<- Citizen Kane.
-> West Side Story.
Jag ser om Star Wars: Episod I – Det mörka hotet (1999) och föreställer mig att jag är en person som aldrig sett en enda Star Wars-film förut, som inte har en aning om något som händer i någon film, och som kanske bara har en vag uppfattning om att Star Wars är något som utspelar sig för länge sedan, i en galax långt, långt bort. Jag ser en film som är hisnande, förbryllande och i många avseenden helt obegriplig. Tankeexperimentet håller inte hela vägen – för om jag i det vore en person helt ointresserad av fantasy så skulle jag oundvikligen tycka att filmen var långtråkig och fjantig, liksom lite provocerande att behöva utsätta sig för eller ens överväga seriöst. Långhåriga män i munkrockar mumlar gravallvarliga passager om ”den levande kraften” till varandra. Prinsessor som ser ut som konkubiner, iklädda klänningar gjorda av IKEA-lampor, håller brandtal inför en kongress fylld av ET:s medan en jamaicansk ödla på två ben undrar om ”yousa people gonna die?” – Man vet att man inte riktigt ser en film för vuxna när den klokaste figuren är en halv meter hög grön mupp med talfel.
Jag ser om Star Wars: Episod I – Det mörka hotet som en Star Wars-akademiker (så nördig att jag är ovillig att säga ”nörd”), och finner en fascinerande historieskildring och en andetagande första akt i ett långt epos. Jag vet att den inte skildrar dessa figurers ”början”. Jag vet att den här berättelsen egentligen började årtusenden innan striden på Yavin, kring det hundraåriga mörkret och hemsökelsen av Malachor. Jag vet att detta bara är början av Anakin Skywalkers tragedi och att de ”stjärnkrig” som titeln syftar till är Klonkrigen och det efterföljande inbördeskriget. Jag vet att vi börjar just vid det kritiska läget när Handelsfederationen blockerat Naboo, det första tecknet på att den korrupta demokratins bägare runnit över; vi är där utan upptakt, som att kastas rakt in i en Kubakris eller ett Indokina utan vidare förklaring. Jag studerar Jedirådets jästa överlägsenhet, beundrar ståtligheten och elegansen i galaxens storhetstid, fascineras av de olika världarna så skilda i rang och kultur, känner den beska aningen av undergång lura under ytan. Jag är en turist, som åkt en intergalaktisk tidsmaskin. Allt det här är på riktigt, i all praktisk mening, vad mig beträffar.
Jag ser om Star Wars: Episod I – Det mörka hotet som en kulturell allätare, stumfilmsfanatiker och informationsjunkie. Jag är slagen till marken av intryck och betydelser. Den gyllene texten från 50-talets sci fi-serier á la ”Blixt Gordon” informerar mig om krisen vid Naboo, med exakt samma språk som Reuters informerar mig i verkliga världen, och i takt med att denna fantasy-värld presenteras för mig ser jag en spegelbild av Romarriket, medeltiden, Stormaktstiden, 1700-talet 1800-talet, 1900-talet vår tid och framtiden – alla dessa kriser som tycks vilja upprepas och åter upprepas. Senaten, som ska hålla ihop galaxen, ruttnar inifrån av korruption och det politiska käbblet är obönhörligt – populismens tid är nära förestående, för snart orkar ingen längre med att ingenting fungerar, de mindre planetsystemen är i synnerhet arga på de större och alla lever i skuggan av fascismens gordiska hammare; ingen ser det, ingen tycks ens ana, men när som helst kommer detta mörka hot göra sig synligt. Det pågår i en galax långt borta, för länge sedan, men det betyder egentligen ”vart som helst, när som helst” och det är därför jag känner mig hemma; George Lucas’ galax är hela mänsklighetens nersmält i en enda, där kulturer från öst och väst möts, konflikter från modern och fjärran tid blandas, de eviga religionerna och de envisa politiska åskådningarna upprepas igen, det mest klassiska av det klassiska möter det mest högteknologiska i vår tid, medeltida epos genom digital teknik – allt in i minsta detalj, från minsta millimetern av drottning Amidalas garderob till minsta linjen på Darth Mauls ansikte; all design har källor från vår kultur, alla händelseförlopp ekar tillbaka i vår historia, varje replik och scen för vidare våra äldsta sagor, som i en folktradition.
Jag ser om Star Wars: Episod I – Det mörka hotet som en filmälskare, filmkritiker och filmvetare (dessa tre figurer som bor i mig, och vars uppgift det är att alltid hålla sams). Jag slås av tanken att jag efter alla dessa år måste erkänna att jo, jo, det är en av de allra bästa Star Wars-filmerna. På sätt och vis den bästa. Det är åtminstone den mest episka, den mest utvecklade och förfinade, den mest progressiva, den film som demonstrerar hur långt Lucas kom i sin grandiosa vision innan han fick backa av påtryckningar (hade Episod I inte fått så många belackare så hade Episod II och III med största sannolikhet kommit att se något annorlunda ut). Det är, om inte den bästa, så åtminstone den mesta, och största, filmen.
Jag ser om Star Wars: Episod I – Det mörka hotet och ser världens dyraste indiefilm, just så originell och personlig för att den inte är gjord av ett stort företag som Disney utan helt och hållet genomtänkt, finansierad och skapad av en enda person. Som han gjort så många gånger förr struntar därför Lucas i konventionerna och kör sitt eget (pod)race. Att göra samma sak som förut är inte intressant. Att blidka fans är inte hans jobb. Han är progressiv. Han utvecklar. Han ger oss mer av världen. Han rebootar Star Wars – från början The Tragedy of Anakin Skywalker – och påbörjar processen att göra om hela berättelsen. På många sätt är Det mörka hotet en narrativ planlösning. Den har en intrig, men den är i bredaste laget. Berättelsen cirkulerar kring prinsessan Amidala, och hennes kamp för att rädda hennes planet, men den är berättad ur perspektivet av ett par jediriddare, som anar att Naboos öde bara är en bricka i ett större spel.
