Fantastiska vidunder och var man hittar dem

En fantasyberättelse är inte bättre än världen den skapar, och den är alltid bäst i början. Fantastiska vidunder och var man hittar dem är en film som främst av allt handlar om den värld där dessa platser och vidunder kan hittas. Det är också en film om nöjet i att lära sig vad som skiljer den amerikanska trollkarlsvärlden från den brittiska – att de har politiska skillnader, till exempel, och att man inte säger ”mugglare” i Staterna utan det jänkigare ”nomaj” (ingen slår J.K. Rowlings öra för anglosaxisk lingo). Det är också en film gjord för människor som får en rysning när någon nämner ”Lestrange” och en karaktär hummar och säger ”I’ve heard about that family…”

Men det är mer än nörderi. Fantastiska vidunder fungerar som en prequel till Harry Potter-filmerna, ja, men den fungerar också som en klassisk, kraschlandande introduktion till hela Rowlings universum. Vi dimper rakt ner i en trollkarlsvärld, anno 1926, som faktiskt blir mer spännande ju mindre vi vet om den. Du kanske vet, eller inte, att den framstående magizolisten Newton Artemis Fido ”Newt” Scamander (Eddie Redmayne) en gång i tiden skrev boken ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem”, Harry Potters lärobok och ett standardverk på Hogwarts. Du kanske hänger med, eller inte, på att det här är lika mycket en äventyrsfilm som en slags diegetisk biopic om Scamander själv och äventyren han hade medan han skrev boken. Du kanske tycker det är fånigt att behöva engagera sig för en fiktiv värld? Men gör vi inte alltid det när vi ser på film? Är inte fantasy bara det mest extrema exemplet på att fiktion är mer verkligt än verkligheten.

Hursomhelst. Filmen ger viss plats för saker som karaktärer och intriger. Mest handlar den om att resa till en annan värld. Vi i publiken är de som reser. Filmen bara är. Skamlösa mängder visuella effekter kryllar överallt – det är en film som hela tiden rör på sig, hit och dit, och här och där, i ständigt pågående Pettson och Findus-detaljer – men så är det också en film om varelser, och att hitta dem, på ställen man ibland inte anat; nyfikenhet och upptäckarlusta i sin allra renaste form.

Minst fyra filmer till är på väg, säger J.K. Rowling. Min respons, efter att ha sett filmen, är överraskande nog: Jag är på!

Fantastiska vidunder känns nämligen inte som en klumpig, fet svans på samma sätt som (den osökta jämförelsen) Peter Jacksons otympliga Hobbit-trilogi. Visst finns här en hel del formella och tekniska skamfläckar – jag kommer till det – men det är också en film som bygger på ren berättarglädje och en genuin personlighet.

Den centrala anledningen är J.K. Rowling själv. Fantastiska vidunder är, på sätt och vis, mer Rowling än Potter-filmerna; de skrevs i Hollywoods laboratorium. Rowling har själv börjat från ruta ett här, med sitt första filmmanus, och det gör att Fantastiska vidunder praktiskt taget är en ny Rowling-bok, även om den försöker så gott den kan att vara en film.

Allt går inte som smort, förstås. Rowling tänker som en författare, och kör in i samma problem som andra författare när de försöker göra film. Istället för att klämma in för mycket story i för lite film, som Harry Potter–filmerna gjorde, så måste hon förstås hitta på för mycket story för att klämma in i för lite film. Hon väller över av idéer men följer få regler för filmberättande, och inget blir egentligen bättre av kött-och-potatis-regin från Potter-veteranen David Yates, som bara kan filma scener i medium-shots och närbilder, och som filmar och klipper utan större intresse av att betona spänningen cinematiskt.

Men med allt det sagt, tänk vad säker och tråkig filmen hade kunnat vara. Nio av tio andra producenter hade hoppat på det hopplösa Marvel-tåget och försökt mikromat-värma ett internt universum på en film, och göra förvirrad superhjältegröt som Batman v. Superman eller Suicide Squad. Men Rowling har ett fast grepp om sin egen skapelse, hon är angelägen om kvalitetskontroll och vet exakt vad som ska vara på plats och vad som inte ska vara på plats. Alla må inte känna sig helt bekväma med hennes (visserligen välmenande) nostalgipolitik, där flickor är flickor och pojkar är pojkar och där stereotyper görs om till essentiella personligheter, och där varje varelse har sin egen plats i livets stora cirkel så att ”vi” alla kan ha våra rätta platser i en ”enad” värld (det glada 20-talet blir förstås också en mysig, Internet-lös, gammalvärldslig Shabby Chic-dröm) – men det där är en annan diskussion. Hon har ett jobb att göra här – en fantasystory behöver en bra berättare och hon är den berättaren.

Åtminstone, ska tilläggas, vad gäller idén med filmen. Ska vi in och peta i detaljerna blir det desto rörigare.

Å ena sidan. Själva intrigen i Fantastiska vidunder är tacksamt okomplicerad, och skådespeleriet består av ett slags maniskt, koncentrerat överspel där karaktärerna får liv genom just sina stereotypa karaktärsdrag. Det är fint, enkelt skådespeleri som funkar i sammanhanget. Det bästa exemplet är Eddie Redmayne. Han spelar över i varje film han är med i, tycker jag, men som den helt fiktiva Scamander är hans ständiga ”förvirrad-och-gullig”-personlighet perfekt, medan han springer runt i New York för att hitta alla de flygande, knattrande, stora, små, väldiga och osynliga vidunder som rymt från hans magiska resväska.

