Den allvarsamma leken (1945, 1977, 2016)

Den allvarsamma leken (1945) 

Den allvarsamma leken (1977) 

Den allvarsamma leken (2016) 

---

Jag hade inte möjlighet att gå på pressvisningen av Pernilla Augusts nyinspelning av Den allvarsamma leken, så jag tog tillfället i akt (innan jag gick och såg filmen en torsdag kring lunchtid, i en nästan tom salong) att leta rätt på de två tidigare filmversionerna; Rune Carlstens film från 1945, nyligen utgiven på DVD av Studio S (räddarna i nöden) och Anja Breiens film från 1977, vilken finns i en samlingsbox utgiven av SF (går att beställa via Norge).

Som de snåla betygen föreslår så tycker jag inte att det är fantastiska filmer, men de är inte direkt usla heller. Framför allt är de fascinerande att se efter varandra. Det är en studie i adaptionsångest. Hjalmar Söderbergs mestadels tidlösa kärleksroman behöver ju ingen närmare presentation, och jag tror det är problemet.

De tre filmerna är förvånansvärt olika varandra, men ändå misslyckas de på snarlika sätt: De är i synnerhet rätt så tråkiga, alla tre. Men främst av allt lyckas de inte göra förlagan till sin egen. De laborerar på ytan, som om filmatiseringen bara är ett problem som måste lösas. I alla tre filmerna saknas svar på frågan varför filmatiseringen ska göras överhuvudtaget.

Det tråkiga svaret är nog att boken helt enkelt är såväl en klassiker som fortfarande populär, och eftersom den handlar om kärlek så är det en klassiker som man gör misstaget att tro ska vara ”enkel” att få till. När kommer eposet om Martin Birck? ”Röda rummet”? Den påkostade nyinspelningen av ”Berg-Ejvind och hans hustru”? Det kanske kräver för mycket engagemang? Men ”Den allvarsamma leken” förtjänar tre halvmesyrer?

Rune Carlsten var svärson till Söderberg så man hade kunnat tro att hans film skulle vara den mest lovande. Jag antar att gemene man skulle kalla filmen för ”mossig” (de som gjort DVD:n verkar ha hämtat filmen direkt från SVT:s matinéarkiv). Det verkar finnas någon slags svensk tradition i att vara fobisk mot allt gammalt. Hjälp, det är 40-tal och människor pratar arkaiskt! Hu för historia!

Nu är visserligen inte Den allvarsamma leken ’45 speciellt bra, men det har inte att göra med den mysiga gamla stilen; svensk filmproduktion hade faktiskt en guldålder här, där man hade en perfekt formel för uttrycket, skådespeleriet och de melodramatiska intrigerna. Den svenska skräpfilmen görs fortfarande, men filmerna är färre och kostar mer pengar och ingen går och ser dem och de känns därför mest deprimerande.

Carlsten var en veteran från stumfilmseran och Den allvarsamma leken var en av hans sista filmer – några år tidigare gjorde han Doktor Glas (1942) som jag vill minnas är riktigt bra. I Den allvarsamma leken följer han Söderbergs bok ganska noggrant, men filmen känns fortfarande som en romantisk petitess. Folk beter sig ungefär som de skulle göra under sin egen samtid (ett problem som filmen från 2016 också har), som när Arvid säger att hans jobb kräver att han ska ”vara ål-round, dyvet”.

Filmen har dock förtjänster, som vackert foto (av Karl-Erik Alberts), ett trevligt tempo och en enhetlighet som åtminstone aldrig havererar i alltför ojämna svängningar. Den tveklöst största tillgången är dock Viveca Lindfors, som utan tvekan är filmhistoriens bästa Lydia Stille. Man kan inte säga att hon framstår som speciellt modern idag – från första scenen, där hon simmar upp på stranden i baddräkt, är hon en lynnig, passiv-aggressiv lurifax, som praktiskt taget är omöjlig att förstå sig på eftersom hon ruinerar alla omkring sig men förblir nästan oavbrutet 40-talskäck – men Lindfors var åtminstone en filmstjärna. Hon är ett med sin roll på ett så flytande sätt att det inte går att matcha. Resten av ensemblen framstår som kompetent men rätt grå, även om Eva Dahlbeck är fantastisk som berättelsens mest underskattade rollfigur Dagmar, Arvids totalt banala men ömkligt älskvärda hustru (som han älskar på ”lutherskt vis”).

