skilda från det djur som människan är. Naboo representerar industri, världsordning och kapitalism (som Boss Nass kallar det, ”meckanicks”) och har ingen anledning att hjälpa ”the Naboo” när de invaderas av Handelsfederationen. Men som Obi-Wan säger:

You and the Naboo form a symbiont circle, what happens to one of you affects the other, you must understand this.

Ändå faller skämtet på Obi-Wan, som tidigare konstaterat att den mörka sidan påverkar den ljusa, fastän han själv inte märkt något – annat än ”something elsewhere, elusive”. På samma sätt som Boss Nass är oförmögen att förstå hur Naboo påverkar gunganerna, eftersom han inte ser dem, är Obi-Wan (och alla andra jediriddare) oförmögna att se att Darth Sidious nu styr dem, eftersom allt ser fint och bra ut på ytan och allt är som det alltid varit. De är, i all sin förträfflighet, blinda för vad som pågår omkring dem. (Vilket går väl ihop med min tidigare nämnda tes att ”det mörka hotet” är fundamentalt osynligt – man kan inte se det man inte kan se).

I ljuset av all denna täta tematik om undertryckta sidor finner jag resan genom ”the planet core” särskilt symptomatisk. Lucas måste på någon nivå ha kanaliserat sitt undermedvetna i denna ”spook-ride” (för att citera kommentatorspåret) där hjältarna reser under vattenytan och, förstås, finner allsköns undertryckta monster som kommer ut ur sina hålor för att äta upp dem. Det är förstås en lite friskt tilltagen tolkning, men inte desto mindre rimlig – jag tycker inte att ”det mörka hotet” är lika påtagligt någon annanstans i filmen. ”There’s always a bigger fish”, konstaterar Qui-Gon, tragiskt oförmögen att inse hur han kommer bli varse detsamma. (”You assume to much”, som Padmé säger till honom, har en liknande dubbelmening).

Dualism 5: Sociala roller och spel

Vad vi ser i Episod I är en värld som är så högspänd att den håller på att krackelera. Qui-Gon är inte direkt rebellisk så att det stänker om det, men vi får komma ihåg att nästan alla karaktärer i filmen tvingas dölja sina ”äkta” personligheter, den som Qui-Gon låter löpa fritt.

I synnerhet inom politikens värld möter vi figurer som presenteras för oss maskerade, identiteter som präglas av dualism och symbios – kansler Palpatine är egentligen är den exilvarande Darth Sidious, men det den ena parten gör gynnar den andra. Drottning Amidala är egentligen den fjortonåriga tjejen Padmé, men som drottning får hon igenom den vilja hon står för som privatperson. Medan vi inte får se så mycket av Sidious så får vi lite mer hum om Padmé.

Som drottning är Padmé en nästan helt omänsklig varelse – extremt stoisk och uttryckslös, bakom make-up så rigid att hon blir anonym. Faktum är att det är otroligt hur ofta Keira Knightley spelar rollen, dvs. ”lockbetet” som används utifall att attentat skulle drabba drottningen, utan att man märker någonting.

Rollen som drottning kan iklädas vem som helst, och kräver bara att framträdandet sköts korrekt. Vi får känslan av att drottningsrollen är en otroligt tung roll att bära – i synnerhet för en fjortonårig tjej – och vi får också intrycket av att Naboo, liksom jediordern, kanske behöver se över sina traditioner och seder lite grann.

Padmé spelar visserligen en slags ”roll” också som tjänsteflicka, hennes ”hemliga identitet”, men hon är i alla praktiska avseenden sig själv; Padmé är hennes riktiga namn, och den personlighet hon visar upp under resans gång stämmer överens med personen som skulle kunna vara Luke och Leias mamma. Snäll, rimlig men också lite lättkränkt, och en hejare på att skjuta laserpickadoll.