Ja, det är förresten vad filmen ”handlar” om; en slags ”Pokemon Go”-skattjakt där Scamander får hjälp av ex-aurorn Porpentina Goldstein (Katherine Waterston), hennes synska syster Queenie (Alison Sudol) och comic relief-mugglaren Kowalski (Dan Fogler) som dras iväg på äventyret, ständigt på väg att ”oblivifieras” innan han lyckas komma till användning igen – han som bara skulle gå till banken för att få ett lån.

Medan allt det där pågår så är det neurotisk stämning på MACUSA, trollkarlsvärldens motsvarighet till den amerikanska kongressen, där presidenten Seraphina Picquery (Carmen Ejogo) står inför dubbla kriser, när mystiska våldsamheter hotar att avslöja trollkarlsvärlden samtidigt som mördaren Gellert Grindelwald rymt från fängelset. I ett helt annat hörn av staden, i en kall och tyst och ogästvänlig gammal kyrka, leder mormon-liknande Mary Lou (Samantha Morton) en jakt på de häxor hon är övertygad om finns i verkligheten. Hon är grym mot sina barn, i synnerhet unge Creedence (Ezra Miller) som i sin tur har en hemlig relation med den mystiske Graves (Colin Farrell), en auror som arbetar för Picquery men som inte har något mot att utföra suspekt grymma handlingar.

Så, ja, å andra sidan. Det är för många karaktärer, och det är för mycket story. En av de största misstagen Rowling gör är att introducera nästan alla karaktärer på en och samma gång, vilket gör att vi måste intressera oss lika mycket, eller lite, för allihop, fastän logiken föreslår att Scamander är vår huvudperson och att de andra figurerna ska följa i en dalande intresseskala. Hon försöker därefter, så gott det går, att klura in alla händelser så att de precis ska matcha en speltid på 135 minuter – och lyckas förstås inte helt; det blir ett par osnygga expositionsscener, kopplingar som inte direkt kopplar så självklart som tanken är, rumphuggna vändningar som hade kunnat bli bättre i en mindre jäktad film och förstås sådana där slut-på-slut-på-slut-slut.

Om det här låter som déjà vu från Harry Potter-filmerna så är det förstås helt logiskt. Men det står klart redan i förtexterna – där vi far genom nyhetsrubriker som ger reklam för kvastar samma plats som bifiguren Grindelwald och Nationens Stora Osäkerhet – att det här handlar om att andas in en värld, mer än det handlar om teknikaliteterna. Och till någon mån funkar principen. Fantastiska vidunder är en mycket mysig och behaglig film, sedd som ren eskapism – inuti mig bråkar den vardagströtte biobesökaren (som älskar filmen) med filmkritikern (som har invändningar) och filmvetaren (som är direkt skeptisk).

Det enklaste är egentligen att tala om ren grundattraktion. Den som är ett Potter-fan-kommer att älska filmen, för den tar oss till exakt samma värld och ger oss ett helt värdigt äventyr i den. Är man hyggligt intresserad kommer man bli hyggligt underhållen, och den som var immun då kommer vara immun nu. Det är som det alltid varit.

Det betyder att Harry Potter överraskande nog är tillbaka, i sin frånvaro. I full kraft, dessutom. Med tanke på att den sista boken slutade på noten ”All was well” så känns det som i grevens tid.

FREDRIK FYHR

FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM

Originaltitel; land: Fantastic Beasts and Where to Find Them; Storbritannien, USA.
Urpremiär: 16 november 2016 (Belgien, Egypten, Frankrike, Indonesien, Sydkorea, Kazakstan, Litauen, Sverige).
Speltid: 133 min. (2.13).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (3.4K), DI4K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Dan Fogler, Alison Sudol, Colin Farrell, Ezra Miller, Samantha Morton, Carmen Ejogo, Faith Wood-Blagrove, Ronan Raferty, Kevin Guthrie, Josh Cowdery, Zoë Kravitz, Ron Perlman, Jon Voight, Kirsty Grace, Jenn Murray, Johnny Depp.
Regi: David Yates .
Manus: J.K. Rowling .
Producent: David Heyman, Steve Kloves, J.K. Rowling, Lionel Wigram.
Foto: Philippe Rousselot.
Klippning: Mark Day.
Musik: James Newton Howard.
Scenografi: Stuart Craig, James Hambidge.
Kostym: Colleen Atwood.
Produktionsbolag: Warner Bros, Heyday Films.
Svensk distributör: Fox/Warner.
Finans; kategorier:  Storbolag (Time Warner) och privat produktionsbolag; fantasy, äventyr, franchise.

Betyg och omdöme: Bra film – en  färgstark och imponerade introduktion/uppvisning av en fantasy-värld, estetiskt övertygande, välspelad och rapp i tempot; ojämn och överbelamrad i berättandet, trots en relativt enkel intrig, men har en alldeles säregen personlighet som ger filmen dess integritet och charm.