De senaste åren har antalet skilsmässor i Sverige ökat markant. År 2013 var ett rekordår med 25.100 skilsmässor i landet, det högsta antalet sedan början av 70-talet, och 2014 var inte långt efter med 24.300. Jag vet inte riktigt hur man tänkt när man gjort Jag älskar dig, som redan i undertiteln förklarar sig vara ”en skilsmässokomedi” (så att det inte råder oklarheter, antar jag), men säkert har det något med saken att göra.
Vill man muntra upp folk? Eller nosar man bara efter ett populärt tema för en film, strunt samma vilket. Jag menar, är man nyskild och uppe i en personlig kris så vet jag inte vad en munter komedi med Björn Kjellman och Christine Meltzer ska göra åt saken. Säger inte att det är en usel idé, kanske, men det är verkligen inga säkra pengar på banken.
Därutöver undrar jag om man vill göra en ny Adam och Eva (1997), också en skilsmässokomedi, också med Björn Kjellman; den blev ju en succé! Kan den återskapas? Eller… ännu värre… har de som gjort Jag älskar dig glömt bort att Adam och Eva gjordes en gång i tiden? Jag menar, det var ju något av en grej att göra en ”skilsmässokomedi” då, för snart tjugo år sedan. Det finns ingen grej längre, direkt. En icke-nyhet har inget behag. Folk skiljer sig. Det är ingenting konstigt.
Tja, såvida man inte bor i Östermalm då, kanske. Eventuellt ska Jag älskar dig vara en film om överklassens rigida manér, det arkaiska kravet att hålla uppe masken och ”tänka på sitt anseende”… men, näe, vet ni vad. Det håller inte. Jag älskar dig är bara en väldigt mossig film.
Mossig, och irriterande klen, måttfull som en pretentiös buddhist. Det är en relationskomedi utan relationer, en situationskomedi utan en tydlig situation, bra skådespelare som bara kan apa sig, eftersom det inte finns några karaktärer här.
Det där med skådespelarna är i synnerhet irriterande. Det var längesedan Björn Kjellman var så bra som han är här, och Christine Meltzer har överhuvudtaget aldrig varit så här bra. De bevisar båda två att de är skådespelare av rang – Kjellman i en för sällan bevisad världsklass (jo, jag menar det) och Meltzer, tja, hon använder sina tillgångar för att införliva en karaktär. Hon gör det rakt, bra och trovärdigt. Många skådespelare som börjar i komedifacket, och blir kända från TV, kämpar hela sin karriär för att bli tagna på allvar utan att lyckas. Meltzer klaffar med filmen, rör sig i den flytande, har kommando bland såväl veteraner (Anita Wall) som Dramaten-skådisar (Thomas Hanzon) och högpresterande hipsters (Nour El Refai, William Spetz – jag menar det som något positivt).
Jag stannar gärna vid skådespelarna lite för länge, för man vill ju vara positiv. Om filmen är en katastrof så är de som räddningspersonalen – katastrofen är ett faktum men vi dör åtminstone inte. Jag har inte sett några av regissören Johan Brisingers två tidigare långfilmer – Underbara älskade (2006) och Änglavakt (2010) – men jag tror inte heller han är dålig. Rent stilistiskt och tempomässigt känns filmen proffsig. Den är bara gjord på alltför stort avstånd, med alltför få detaljer, alltför liten risk.
Tanken är att vi ser på sagan om hur Gustav (Kjellman) blir lämnad av Marianne (Meltzer) en vacker dag – för äktenskapet är ju så trist, eller nåt. Vykortsvackra vyer av Stockholm spelar över musik som låter som cafémusik eller Spotify-listor gjorda av copywriters; ni vet, en sådan som heter något i stil med ”Lite jazz till arbetet?”; en spansk gitarrcover av ”Unbreak My Heart” tycks ljuda medan höstlöven faller vid något moloket parti.
Men, ja, alltså. Jag har lite svårt att hålla mig till saken. Det är för att saken inte direkt finns. Intrigen i Jag älskar dig är mjäkig och förutsägbar, ungefär som om manusförfattarna gjort en film och tänkt att ”ja men, så här ser väl filmer ut?”; Gustav undrar hur han ska släppa bomben till sina föräldrar, men efter ett tag har han förstås sagt upp sig från sitt jobb (han är advokat) och börjat skriva sin aldrig färdigskrivna roman från ungdomen, medan tonårsdottern tar en piercing i näsan och hänger med ”flumpellen” Fabbe (Spetz) som vill rymma iväg till Nepal. Sicken tokig domestisk situation.
