Morran & Tobias – Som en skänk från ovan

När ska Tobias (Robert Gustafsson) inse att hans mamma är en medelålders man med kuddar under kläderna? Att det är därför hon inte beter sig som en kvinna, jag bryr mig inte om vilken nivå av vilken funktionsnedsättning eller psykisk störning hon eventuellt ska föreslås ha. Funktionsnedsättning och psykisk störning är förresten inte samma sak… men… nevermind. Jag antar att Morrans problem bara är att hon är ”störd” och lider av ”pratar med rolig röst”-syndromet. ”Mähä-mähä-bwäää-bwäää”, som man sa på dagis om man ville vara finurlig.

Egentligen menar jag inte frågan som ett skämt. Det finns ingen Morran. Det finns bara Johan Rheborg i drag. Hade en kvinna spelat Morran hade vi faktiskt kunna berätta en berättelse – den här filmen försöker nästan att göra det också, åtminstone ibland, när den får ändan ur vagnen och ids hänvisa till ett embryo av en intrigtråd – men nu är det lite grann som att titta på en film om en delfin där huvudrollen spelas av en valross. Jag förstår också att TV-serien ”Morran & Tobias” gett upphov till en del diskussioner om kön och klass, och det är ju trevligt – ska privilegierade 08-kändisar gestalta den ”white trash”-kultur de själva bara kan ge en nidbild av? Är inte Morran ”rolig” bara för att ”hon” ”egentligen” ”är” en man? Rimliga frågor. Men glöm det nu. Den här filmen sjunker som en så tung sten framför våra ögon att den blir ovärdig en diskussion på en sekund.

För den här filmen är verkligen fruktansvärt dålig. Jag är visserligen så efter att jag inte ens hade hört talas om ”Morran & Tobias” förrän igår (bokstavligt talat) men den tydligen superpopulära serien kan omöjligen vara så här usel. Faktum är att om Morran och Tobias är sketchfigurer ur ett sketchprogram så är det nog gott så. Det är liksom inte så noga då. Jag skulle aldrig ifrågasätta Stefan och Kristers diegetiska potens. Eller på ren svenska: Det fåla funka hu’som’hälst!

Men en långfilm utspelar sig i en värld och i den världen finns sammanhang och figurer i en film måste ha någon slags sammanhållning, dels i sig och dels till världen som allt utspelar sig i. Morran och Tobias är obegripliga här, och filmen de är med i är lika obegriplig. I den första scenen råkar duon bränna ner huset de bor i. Tobias är smart nog att beställa högtryckstvättar från Internet men han äger ingen brandsläckare. Morran är smart nog att ringa 112 men hon vet inte hur hon ska förklara att brandkåren ska komma. Vad roligt, tänker jag efter några minuter, jag är i helvetet.

I nästa scen åker de till ett slumpmässigt utvalt hus som ska bli deras ”nya” hus. De ska ”börja på en ny kula”. Morran påstår att det är kommunen som gett dem ett ”nödhus” även om vi inte sett någon scen med någon från kommunen – vi får helt enkelt utgå ifrån att Morran ibland är dum i huvudet och ibland fungerar som en vanlig person. Vad händer sedan? Ja, vad hette nu den där Roxette-skivan från 90-talet?

Jo – Crash, boom bang. Första halvan av filmen består mest av olika typer av demolering och äckel-päckel. Morran och Tobias bor i en sanitär olägenhet; döda ekorrar, rinnande Ö&B-påsar med gud vet vad i, överfulla diskbänkar. Jag förutsätter att äckelhumorn är en gimmick, och det hade väl för all del gått an om inte filmen var så dåligt berättad. Här har man filmat vad man haft framför ögonen, men inte mycket mer. Om nu Rheborg och Gustafsson har en smart idé, eller en sketch med en bra punch-line, så kan man ge sig satan på att fotot inte ger oss rätt information och att rytmen är helt död. Tidigt i filmen försöker Morran tända en cigarett genom att korsa två elsladdar så att propp efter propp går i rucklet. Det är inte en dålig idé, kanske, men scenen är så dåligt framförd att vi bara tolkar den som att hon ska tända en cigg på ett omständligt sätt. Inte att det skulle finnas något roligt med det.

