Jag är inte en nostalgisk person, men jag kan sakna tiden (som jag inbillar mig funnits) då filmer visste vad de ville. Inte tiden då filmare var djupare, mer politiska eller kryptiska, inte tiden då små fullproppade salonger var fulla av Gauloise-rök (det var förresten långt innan min tid). Inte ens tiden då det var lättare att göra bredare, mer ambitiösa filmer på mindre budget. Jag saknar inte ens analog 35 mm-film lika mycket som jag saknar målmedvetenheten hos de filmer som visste om de var Westerns, noir-filmer, romantiska komedier eller djärva, allting-synande arthouse-projekt.
Jag är inte mycket för att säga att det var bättre förr alltså, jag lovar, men en tendens i moderna filmer som jag faktiskt stör mig på är tendensen till luddighet, amatörens stapplande steg, känslan av att så många filmer prövar sig fram, gör lite ditt, gör lite datt, men helst av allt verkar vilja undvika att stå till svars för något. Alla tycks söka de enklaste flyktvägarna från ansvaret att behöva handla om någonting, om det så rör sig om franska dramafilmer som patologiskt rör sig mot mitten eller indie-skräckfilmer som typ handlar om häxor eller typ handlar om livet i slummen. Jag tror inte heller det handlar om någon form av evolution, en utvecklad subtilitet, utan snarare tvärtom, en uppluckring av rena värden. Det är som att folk fortfarande vill göra film, men de vet inte längre varför – och för att komma undan detta generande faktum gör de så mycket som möjligt, men utan att det blir tillräckligt mycket för att faktiskt betyda något särskilt. Det arbetas gärna i väl beprövade genrer, och det betas gärna av så mycket klyschor som möjligt, men med kryddor av tom aktualitet.
Hell or High Water är ett till exempel, ett av väldigt många. Den faller väl under ”West Texas Crime Flick”-subgenren, och handlar alltså om bankrånare i Texas som far igenom den dammiga, glest befolkade stäppmarken jagade av polis i stetsonhatt. Det har gjorts hundratals sådana filmer, flera av dem kommer titt som tätt direkt på VOD, och Hell or High Water skiljer sig inte nämnvärt från dem. Den skapar stämning, den sätter sitt strålkastarljus på en hel del bra skådespelare, och den skyltar med helt tomma och meningslösa hänvisningar till Aktuella Ämnen (bry er!). Det är på så sätt en fullt godkänd film som jag har svårt att tänka mig att någon kommer att minnas om fem-tio år. Om det nu är för att våldsamma tjuv- och polisfilmer alltid är populära, eller för att en sådan här film behöver höjas till skyarna Just Nu, eller om jag bara missat något, så har Hell or High Water fått oresonligt mycket bra kritik. Jag drar mig till minnes att jag inte var så förtjust i den lika klichéfulla och menlösa indie-noiren Blue Ruin (för att inte tala om den enormt populära serien True Detective) och beslutar mig för att inte säga mer om saken. Det mynnar ut i en principiell fråga om hur högt man värderar originalitet. Det är vad mina smakorgan reagerar på, och vad hela mitt värderingssystem bygger på, men för andra antar jag att det bekanta är en trygg famn, en varm konjak, något slags hem att komma tillbaka till.
Själv tycker jag att det mesta i Hell or High Water gör min puls oberörd. Har man sett en arvtagare till Butch Cassidy & The Sundance Kid (1969) har man faktiskt sett dem alla. Nu är det två bankrånare vid namn Tanner (Ben Foster) och Toby (Chris Pine). Tanner är galen och impulsiv, medan Toby är tystlåten och mänsklig, som om han hade kunnat vara på en helt annan plats hade det inte varit för Tanner. Yup. Been there. Good bro, bad bro. Det är som i den där gamla Springsteen-låten Highway Patrolman – ”When it’s your brother, you look the other way” – eller Nebraska för den delen – ”I guess there’s just a meanness in this world” och så vidare. Tanner och Toby jagas av poliser, som i godan ro lunkar omkring i nämnda stetsonhattar. Ledaren för spaningen spelas av Jeff Bridges, ja men det är klart.
Det är inte så att den här gamla West Texas-jaktfilmen inte kan göras intressant. Ingen som minns Clint Eastwoods A Perfect World (1993) där Clintan själv jagade missförstådda bankrånaren Kevin Costner tillsammans med en dynamisk Laura Dern? Jag vill minnas att det hände spännande saker med karaktärerna där. Eller, på tal om Clint, hur mycket evolution har Westerngenren sett sedan han gjorde sitt mästerverk De skoningslösa (1992)? Har någon annan egentligen utvecklat genren? Jag skulle till och med påstå att hans Mystic River (2003) är en post-westernfilm, där hjältarna och skurkarna flyttat in i medelklassens anonyma värld.