Det är en annan sak som alltid störde mig med kritiken av att karaktärerna var tråkiga – de är ju fantastiska, fulla av djup och tolkningsmöjligheter; det är bara det att de är väldigt allvarliga och oironiska inför allt de gör (till och med Jar Jar gör allt han gör med helt seriösa avsikter, även om han gör det väldigt klumpigt). Ingen karaktär i prequel-filmerna är ironisk eller sardonisk, för ingen har anledning att vara det. De har allt att förlora och de arbetar febrilt med att få behålla det. Det som pågår är på liv och död. Senare, när allt har fallit och republiken är i ruiner, då kommer rymdens ”cyniska generation”, Luke, Han Solo och Leia, figurer som växt upp i skit och som därför har en dryg jargong, eftersom de inte gärna kostar på sig risken att förlora något. Den stoiska, medeltida hövligheten i prequel-filmerna känns gammalmodig, rentav arkaisk, just för att den är det.

Anakin Skywalker och den stora symbiosen

Men det som binder dem samman, det som enar det goda med det onda och balanserar kraften, det är (enligt profetian!) den utvalde – det vill säga Anakin Skywalker. Inte ens Obi-Wan och Qui-Gon, som lider av en förtrögad förmåga att använda Kraften, kan undgå att känna ”a disturbance in the Force” när de landar på Tatooine, ”av misstag”.

Men vad betyder det då att Anakin ska ”ge balans” till Kraften? Det låter som godtyckliga saker att skriva i en fantasyfilm – han är ”den utvalde”, bara, och han går från god till ond, ”helt enkelt”.

Men Star Wars, åtminstone fram till Disney-eran, har aldrig haft plats för några ”bara” och ”helt enkelt”. Det är mycket mer komplicerat än så. Anakin förblir vild och otämjd genom hela serien, oförmögen att anpassa sig efter den strikta jedikoden, alltid bunden till sina känslor och ändå, till sist, efter att ha gått över till den mörka sidan inte så omöjlig att rädda som Obi-Wan och Yoda (felaktigt, enligt de gamla lärorna) i fördömande ordalag menat.

Jag tolkar balansen som en humaniseringsprocess – Anakin, och Luke, visar att man kan vara på den ljusa sidan och samtidigt vara en helt vanlig människa, som tillåts älska och vara passionerad som vem som helst. Den mörka sidan behöver inte nödvändigtvis betyda ”känslor” och den ljusa ”kontroll”. Jediorderns misstag är att de börjat fokusera på sina egna regler, sin egen doktrin, och de har låst in kraftanvändandet i ett strängt, omänskligt religiöst system som påminner om forna tiders religioner i vår värld. Detta kontrollsystem, och oförmågan att släppa de gamla sederna, är vad som till slut kväver jediriddarna, och gör de goda blinda inför de onda krafter som börjar utnyttja dem.

En av läxorna vi får i Star Wars är att det onda ofta segrar för att de goda gör misstag, och inte tar ansvar. Jediordern gör mycket fel, och på samma sätt som Qui-Gons oförsiktighet leder till hans död så bär Yoda och Obi-Wan mycket av skulden för all olycka som drabbar dem. Det är därför Yoda mot slutet av Episod III konstaterar: ”Failed, I have”.

Det finns fler exempel på dualitet i Episod I, i synnerhet på detaljnivå – som Darth Mauls tveeggade ljussabel, eller faktumet att han slutar i två bitar – men jag tror att det här, på ett ungefär sammanfattar de centrala. Och balansen i Kraften är symbiosen av dualiteterna – Kraftens vilja är att allt och alla ska vara ett. Kanske uppdelningen av en god och en ond sida är felaktig. Kanske utmålandet av ”den andre” är ett misstag. Kanske vi alla måste släppa på vår oro och förstå att vi alla är del av samma cirkel.

Episod I är magnifik, bland annat just för att den presenterar denna tes. Det som följer är kris, krig, konflikt, kärlek och hat, tragedi och extas, en enorm fresk som gör det mesta av vad all konst ska vara; berättelsen om vår tid på den här planeten.

FREDRIK FYHR

---

Detta är en av nio texter om Episod I.

-> Rogue One.