Tåget är då aldrig det säkraste färdmedlet på film. En nyfiket kikande Miss Marple (Margaret Rutheford) lär sig det i Murder She Said (”4:50 från Paddington”, 1961).
Först var det Christie, sedan Hitchcock, sedan Christie igen.
Det fanns alltid något lätt synskt över Marple. Nyfiken i en strut, men också en magnet till brott. Denna scen faller under nog under kapitlet Hitchcock, likaså ”film som voyeurism” och ”isolerat vittne till mord” (se även Argentos Ljudet från kristallfågeln) men jag älskar hur regissören George Pollock tar tid på sig att introducera tåget på andra sidan och hur utbytandet av blickar föreslår två parallella världar inuti filmens fiktiva – det vidrör något centralt i mysteriegenren, vetskapen att något på ett fundamentalt sätt sker off-screen, att det pågår saker under ytlagret vi ser; inte nog med att Marple, som James Stewart i Fönstret åt gården, zappar mellan kanalerna för varje ”ruta” hon får fram, vi ser kupéerna pågå intill varandra, och vi inser att olika världar pågår vägg i vägg.
Rent filmtekniskt är det ”bara” en fiffig scen, men den leker med vår blick och kommer därför åt vår fantasiförmåga på ett sätt som bara filmen kan. I Christies roman-original måste vi föreställa oss bevittnandet mer organiskt, som om vi själva skulle bevittna det i den fysiska verkligheten:
Her satisfied gaze returned to the window, a train travelling in the opposite direction rushed by with a screech, making the windows rattle and causing her to start. The train clattered over points and passed through a station. Then it began suddenly to slow down, presumably in obedience to a signal.
For some minutes it crawled along, then stopped, presently it began to move forward again. Another up-train passed them, though with less vehemence than the first one. The train gathered speed again. At that moment another train, also on a downline, swerved inwards towards them, for a moment with almost alarming effect. For a time the two trains ran parallel, now one gaining a little, now the other. Mrs. McGillicuddy looked from her window through the windows of the parallel carriages. Most of the blinds were down, but occasionally the occupants of the carriages were visible. The other train was not very full and there were many empty carriages.
At the moment when the two trains gave the illusion of being stationary, a blind in one of the carriages flew up with a snap. Mrs. McGillicuddy looked into the lighted first-class carriage that was only a few feet away.
Then she drew her breath in with a gasp and half-rose to her feet. Standing with his back to the window and to her was a man. His hands were round the throat of a woman who faced him, and he was slowly, remorselessly, strangling her. Her eyes were starting from their sockets, her face was purple and congested. As Mrs. McGillicuddy watched, fascinated, the end came; the body went limp and crumpled in the man’s hands.
At the same moment, Mrs. McGillicuddy’s train slowed down again and the other began to gain speed. It passed forward and a moment or two later it had vanished from sight.
Detta är enkel prosa som inte syftar till att göra mer än att ge din hjärna en ritning att måla upp en egen bild med. Här har vi ett fint exempel på att filmen kan överträffa boken på många sätt – inte minst kan den ge fler dimensioner åt en händelse genom att rama in den på ett visst sätt. Vi får bilden först, och det finns ingen ritning. Vi vet inte hur vi ska tolka, vi vet inte riktigt vad vi ser; vi förstår, rent tekniskt, men bildernas möjligheter och betydelser är för många, de växer oavbrutet. Det finns något här som är större än vad det tekniskt borde vara, till sist en fantasi som överträffar verkligheten genom att erbjuda mer.
FREDRIK FYHR