Upp och ner, ner och upp. Doctor Strange är ett riktigt flipperspel till film. Här bryter man kontinuiteten mellan tid- och rum, reser genom multiversumet och låter sina astralkroppar sväva fritt i luften. Det betyder exakt det du tror att det betyder – och om du är nöjd med det så är jag glad för din skull. Själv lämnade jag filmen osäker på om min kropp fortfarande lydde tyngdlagen. Allt, varje detalj av fysisk verklighet och varje tråd av sammanhang, är löst i gängorna här. Tyvärr även saker som manus och regi. Det finns en massa saker i filmen att tycka om, men jag hade beundrat den mer om jag förstod vad de sakerna faktiskt var.
Det börjar väl för all del okomplicerat. Vi ska introduceras för en Marvel-figur och det brukar vara som det brukar. Stephen Strange (Benedict Cumberbatch) är en osympatisk och självbelåten supertalang á la Tony Stark – i det här fallet en kirurg, dock, som gottar sig med att kunna rädda livet på de svåraste patienterna. Han har ett kärleksobjekt i form av en Rachel ”får naturligtvis ingenting att göra” McAdams och en (knappt närvarande) Michael Stuhlbarg som comic relief. Jag är säker på att den sistnämnda måste haft fler scener, ett syfte, något att säga, men han är utopererad ur intrigen som väl annars hade påmint för mycket om ett avsnitt av ”Cityakuten”.
Naturligtvis råkar Dr Strange ut för en olycka som sätter hans ”origins story” i rullning. Hans kära händer blir skadade, varpå han blir (ännu mer) bitter och arrogant. Diverse spår leder honom till Katmandu och en mystisk plats kallad Kamar-Taj. Det är förstås något slags tempel eller annat, vakat av den hårlösa och buddhistliknande ”Den Uråldrige” (Tilda Swinton), hennes allvarlige ”knekt” Mordo (Chiwetel Ejiofor) och en sur bibliotekarie vid namn Wong (Benedict Wong). Strange har fått nys om att människor med obotliga sjukdomar blivit ”läkta” på denna mystiska plats – kan det måhända vara tal om att ”öppna upp sitt sinne” för ”själens röst” eller något sådant?
Strange är inte helt fel ute. Det finns buddhistiska munkar i Neapel som kan göra de mest otroliga sakerna med sin kropp bara genom ren vilja. Du tror det inte, men de kan lägga dyngsura och iskalla handdukar om sina axlar och en halvtimme senare är de varma och torra. Betyder det att Strange kan få sin kropp att generera nya celler bara genom ren viljestyrka? Jag vet inte, men det vore ingen dålig idé till en fantasyfilm… tänkte jag för mig själv innan – whoah! – några kosmiska knuffar senare och vår vän Cumberbatch flyger och far genom en lilaspräcklig CGI-fest; ja det har något att göra med multiversumet och astralkroppen. Stämningen är ganska mycket Matrix. Du måste ”olära” vad du lärt dig. Strange blir kvar på templet, ty han måste lära sig hur man skapar datoranimerad ”magi-eld” med sina fingertoppar. Magi-elden kan i sin tur skapa portaler till andra delar av världen där ytterligare spektakulära effekter väntar – inte sällan består de av storstadsmiljöer som viks ihop, tänk Inception 2.0.
Medan jag återberättar intrigen inser jag att jag också ser tillbaka på den första timmen av filmen. Lite nostalgiskt. Det var på den gamla goda tiden, innan den andra timmen kom. Regissören Scott Derrickson (Sinister) har en förmåga att skapa atmosfär och stämning och fastän uppbyggnaden är tämligen standard-artad för att vara en Marvel-film så är den åtminstone snyggt gjord. Med Cumberbatch som Strange blir den också skönt avslappnad – den oavbrutet vitsande Strange har ungefär samma känsla för humor som Tony Stark, men Cumberbatch är känsligare och mer genuint sympatisk än Robert Downey Jr, vilket gör Strange till en precis lite för irriterande översittare. Han förtjänar nästan allt slit och släng han råkar ut för.
Filmen lyckas alltså utan problem få till det muntra ”motvillig hjälte lär sig hur saker fungerar i en ny, främmande värld”-motivet. Det blir desto svårare när ”The Chosen One”-myten knackar på, samtidigt som ”introducering av en hel fantasy-världs regler och koncept” gör sig hemmastadd. Känslan av ”de breda, karaktärslösa första avsnitten i en TV-serie” är också där och spökar. Om Doctor Strange börjar som en konventionell men attraktiv, tät blockbuster med fina skådespelare som levererar dialoger med hövlighet från medeltiden (nej Mordo är förstås ingen ”knekt”, men jag kunde bara inte låta bli att kalla honom för det eftersom han pratar som om han jobbar för Kung Arthur) så fortsätter den som en jonglör som tappar alla sina (studs)bollar och därefter dansar runt för att försöka fånga dem på vägen ner.
