Det här är en film som vet vad den håller på med, så till den milda grad att du glömmer vad det är. Men skulle vi glömma vad filmen är, medan vi tittar på den, ja då skulle det ju inte finnas något att titta på. Finns det någon film här? Ni får ursäkta luddigheten, men Jack Reacher: Never Go Back är så lik vilken annan film som helst att det känns som att titta på ett experiment, något slags Greatest Hits-montage, eller bara summan av alla diffusa minnen av fem scener du sett i tjugo filmer på TV en gång, eller två, tre, vem vet. Den egentliga titeln är något i stil med Action Chase: Hero vs. Bad Guy. Säger allt, eller?
När jag recenserade den första Jack Reacher-filmen påpekade jag att 50-plussaren Tom Cruise börjar kännas lite gammal (i filmen påstår de att han är fyrtio… ho-ho!). Men bara på några år har jag accepterat honom som en helt egen franchise. Han vill verkligen vara en amerikansk James Bond. Man får känslan av att han satt igång Jack Reacher-serien bara för att det skulle se så desperat ut att vara på Mission: Impossible 8.
Jack Reacher är, liksom M:I-hjälten Ethan Hunt, en hjälte utanför samhället, ”off the grid”, hemlös och odefinierbar. Tekniskt sett är det en romanfigur skapad av någon vid namn Lee Childs men scientologer tror ju att de är utvalda supermänniskor, så det är väl därför Cruise har sådant engagemang för rollen. Man kan inte säga att han ligger på latsidan, Tompa. Han spelar kort sagt skiten ur den här filmen. Det spelar ingen roll hur obetydlig scenen är, Cruise ger järnet för att kötta ut scenen så mycket som möjligt, hela tiden med intensiteten i blicken och studset i fötterna. Jag vet ingen annan Hollywood-stjärna som springer så mycket som Tom Cruise. Han springer till och med när han står still. När han spänner ögonen i någon känns det som att ska hoppa trampolin.
Hursomhelst. Childs romanfigur är en ganska (milt uttryckt) konservativ figur. Till skillnad från Rambo, den militära luffare som Reacher mest påminner om, så är han inget offer av något system eller orättvis politik eller något sådant liberalt tjafs. En gång militär, alltid militär. Alla är välkomna i Uncle Sams trygga famn. Reacher behandlas som en hjälte och VIP-person så fort han närmar sig en militär byggnad. Hans egen kodex är också stolt och högtravande så fort det militära kommer på tals. Uniformen ska förtjänas, och allt det där.
Just därför är och förblir den korrupta CIA-figuren den perfekta skurken. Också i Never Go Back är det en slipsgubbe med mycket makt som sätter dit oskyldiga, jagar hjältar och är i maskopi med onda legoknektar. Enligt Bourne-formulan pågår spaningen i en högteknologisk ”Efterlyst”-studio. ”We picked up a signal!” – ”Show me” – ”We lost the signal!” – ”Find them!”
Det är lätt att raljera över en film som är så generisk som den här. Den har nämligen inte så mycket innehåll att hänvisa till. Bäst är filmen i början, när man kan studera Cruises maniska närvaro och roas av illusionen att det finns ett mysterium här, att vi faktiskt ska överraskas. Alldeles i början är det som mest oväntat, för Jack ska på dejt! Det är tur att han är världens mest hela och rena luffare. Den lyckligt lottade är en general vid namn Susan Turner (Cobie Smulders) som han haft gammal hederlig telefonkontakt med. När Jack anländer till Washington, via lika hederlig gammalt liftande på motorvägen, finner han dock att Susan blivit arresterad för ett dubbelmord inom det militära. Vem ska han lita på? Hur ska han överleva?
Tja, Jack Reacher är ju ett ”mänskligt vapen” så det är inte hur spännande som helst. Han fritar generalen utan större problem filmen blir snart, liksom de flesta Cruise-filmer, en Hitchcockiansk ”jaktfilm” där hjältarna jagas av diverse olika figurer, medan de på färden måste ta reda på varför de blivit ditsatta och vem som är det stora spindeln i nätet. Ett korrupt storföretag. Samvetslösa lönnmördare. Onda myndighetsagenter. Knarklangning. Vapensmuggling. Allt det där förekommer, så den som vill ha ett motiv kan välja och vraka på McGuffins.