Jag ser om Star Wars: Episod I – Det mörka hotet och ser en narrativt banbrytande film som på många sätt handlar om allt som vi inte får se, allt som händer utanför bild – det finns ett mörkt hot, i form av den onda sith-lord som drar i marionettrådarna under ytan, men det mörka hotet är lika mycket abstrakt, en tematisk idé om möjligheten av, och möjligheterna med, ”den mörka sidan”. Som det sägs i en annan film, djävulens största trick var att övertyga människan om att han inte existerade. Djävulen, orsaken till att allt pågår i den här filmen, gömmer sig så skickligt att inte ens filmen märker honom. Det är gjort med flit, det är gjort med självsäkerhet och total autonomi. Det är genialt.
Jag ser om Star Wars: Episod I – Det mörka hotet som ett Star Wars-fan på egna villkor. Det är ju alltid så med Star Wars. Det ger dig det du tar med dig in. Jag var tio år när de prekära och otympliga ”specialversionerna” gick på bio – visuellt städade och förbättrade, tack och lov, men tyvärr också med ett par ”nygamla” eller helt nya scener som i de flesta fall var meningslösa; det tyckte jag förstås inte då, utan liksom alla andra som ser originaltrilogin i den åldern blev mitt liv på många sätt förändrat (på de subtila sätt som en bra film kan förändra ens liv). När man är barn är några år en ocean av tid – när Episod I gick upp på bio var jag tretton år, upplevde att jag var ett barn av Star Wars och att jag hade väntat hela mitt liv på den filmen, fastän det bara gått några år. Sanningen var att jag fortfarande var ett barn av Star Wars, och att jag var i perfekt ålder för att bli erbjuden fördjupningskursen. Episod I slungade mig tillbaka trettio år innan den ”första” filmen, men jag upplevde exakt samma rush av att kastas in i en totalt främmande värld, in medias res, totalt oförberedd på absolut allt som skulle hända men hela tiden medveten om att jag befann mig i exakt samma värld och att jag fick acceptera vad jag än såg. Vilket jag gjorde. Tack och lov var jag i perfekt ålder – många andra, yngre och äldre, brottas fortfarande med grupptrycket som säger att filmen ska hatas, fastän alla hela tiden återvänder till den som om de misstänker att de missat något. Det bet aldrig helt på mig, trots att jag fortfarande vid återutgivningen för några år sedan inte riktigt ville erkänna att Episod I naturligtvis är ett fyrstjärnigt mästerverk. Jag är lite besviken på mig själv över att jag inte alltid kunnat förstå vad jag hela tiden vetat. Men mäktig är den mörka sidan, enklare och mer förförisk, snabbare att ta till i en strid.
Jag ser om Star Wars: Episod I – Det mörka hotet och ser en film som inte går att se som en separat film, och ändå är den alldeles lysande just som en separat film; med Lucas får man börja om från noll och ”unlearn what you have learned”. Den som aldrig sett en enda Star Wars-film kastas in i en öppen värld, och ett till synes oskuldsfullt rymdäventyr, vars lager på lager av planteringar och dolda betydelser på sin höjd bara syns på ytan. Och den som ser om filmen, och är intresserad av den här berättelsen och den här världen, ser så mycket som en Star Wars-film kan ge. Så mycket, faktiskt, att den här långa texten bara är anteckningar av de bredaste koncepten. Ytterligare texter följer, ty much to learn we still have.
FREDRIK FYHR
Detta är en av nio texter om Episod I.
STAR WARS: EPISOD I – DET MÖRKA HOTET
Originaltitel; land: Star Wars: Episode I – The Phantom Menace; USA.
Urpremiär: 16 maj 1999 (Los Angeles).
Svensk premiär: 19 augusti 1999.
Speltid: 136 min. (2.16).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm, HDCAM/35mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Liam Neeson, Ewan McGregor, Natalie Portman, Jake Lloyd, Ian McDiarmid, Pernilla August, Oliver Ford Davies, Hugh Quarshie, Ahmed Best, Anthony Daniels, Kenny Baker, Samuel L. Jackson, Frank Oz, Brian Blessed, Terrence Stamp, Andy Secombe, Ray Park, Lewis Macleod, Warwick Davis, Steve Speirs, Silas Carson, Jerome St. John Blake, Alan Ruscoe, Ralph Brown, Sofia Coppola, Keira Knightley.
Regi: George Lucas.
Manus: George Lucas.
Producent: Rick McCallum.
Foto: David Tattersall.
Klippning: Ben Burtt, Paul Martin Smith.
Musik: John Williams.
Scenografi: Gavin Bocquet.
Kostym: Trisha Biggar.
Produktionsbolag: Lucasfilm.
Svensk distributör: AB Fox Film (35mm, 1999), SF (DVD, 2001 et al, samt DCP, 2012).
Finans; kategori: Privat filmbolag; fantasy, sci-fi, äventyr.
Betyg och omdöme: Mästerverk; helt säregen och originell fantasyberättelse som fungerar som en separat (öppnings)del i en större berättelse, samtidigt som den (därför) får en helt egen narrativ struktur, i sin tur full av filosofiska, politiska och kulturhistoriska metaforer som bildar en komplex tematisk väv som pågår under den paradoxalt glättiga ytan; OBS – eftersom denna film recenserats tidigare, med ett lägre betyg, ”kvarstår” det för ordningens skull.
13 svar på ”Star Wars: Episod I – Det mörka hotet (1999)”