Under tiden gör Marianne vad som förväntas av henne, i en sådan här film. Hon hänger med sin pretentiösa och sådär ”fräckt” lössläppta väninna Camilla (Martina Haag), får ihop det med… ack, stön, jo, på allvar, en sensuell äldre man från Italien vid namn Rodolfo (Rodolfo Corsato); så roderlös är han att han bor på en båt någonstans kring Slussen, och det enda han kan morra fram är floskler som ”You ar’a wery bjutiful wåman…!”
Det blir upp till troopern Nour El Refai att spela Gustavs dito – Rita, tjugonioåriga läkarstudenten som extraknäcker som cykelbud, och som visar honom en lägenhetsfest ur verkligheten, där han tar extacy och slutar dagen efter i den där hukande naken-positionen som är så vanlig i svensk film; ni vet, när den stackars mannen rör sig framåt som en banan med någon tygbit mellan benen. Sicken dråplig social omständighet.
Ja, märkligare än så blir det inte. Det går att vara skeptisk inför världsbilden som filmen har. Är det här en Östermalmifierad, Stockholmcentrisk bubbla, eller någon slags satir? (Jag tror personligen på det förstnämnda). En skilsmässa är en personlig tragedi för alla som går igenom den, men jag vägrar tro att den är som kris i kungahuset för gemene man. Vid det här laget faller det väl helt klart under kategorin ”sånt som händer”, rent socialt.
Tvärtom tror jag att man här använt ett till största delen utdött fenomen (skilsmässan som något socialt skamligt) för att man inte velat smutsa ner sig med en riktig historia om riktiga människor. Vi får aldrig veta varför Marianne vill skilja sig till att börja med, för då skulle hon behöva hänvisa till en riktig personlighet och ett riktigt problem. Jag älskar dig nöjer sig med idén om skilsmässan, snarare än en rimlig skildring av den. Men en film måste handla om vad den vill handla om. Inte bara ”handla” om den.
Värst av allt är slutet av filmen, som kastar in en publikföraktande twist som gör att manusarbetet (som vi förstås inte får tillgång till) plötsligt blir synligare än något av det vi kan se med våra två ögon framför oss på duken. En epilog följer som är så obegriplig, naiv och världsfrånvänd att den känns som en fantasi ur huvudet på en mentalpatient. Det hade funnits hundra kritiska frågor att ställa om intrigen var värd att bry sig om.
FREDRIK FYHR
JAG ÄLSKAR DIG – EN SKILSMÄSSOKOMEDI
Originaltitel; land: Jag älskar dig – En skilsmässokomedi; Sverige.
Urpremiär (svensk): 30 september 2016.
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: digital codex; DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Björn Kjellman, Christine Meltzer, Rodolfo Corsato, Sven-Bertil Taube, Anita Wall, Martina Haag, Nour El Refai, William Spetz, Thomas Hanzon, Anton Forsdik, Saga Samuelsson, Philip Zandén, Lisbeth Johansson.
Regi: Johan Brisinger.
Manus: Johan Brisinger, Mikael Södersten, Martina Haag.
Producent: Lena Rehnberg.
Foto:Carl Sundberg.
Klippning: Fredrik Nordenson.
Musik: Jimmy Lagnefors.
Scenografi: Ulrika von Vegesack.
Kostym: Anna Hagert.
Produktionsbolag: Stella Nova Film AB samprod. Nordisk Film, Filmregion Stockholm-Mälardalen, Film Väst, TV4 stöd SFI (automatstöd)
Svensk distributör: Nordisk Film.
Finans; kategorier: Produktionsbolag samt fond- och företagssupport, inkl Svenska filminstitutets automatstöd; komedi, relationsdrama/såpa, romkom, kriskomedi.
Betyg och omdöme: Medel – svag, lat, generisk, lam, motsägelsefull, ogenomtänkt, publikföraktande, extremt klyschig och fantasilös romantisk dramakomedi; skådespelarna är dock så pass bra att de skapar känsla i sina individuella scener, trots att filmen inte alls förtjänar dem.
Ett svar på ”Jag älskar dig – En skilsmässokomedi”