Jag har en bekännelse, för att prata katolskt. I många år, när jag var yngre än nu, var jag en outhärdlig besserwisser. (Jag vet, svårt att tro!). Inte alltid, förstås, för ingen människa är en seriefigur eller en karaktär i en film, men… ni vet, ganska mycket på hugget liksom. Ingenting i skolan kunde ge mig samma sak som Dostojevskij kunde i ”Anteckningar ur ett källarhål” när jag var sjutton år, och jag var otålig med alla som aldrig sett en svartvit film. Det var inte så att jag var stolt över att vara annorlunda, eller att jag vältrade mig i mina kunskaper som någon slags kulturell dandy – jag hade bara huvudet fullt av intressen och kunskaper (jag visste en hel del, men jag trodde förstås att jag visste ALLT) och det kändes frustrerande att leva bland människor som inte visste lika mycket som jag visste – och de trodde säkert att jag var konstig, vilket var ännu mer irriterande.
Jag var, alltså, ganska mycket som den unge Marcus (Logan Lerman) i det här fina lilla 50-talsdramat kallat Indignation – men i och med att jag erkänt det så har jag redan avslöjat mig själv något. För tänk efter, ingen blir ju en förståsigpåare av en slump. Vem försöker du leva upp till, eller för? Varför? Vad är det som driver? Vad är det som driver det som driver?
Marcus är, tror jag, driven av skuld. Han lever i en värld full av saker som han är hårt bunden till, men som han inte kan relatera till. Hans arbetarklassfamilj i New Jersey är judisk, ortodox, men han är ateist (eftersom han har läshuvud) och hans familj ser honom, den enda sonen, som ödesbunden att nå högre höjder. Han extraknäckar i sin pappas kosher-slakteri och följer med dem till synagogan, men han älskar egentligen Bertrand Russell, eller rättare sagt klamrar han sig fast vid existentialism och logik med samma desperation som en klamrar sig fast vid en livboj när man ramlat överbord.
Föräldrarna skickar honom till ett litet college i Ohio – på så sätt behöver han inte åka till det rådande Koreakriget. Kriget har skövlat flera av hans kamrater på gatan och hans pappa har börjat bete sig märkligt. Vi får inte höra vad Marcus anser om kriget, men det är inte otänkbart att han som ung man i jakt efter samhörighet skulle vilja dit. På college hamnar han i samma rum som de enda judiska elever som inte är med i skolans judiska fraternitet – Marcus vägrar också bli medlem, envist anti-religion… eller är han bara anti mot sin familj? Varför har han på ansökningspappren omnämnt sin pappa som ”slaktare” och inte kosher-slaktare, som hans far själv skulle välja? Paradoxalt nog, som om det inte var nog, måste han delta i x antal kristna högmässor för att överhuvudtaget få några betyg.
Sedan har vi Olivia Hutton (Sarah Gadon), den vemodiga och vagt dysfunktionella överklasstjejen vars ben han förälskar sig i när han ser dem komma ut från en bomullskjol på en stol i biblioteket. Som så ofta är fallet kommer hennes fina personlighet i andra hand, likaså hennes självskadebeteende och aldrig avslöjade diffusa hemrelationer. Olivia är dock en smart och begåvad tjej, vida mer vuxen och erfaren i livet än Marcus – hon har hjärnorna från Ivy League men också, visar det sig, den sexuella generositeten hos en av de ”sämre” kvinnorna hemma i Newark. Han har livet igenom fått lära sig att en sådan kombination är omöjlig. Han är ställd och förvirrad. Plötsligt är han inte så mycket ateist, när allt kommer omkring, eftersom den sexuella skulden rörande horan och madonnan är djupt religiös.
Det finns ingen väg ut för Marcus, som förberett sig på livet genom att Veta Absolut Allt och det visar sig vara en tämligen värdelös mur när han väl ger sig ut i det, eftersom han helt saknar riktig erfarenhet. Han kan formulera sig själv, och argumentera för sig själv, med briljans, men han är bunden till sina egna, helt omöjliga, villkor. Så fort han blir oense med någon måste han bryta samtalet. Så fort han inte vet vad han tycker om en situation måste han fly den. Så fort någon begär något av honom måste han avsäga sig den personen. Han måste, kort sagt, fly från livet. Han vet, och kan, ingenting. Han är, knappt, någon alls.
