Så mycket i Kubo och de två strängarna är så bra, och så mycket av den är en hänförande upplevelse, att jag nästan inte märkte när den började bli dålig. Den är spännande i början, och när den tar fart är den verkligen bra – det påbörjas ett äventyr, och allt skimrar och glöder av intensiv berättarglädje. Sedan följer en twist, som kanske inte är så överdrivet oväntad. Filmen måste stanna upp och fundera över vad den vill en stund. Det förstår jag.
Därefter händer något helt annat och plötsligt rusar vi mot en final. Sorgliga saker händer, men de är ändå inte sorgliga – typ. Skurken kommer med ett mycket bra argument. Hjältarna gömmer sig bakom vacker musik. Filmen slutar… och det går att klia sig i huvudet.
Mycket av det hänförande kommer på en gång, genom den speciella animationen. Kubo är gjord av den ”mindre” animationsstudion Laika (skapad av en av skomärket Nikes grundare, så ta det med en nypa salt), som tidigare gjort Coraline och spegelns hemlighet (2009), ParaNorman (2012) och Boxtrolls (2014), filmer som har lite annorlunda stil, och en något annorlunda emotionell förankring, än vad man hittar hos Pixar och DreamWorks men som inte direkt är originella eller unika i ordets rätta bemärkelse. ParaNorman, till exempel, var klyftig nog att föreslå ett par nya idéer men den följde manusskrivarskoleguiden så duktigt att det inte blev något av dem.
Men allt ser verkligen fantastiskt ut till en början. Vi kastas in i en mytologisk berättelse som utspelar sig i ett låtsas-Japan och man kan känna hur ett sus går genom maggropen på vissa delar av publiken, som tillhör vissa generationer (mig själv inräknad). Kubos själva story, och visuella dräkt, är som en helt övertygande korsning mellan ”Zelda”, Star Wars och Harry Potter, och jag misstänker att en del av er som läser denna text redan öppnat en ny flik med muspekaren för att beställa en biobiljett eller fem.
Kubo är namnet på pojken som underhåller invånarna i sin lilla by med sagor genom att spela på sin tresträngade shamisen-lyra och låta hans magiska orgami flyga omkring i luften.
Vi vet redan att han har ett fantastiskt äventyr framför sig, för filmen har börjat med att han som spädbarn överlevt en farofylld färd på gigantiska vågor – hans mor, som flytt undan hennes onda systrar och ännu ondare far, tog honom in till land, där de nu bor i en grotta, även om modern nu är svag och drabbas av demensliknande minnesluckor.
Kubo är, förstås, innerst inne en vemodig pojke som saknar sin döde far som en gång i tiden var en legendarisk samuraj. Den som kan sin ungdomsfantasy vet att vi redan nu placerat fram flera stora ledtrådar. Visst finns det hemligheter. Visst finns det bakgrundshistorier. Visst kommer äventyret vara kantat av de där överraskningarna som kommer från att Kubo är en del av ett mycket större sammanhang, en ännu större berättelse.
Animationen är som sagt mustig och vacker – en blandning av den digitala animationens klara, intensiva färger och någon slags simulerad stop-motion – även om filmen tagit ett helt årtionde att göra (vilket jag inte riktigt förstår, för så innovativ är inte filmens stil). Orsaker gör så att Kubo hamnar på ett vandringsäventyr i en mystisk parallellvärld – ”Annanvärlden” – och hans enda sällskap är en kinkig apa som aldrig ger honom uppmuntran, eftersom hon är livrädd för hans säkerhet, och en stor samuraj som ser ut som en kackerlacka och som en gång i tiden var lärling till hans döde far.
Under färdens gång måste Kubo samla på sig olika föremål och bekämpa stora monster, väldiga vågor, och överleva de där onda systrarna jag nämnde. Vi är nu inne i punkten då filmen tagit fart och saker skimrar och glöder. Karaktärerna har personlighet och humor. I bataljerna, som gör att filmen är alltför stark för de yngsta, flyger Kubo mellan fågel, fisk och mittemellan. Miljöerna är oemotståndliga. Det känns som när man var liten och såg Star Wars första gången, känslan av att bara anlända i en annan värld och tryggt och stabilt föras iväg på ett oförutsägbart äventyr i en främmande värld. Vid ett tillfälle diskuterar apan och kackerlackan om hur sagor är saker man berättar för generation efter generation efter generation, och Kubo känns som en film som vet exakt vilken typ av film den vill vara. Den känns, i det närmaste, ostoppbar.
Liksom alla mytologiska berättelser bär Kubo på ett budskap. I det här fallet handlar det om förlust – Kubo har inte bara en död far utan en förmodat död mor (de skiljs åt när han far till Annanlandet) och hans onda morfar, som tydligen bor i ”himmelriket”, står för det ”kalla och perfekta”, den typ av ondska som anser att livet är meningslöst och att allt är en fråga om makt.