Det enda positiva man egentligen kan säga om filmen är att man kan ana hur sketcherna måste ha låtit bra på ett idéstadium. Likaså kan man tänka sig att backstoryn om Morrans ruggige gamle döda karl Åke – som väcks till liv via en uselt förklarad hallucinogen svamptripp (det här är en film där du måste googla ”toppslätskivling” för att förstå ett skämt) – skulle kunnat ge de här figurerna något slags socialrealistiskt kött på benen, en slags autentisk svärta. Men allt som sätts upp, och genomförs, är på ”jahapp”-nivå. I en scen upptäcker Tobias att det står ett litet flygplan på tomten. Vi får aldrig veta vem som lagt det där, eller varför. Mot slutet av filmen beslutar de sig för att testa att flyga med det. Jahapp. De konstaterar att det är omöjligt att flyga till Cannes. Strax därefter får Tobias en leverans i form av en jättestor marmorstaty av Zeus. Han har av misstag beställt tolv stycken för flera hundra tusen kronor. Jag tror faktiskt att det är lättare att flyga till Cannes än att få igenom en sådan beställning.

Varenda ögonblick i den här filmen saknar relation till nästa – ibland pratar karaktärerna med kameran, som om de är med i en dokumentär, ibland oroar de sig för saker som aldrig blir förklarade, ibland händer (för oss) oförklarliga saker som (för dem) verkar vara helt begripliga, ibland är de tröga och ibland normalbegåvade, plötsligt brister de ut i sång. Filmen är som trasor någon försökt binda ihop till en hel bild, och det smärtar mig på sätt och vis att säga eftersom alla inblandade kan bättre. Robert Gustafsson och Johan Rheborg är massiva begåvningar och regissören Mats Lindberg gjorde en gång i tiden ”Kenny Starfighter” med Rheborg – plus långfilmen Kenny Begins (2009), knappast ett mästerverk men ett så gott tecken som något på att han kan leda ett TV-till-film-projekt.

Men här är det som att de sett på succén och sagt: ”Tack för att ni berättar för oss vad som är populärt, nu kan vi tota ihop en film på studs”. Filmen är därför fruktansvärt lat, fruktansvärt slarvigt gjord, fruktansvärt icke-rolig och fruktansvärt förvirrande – och då handlar den redan från början om fruktansvärt äckliga saker.

FREDRIK FYHR

MORRAN & TOBIAS – SOM EN SKÄNK FRÅN OVAN

Originaltitel; land: Morran & Tobias – Som en skänk från ovan; Sverige.
Urpremiär (svensk): 26 oktober 2016.
Speltid: 99 min. (1.39).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?); DI/DCP/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Robert Gustafsson, Johan Rheborg, mfl.
Regi: Mats Lindberg.
Manus: Mats Lindberg, Johan Rheborg, Stefan Wiik.
Producent: Robert Gustafsson, Johan Rheborg.
Foto: John Strand.
Klippning: Joakim Pietras.
Musik: n/a (arkivmusik).
Scenografi: Agustín Moreaux.
Kostym: Anna Hagert.
Produktionsbolag: Jarowskij.
Svensk distributör: Scanbox.
Finans/genre; produktionsbolag (multinationell division) med diverse stödkällor; komedi, sketchfilm, high concept, TV-baserad, familjerelationer, landsortskomedi, buskis, musikal (1 sångnummer).

Betyg och omdöme: Dålig film – slarvigt genomtänkt och slött gjord komedi som sammanfogar en serie sketcher med storybitar som aldrig bildar en intrig; från början till slut osammanhängande, motsägelsefullt och förvirrande, helt tom på berättelse och utan några riktiga skämt.