Och nej, Wong är ingen ”bibliotekarie” men vad ska jag säga? Han syns oftast i Kamar-Tajs bibbla, där diverse expositionstunga böcker finns att läsa. Exakt vad Strange lär sig vet vi inte riktigt. Hur går det egentligen till när man lär sig magi? Vad är egentligen grejen med spegeldimensionen? Varför behöver man en ”sling ring”? Vi får (för) lite information om Kaecilius (Mads Mikkelsen), som en gång i tiden svek Kamar-Taj. Nu jobbar han för Dormammu, ett oklart väsen av något slag. Han har en annan åsikt om vad magiker och trollkarlar ska göra än vad Den Uråldrige har. Det brukar ju vara så, fråga Voldemort. Man kan dock undra vad, rent specifikt… men hej hopp, sakta i backarna, nu är det dags för en actionscen för in genom en portal eller annan kommer Kaecilius med sina lakejer (en spelad av Scott Adkins) och det är dags för kung fu-action, tämligen sönderklippt och urvattnad med dyr CGI.
Filmen förklarar säkert vilka alla är och hur allt hänger ihop, den gör det bara för fort och för lösryckt för att en vanlig människa ska kunna hänga med. Doctor Strange är utan tvekan en fartfylld film, full av en del fascinerande specialeffekter och med enskilda scener som är rätt fantastiska – tänk vad skoj man kan ha med en tidsloop – och i attityd och stämning är filmen uppfriskande. Guardians of the Galaxy och Ant-Man är helt klart Marvel-filmerna som Doctor Strange ska jämföras med. Men till skillnad från de filmerna så sjabblar Doctor Strange bort sina karaktärer och sin story någonstans innan man undrar vad det är man sitter och tittar på egentligen.
Det blir liksom lite grumlig sikt, till sist. I denna vidöppna fantasyvärld kan vad som helst kan hända, hur som helst, och vad som faktiskt händer blir inte speciellt klart det heller. Det är oklart hur mycket Strange egentligen förändras under filmens gång, eftersom han inte har så mycket till karaktär. Inga andra figurer hinner få mycket sagt eller gjort heller. Jag förutsätter att talanger som Cumberbatch, Mikkelsen och Swinton blir hyllade per automatik, men ärligt talat tycker jag inte att de känns speciellt engagerade. De tar sina repliker på allvar, kanske, men de respekterar inte filmen de är med i. Jag förstår dem, eftersom manuset till sist är en röra av omständigheter och händelser som bara förklaras rappt och ytligt, i babblig exposition.
Inget blir egentligen bättre, på sätt och vis, av den skämtsamma tonen. Det finns en gräns också för när ett skämt inte är roligt längre – i synnerhet om det skapar känslan av arrogans där stabilt filmskapande borde finnas. Doctor Strange har en hink av specialeffekter som den häller ut över filmen istället. Det finns därför många läckra syner på vägen – för det här är en film som är lika påkostad som den är attraktiv – men de är också hägringar. Doctor Strange är ett enda stort simsalabim, en show framförd av en trollkarl som i grunden är dåligt förberedd.
FREDRIK FYHR
DOCTOR STRANGE
Originaltitel; land: Doctor Strange; USA.
Urpremiär: 20 oktober 2016 (Los Angeles).
Svensk premiär: 28 oktober 2016.
Speltid: 115 min. (1.55).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm, ARRIRAW (3.4K, 6.5K), DI/D-Cinema (äv 3D)/2.35:1.
Sådespelare (fullständig rollista): Benedict Cumberbatch, Chiwetel Ejiofor, Rachel McAdams, Benedict Wong, Mads Mikkelsen, Tilda Swinton, Michael Stuhlbarg, Benjamin Bratt, Scott Adkins, Zara Phythian, Alaa Safi, Katrina Durden, Topo Wresniwiro, Umit Ulgen, Linda Louise Duan, Mark Anthony Brigthon, Meera Syal, Amy Landecker, Adam Pelta-Pauls, Sarah Malin, Eben Young, Kobna Holdbrook-Smith, Elizabeth Healy, Guillaume Faure, Daniel Dow, Ezra Khan, Kimberly Van Luin, Pat Kiernan, Chris Hemsworth (okrediterad), Stan Lee (okrediterad cameo).
Regi: Scott Derrickson.
Manus: Jon Spaihts, Scott Derrickson, C. Robert Cargill.
Producent: Kevin Feige.
Foto: Ben Davis.
Klippning: Sabrina Plisco, Wyatt Smith.
Musik: Michael Giacchino.
Scenografi: Charles Wood.
Kostym: Alexandra Byrne.
Produktionsbolag: Marvel Studios, Walt Disney Studios Motion Pictures..
Svensk distributör: Disney.
Finans; kategorier: Storföretag (divisioner till Disney); action, äventyr, fantasy, superhjältefilm, franchise.
Betyg och omdöme: Över medel – mycket attraktiv superhjältefilm med häftiga effekter, bra skådespelare och ett par finurliga idéer; storyn är dock svag i grunden och luddigt berättad.
2 svar på ”Doctor Strange”