Och det är någonstans när de här frågorna börjar brännas som filmen… tja, bränner sig. Filmer av det här slaget får absolut ha svår tematik och många frågeställningar under ytan – jag är verkligen den förste att hålla med – men Kubo stannar verkligen upp för att diskutera dem. Det är som att manusförfattarna är så rädda för att barnen inte ska förstå de här frågorna (kanske med rätta) att de börjar rigga upp stora skygglappar, smått desperata pedagogiska dialoger och en fixering på Kubos föräldralöshet som gör att allting annat plötsligt glöms bort.
Jag menar, vad ska han göra med det där okrossbara svärdet som han hittar? Vad ska han göra med den gyllene rustningen och den magiska hjälmen? Hur ska systrarna besegras? Vad ska han säga när han slutligen möter sin onda morfar?
Det är frågor som filmen, plötsligt, inte verkar tänka på längre. Istället kommer en försvinnande kort final där vi måste inse att vi nästan inte vet någonting alls om vare sig våra hjältar eller våra skurkar. Istället för dramatik får vi lite knepigt omständliga och sentimentala tal om att de som är döda egentligen inte är döda, för att deras själar finns kvar, nej för att vi har kvar dem i våra själar, nej för att vi kan tända ljus och tänka på dem, eller bara för att vi minns dem. Eller… något.
Först var jag förvirrad, men snart började jag verkligen undra vart filmen tog vägen. Det är fint med en film som vill lära barn ett och annat om förlust och hur svårt livet kan vara. Men är barn verkligen så bräckliga pupplarver? Är de inte bara vanliga individer, fast små? Brukar inte barn förstå vad de förstår, och inte förstå vad de inte förstår, på ett ganska okomplicerat sätt? Måste inte alla växa upp i sin egen takt och ta alla de där jobbiga sakerna medan de kommer? Är det kanske inte de vuxna – filmskaparna själva, och de föräldrar som tycker att det här kan vara en extra fin film för barnen – som är allra mest rädda för den oundvikliga döden?
Ja, ni hör ju hur jag pratar. Kubo är inte en vanlig animerad familjefilm. Det är inte så mycket det att den handlar om döden, för det gör den inte unik; det är snarare att den använder så mycket av sin tid åt att verkligen älta den. Och jag vet inte ens om den gör det speciellt bra. Det känns, i slutändan, som en ganska ängslig film som lever i en hel del förnekelse. Vore jag tio år skulle jag nog se på den lite förbryllad, som om jag inte har en aning om vad de där vuxna försöker säga till mig egentligen.
Men filmen ger åtminstone ett mäktigt första intryck, och den är speciell nog att vara intressant både för modiga föräldrar och för de som älskar alla filmer som ser lite japanska ut och handlar om magi och sånt. Enskilda scener är också häftigare än de som finns i bättre, men kanske lite tråkigare, filmer av det här slaget. Jag har en känsla av att alla inte kommer dela mina frågetecken, för filmen luktar hype lång väg, men om du nu känner som jag så säg inte att jag inte varnade dig.
Och se gärna filmen på engelska, då du får avnjuta röster av Charlize Theron, Ralph Phiennes, Rooney Mara och Matthew McConaughey. Pressvisningen jag gick på var svenskdubbad. Jag har inte mycket att säga om upplevelsen, annat än det är första gången jag sett japaner som pratar dalmål.
FREDRIK FYHR
KUBO OCH DE TVÅ STRÄNGARNA
Originaltitel; land: Kubo and the Two Strings; USA.
Urpremiär: 13 augusti 2016 (Melbourne International Film Festival).
Svensk premiär: 23 september 2016.
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: digital animation/D-Cinema/2.35:1.
Röster: Art Parkinson, Charlize Theron, Ralph Fiennes, George Takei, Cary-Hiroyuki Tagawa, Brenda Vaccaro, Rooney Mara, Matthew McConaughey, Meyrick Murphy, Minae Noji, Alpha Takahashi, Laura Miro, Ken Takemoto..
Svenska röster: Edvin Ryding, Hanna Hedlund, Björn Bengtsson, Gustav Levin, Lina Hedlund, Astrid Assefa, Andreas Rothlin Svensson, Kristian Ståhlgren.
Regi: Travis Knight.
Manus: Marc Haimes, Chris Butler.
Producent: Travis Knight, Arianne Sutner.
Foto: Frank Passingham.
Klippning: Christopher Murrie.
Musik: Dario Marianelli.
Kostym: Deborah Cook.
Produktionsbolag: Laika Entertainment.
Svensk distributör: UIP/Universal.
Finans; kategori: Privatföretag; animation, äventyr, fantasy, familjefilm, Hero’s Journey.
Betyg och omdöme: Över medel – visuellt imponerande fantasyäventyr djupt rotat i klassiska traditioner, men den försöker envist (utan att lyckas) att få ett svårt, känsligt budskap om liv och död att gå ihop med själva berättelsen; slutresultatet är långsökt och stapplande, även om själva upplevelsen fortfarande är rätt mäktig.
Ett svar på ”Kubo och de två strängarna”