Den bästa scenen i filmen är en dialogscen han delar med skolans dekanus (Tracy Letts), en konservativ och konformistisk man som symboliserar absolut allt Marcus föraktar – känsloargument, traditionella värderingar, synen på hemhörighet som något självklart, religion som människans räddning samt, förstås, makt och vuxenhet. Caudwell, som rektorsfiguren heter, har nämligen ett par egenskaper som Marcus saknar: Han är trevlig, avslappnad i sig själv och bär på en snäll, passionerad acceptans. Caudwell reagerar inte som skurken i en Robin Williams-film när han får höra att Marcus är ateist, han bara öppnar sina armar som en Lasse Berghagen och säger att det är helt okej. Men han har svårt att passa in, Marcus. Caudwell är oroad för hur det går för honom. Han bryr sig, genuint. Han går rakt in i Marcus’ person – vem det nu är – och rör om genom att tilltala honom som medmänniska, och erbjuda hjälp. Detta enkla beteende skakar om Marcus så att han bokstavligt talat inte kan hålla sig kvar på marken längre.
Som ni märker så är Indignation först och främst ett fascinerande karaktärsporträtt. Det är ingen överraskning att filmen är byggd på en roman av en framstående författare, i det här fallet Philip Roth. Filmen är fint, elegant och följsamt berättad av långfilmsdebutanten James Schamus och skådespeleriet är inte minst alldeles superbt, med Lerman galaxer från Percy Jackson och Sarah Gadon i en till fin, osjungen hjälteprestation.
Också, som i många filmatiseringar av moderna existentialister, så fungerar inte riktigt slutet. Jag drar mig till minnes Ian McEwan-filmatiseringen Försoning (2007), en annan lysande film fram till sista biten eller så. Berättelsen har en tämligen besk slutkläm, förstår ni, men det är inte deppet som är problemet utan snarare att deppet inte riktigt känns. Berättare som Roth älskar att överintellektualisera vad som i grunden är en romantisk känsla – det fungerar förstås på sidorna, men i en film (där så mycket handlar om känslor och intryck) kvävs det som ska andas; vi förstår poängen, men känner inte riktigt vad vi ska känna. Riktiga författare är sämre på film, nämligen, även om de onekligen aldrig är ointressanta. Indignation är alltså en konstant intressant film, för det mesta fascinerande och då och då berörande. Den är, liksom sin ömkliga huvudperson, värd mer än den lär få.
FREDRIK FYHR
INDIGNATION
Originaltitel; land: Indignation; USA, Kina.
Urpremiär: 24 januari 2016 (Sundance).
Svensk premiär: 10 november 2016 (SIFF), 18 november 2016.
Speltid: 110 min. (1.50).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex, DI/DCP/2.00:1.
Huvudsakliga skådespelare: Logan Lerman, Sarah Gadon, Tracy Letts, Linda Emond, Ben Rosenfield, Tijuana Ricks, Noah Robbins, Pico Alexander, Melanie Blake Roth, Joanne Baron, Danny Burstein, Philip Ettinger, Doris McCarthy, Richard Topol, Susan Varon, Jason Eric Zacek, Sue Dahlman, Bryan Burton.
Regi: James Schamus.
Manus: James Schamus, efter romanen av Philip Roth.
Producent: Anthony Bregman, James Schamus, Rodrigo Teixeira.
Foto: Christopher Blauvelt.
Klippning: Andrew Marcus.
Musik: Jay Wadle.
Scenografi: Inbal Weinberg.
Kostym: Amy Roth Rousselot.
Produktionsbolag: Likely Story, RT Features, Bing Feng Bao Entertainment samprod. X-Filme Creative Pool.
Svensk distributör: SF Studio.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete; drama.
Betyg och omdöme: Bra film – ett fint, begåvat drama om en ung, frisinnad persons problem med ett förutbestämt samhälle, som i sin tur redan påverkat hans personlighet sedan födseln; intelligent, genomarbetat, välspelat, skickligt och vackert berättat, även om sista passagen bär på en litterär kvalité som inte låter sig översättas speciellt bra till filmen.
Ett svar på ”Indignation”