Medan filmen pågick satt jag och funderade på varför jag tyckte om den så pass mycket som jag ändå gjorde. Hur kan man se samma saker om och om igen och ändå vara mottaglig den tjugoelfte? En basal anledning är hantverket – Never Go Back är visserligen ingen supertajt film (här finns till och med ett par gigantiska kameraspeglingar!) men regissören Edward Zwick vet hur en sådan här film ska fungera rytmiskt, han kan göra action utan större problem och han kan berätta enkelt utan att logikluckorna framstår som så enorma som de egentligen är. Dessutom har han arbetat med Cruise förut (Den siste samurajen) så jag tror filmen helt enkelt andas någon slags grundläggande själ och hjärta. Vissa filmer är stora, andra lättglömda. Vissa andas och lever, andra inte. Never Go Back är inte en stor film, men den andas och lever.
Rookien Danika Yarosh är en annan anledning. Hon spelar tonåriga Samantha, som duon Reacher och Turner måste ta med sig på sin färd undan skurkarna på jakt efter sanningen. Eventuellt kan det vara så att Samantha är Reachers (tidigare okända) dotter. Eventuellt inte. Liksom allt annat är idén nött, men Yarosh ser verkligen ut som en femtonårig tjej, med dålig hållning, munsår och osäker uppkäftighet. Hon är jobbig, men hon måste vara det, och av alla figurer i filmen känns hon otippat nog som den mest realistiska. Jag måste också slås av det återvända 90-talsmodet i hennes flanellskjorta – hon påminner om Eliza Dushku i True Lies (1994), eller så, liksom Zwicks anonyma bruksstil gör så att det emellanåt känns som att man sitter och tittar på en film i stil med Nick of Time (1995) eller Chain Reaction (1996).
Filmen passerar inte testet jag brukar använda i sådana här filmer – bryr jag mig i slutet? – och det är kanske inte slump. Tom Cruise må kunna göra ”put down the gun”- scenen (ni vet, där skurken har en gisslan och en pistol) som om den aldrig gjorts förut, men det betyder inte att vi kan se den så. Det hade nog inte varit så farligt om han inte bad oss bry oss, med den här sidointrigen om dottern och frågan vem Jack Reacher är egentligen där inne i själ och hjärta. Tyvärr, Tom, det här är inte en film där man bryr sig. Det här är en film man letar efter bilnycklarna tio minuter innan eftertexterna.
FREDRIK FYHR
JACK REACHER: NEVER GO BACK
Originaltitel; land: Jack Reacher: Never Go Back; Kina, USA.
Urpremiär: 19 oktober 2016 (Egypten, Frankrike, Indonesien, Filippinerna).
Svensk premiär: 21 oktober 2016.
Speltid: 118 min. (1.58).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Cruise, Cobie Smulders, Robert Knepper, Danika Yarosh, Ninja N. Devoe, Aldis Hodge, Holt McCanny, Madalyn Horcher, Chase Savoie, Sue-Lynn Ansari, Julia Holt, Patrick Heusinger, Teri Wyble, Billy Slaughter, Jason Douglas, Michael Papajohn, Abbie Gayle, Wolfgang Stegemann, Sabrina Gennarino.
Regi: Edward Zwick.
Manus: Richard Wenk, Edward Zwick, Marshall Herskovitz efter boken av Lee Child.
Producent: Tom Cruise, Don Granger, Christopher McQuarrie.
Foto: Oliver Wood.
Klippning: Billy Weber.
Scenografi: Clay A. Griffith.
Kostym: Lisa Lovaas.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Skydance Productions, TC Productions. ass. Huahua Film & Media Culture, Shanghai Film Group.
Svensk distributör: Njutafilms.
Finans; kategorier: Storbolag (Viacom) med omnejdsföretag, inklusive privatföretag och (kinesiska) filmföretag och mediebolag; action, spionthriller, mysterium, crime, jaktfilm, machismo, uppföljare, franchise.
Betyg och omdöme: Över medel – totalt (menar totalt) generisk film av sin slag, i grunden alltför förutsägbar för att nå ut med sin karaktärsberättelse, men som actionfilm är det fullständigt dugligt med ambitiöst skådespeleri och tekniskt OK berättande.
Ett svar på ”Jack Reacher: Never Go Back”