Det som saluförs som nyskapande i Hell or High Water är att skurkarna har folket på sin sida – eller, rättare sagt, några karaktärer beter sig inte som vi tror att de ska bete sig i ett par scener. Bridges sheriff tar en lunch på ett hak där en slö servitris säger att de får beställa T-benstek eller T-benstek (allt annat faller under ”vad ni inte vill ha”, eftersom de fantamej inte gör nåt annat än T-benstek i Texas, därmed basta!). Vid ett annat tillfälle vägrar en servitris att ge dem sin dricks (där bankrånarbrödernas fingeravtryck kan finnas) eftersom det är hennes enda lön och hon ser hellre att bankrånarna går fria. Toby och Tanner kan faktiskt strosa in på banken med sitt byte, ironiskt nog, och stämningen i Texas är så fjärran Washington och New York att de bara är ”local boys”. De flesta människor de möter tycker om dem, och hjälper bara polisen motvilligt.
Den idén – att skurkarna blir mer populära än poliserna i svåra tider – är förstås i sig intressant, men herregud vad det känns som att någon från just Washington eller New York skrivit manuset. Hell or High Water är fundamental medelklass-politisk film, den typ av film som stiliserar en iögonfallande ”vi förstår hur saker ligger till”-medvetenhet som inte bjuder på något som helst motstånd, som inte utmanar åskådaren till någon grad, utan som bara manifesterar sin egen (högst bristfälliga) intellektuella nivå. Manusförfattaren Taylor Sheridan är visserligen född i Texas, men han påminner mig om att Sicario (som han skrev manus till) hade varit ett mästerverk om just manuset varit djupare, och att han skrivit mycket för TV-serier (”Veronica Mars” och ”Sons of Anarchy”) har jag inga problem med att förstå. Han kan skriva snärtig, färdigformulerad dialog och fylla manuset med hur många självmedvetna Texas-klyschor som helst, och ingen verkar se problemet med att denna till synes ”smarta” vision av ett Texas ”utanför eliten” inte är ett dugg realistisk, utan från början till slut hyperstiliserad, förfärligt trygg och stendött fejk. Det är alltså en skildring av arbetarklassen gjord av, och för, människor som inte kunde bry sig mindre om den. En slags självgod freakshow som bara existerar för att ge duktighetspoäng åt såväl sändaren som mottagaren.
Sedan har vi skådespelarna, som jag bara har beundran för. Regissören David Mackenzie är bra, fastän har arbetat sedan 1994 utan att (vad jag vet) riktigt få till en bra film (hans förra film Blodsband var också mycket bättre i teorin än i praktiken). Den skrotiga och ödsliga musiken av Nick Cave och Warren Ellis håller måttet. Jag skulle kunna göra mig lustig över fotografen Giles Nuttgens, som en gång i tiden fotade Battlefield Earth (2000), men också han är proffsig. Enskilda stunder av filmen är fina, och den som bara vill se bra skådespeleri (eller, för den delen, en helt gammal vanlig tjuv- och polisrökare med lagom mängd fart och fläkt) blir nog inte besviken av Hell or High Water.
Men den inleds med en bild på graffiti – en vägg där någon medelst sprayburk beklagat sig över att han (antar jag) återvänt från Irak och ”detta är tacken” – och det är ingen dålig bild. Hela filmen är nämligen full av nämnare som är just på ren och skär klotternivå. Det är en konventionell film, med samma gamla montage och TV-dialoger och gangsterklyschor, och ingenting har hänt med karaktärerna i början om man jämför med slutet. Däremot finns tomma markörer överallt, som om filmen blir bättre bara för att någon insett att den skulle kunna handla om något ”aktuellt”.
That dog don’t hunt, som John Wayne skulle sagt.
FREDRIK FYHR
HELL OR HIGH WATER
Originaltitel; land: Hell or High Water; USA.
Urpremiär: 16 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 12 November 2016 (SIFF), 25 november 2016.
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex, ARRIRAW (2.8K), DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ben Foster, Chris Pine, Jeff Bridges, Gil Birmingham, Dale Dickey, Katy Mixon, Amber Midthunder, Joe Berryman, Taylor Sheridan,, Kevin Rnakin, Marin Ireland, John-Paul Howard.
Regi: David Mackenzie.
Manus: Taylor Sheridan.
Producent: Peter Berg, Carla Hacken, Sidney Kimmel, Julie Yorn.
Foto: Giles Nuttgens.
Klippning: Matthew Hannam.
Musik: Nick Cave, Warren Ellis.
Scenografi: Tom Duffield.
Kostym: Malgosia Turzanska.
Produktionsbolag: Film 44, OddLot Entertainment, Sidney Kimmel Entertainment.
Svensk distributör: Scanbox.
Finans; kategorier: Produktionsbolag och privata bolag i samarbete; jaktfilm, crime, noir, Western, Americana.
Betyg och omdöme: Över medel – välspelad, snygg och till någon mån välskriven tjuv- och polis-jaktfilm i Texasmiljöer med ett par ytliga politiska hänvisningar. Totalt ooriginell dock, och ytlig både i sin tematik, sina karaktärsporträtt och sin intrig.
2 svar på ”Hell or High Water”