Men filmen tillhör Viveca Lindfors – på gott och ont. Så fort hon är med i bild känns det som att man tittar på en föregångare till Kubricks Lolita (1962), och jag vet inte om det är något positivt eller negativt. Samtidigt är Lindfors kanske bättre än någon när det begav sig förstod (Dahlbeck mer konventionellt lysande). Just käckheten är nog filmens största problem; Carlsten har ett automatiskt behov av att applicera romantiska filmformler och alla-ska-förstå-banalitet som inte alls passar in på den tragiska berättelsen om svikna löften och hungriga hjärtan. I den sista scenen säger Lydia till sin nya man, rakt ut, att hon inte kan förstå att hon någonsin älskat Arvid. Glatt, förstås, som om det vore en positiv slutkläm på ett lyckligt slut!

Anja Breiens film från 1977 är definitivt den bästa. Den är faktiskt, på det stora hela taget, ganska fin och sebar (i synnerhet i jämförelse med de andra) och egentligen är det mest tal om en film som faller lite grann på mållinjen.

Breien – som var/är en underskattad och trist nog rätt bortglömd, begåvad norsk regissör – är den enda av regissörerna som verkar ha gått in för Den allvarsamma leken med viljan att faktiskt filmatisera romanen. Återskapandet av det tidiga 1900-talet är övertygande både i scenografi, kostym och ett verkligt fantastiskt foto; Breien vågar arbeta med tystnader, detaljer, nyanser; hon får till en verkligt melankolisk och blödig stämning, som är central för Söderbergs berättelse, skådespelarna är mycket bra och musiken vacker.

Till att börja med råder inget tvivel om att filmen utspelar sig under 1900-talets första år. Arvid och Lydia är ett hemligt förälskat ungt par, med alla de problem som ett hemligt förälskat ungt par har, och i synnerhet kring sekelskiftet, då kutymens tvångströja är A och O i den inskränkta borgerlighetens sfär. Stefan Ekman gör den unge Arvid till en romantisk och störtförälskad, men tveklöst också självcentrerad och naiv ung man. Minst lika bra är Lil Terselius som Lydia, som i början av filmen framstår som ett viljelöst våp (inte olik en karikatyr hämtad ur Söderbergs kvinnosyn) men gradvis, alltmedan åren går, vrider Breien om perspektivet så att det är Lydia vi undrar över, Lydia vi inser har autonomi och till slut Lydia som frigörs – och vi kan respektera henne utan att för den sakens skull nödvändigtvis tycka om henne; i en berättelse om brustna hjärtan kan det inte finnas hjältar. Breien ger oss istället naturalistiska figurer uppdragna till en operatisk intensitet, och vi får välja själva hur vi ska tolka figurerna. Arvid förstår vi (å andra sidan) på en gång, och i takt med att de båda älskarna nöjer sig med andra, sedan faller tillbaka till varandra, sedan nöjer sig med andra igen, är den nedåtgående spiralen hela tiden hans. Arvid är den fantasilöse, han som inte kan bestämma sig. Lydia är den som går igenom både extatisk lycka och extatisk sorg, hennes är den riktiga resan, och det är hon som slutar som den mest uppfyllda av de två.

Man kan inte heller klaga på birollslistan, som ger oss Allan Edwall som den schablonmässigt högljudde tidningsdirektören samt Erland Josephson, Hans Alfredson, Per Mattson, Rolf Skoglund, Björn Gedda, Birgitta Andersson och Katarina Gustafsson som Dagmar.

Det enda som sinkar filmen är den där ”mossigheten”. Hjälp, ett kostymdrama från 70-talet! Det måste vara hemskt tråkigt!

Mja. Det är sant att filmen är bäst i ögonblick och mindre tillfredsställande i helheten. Breien är extremt detaljrik när hon filmar Arvid och Lydias långa – och jag menar verkligen långa – blickar på varandra. Tekniken känns inte alldeles olik Kubricks Barry Lyndon (1975), där långa sekvenser av icke-kontakt till slut tyst exploderar i otroligt påtagliga, hudnära kontakter.

Det är dock samma underdrifter som gör att filmen inte riktigt når hela vägen hem i slutändan. Rent kategoriskt är filmen ett ”kostymdrama” och det är en genre som den inte riktigt lyckas komma från. Söderbergs bok, som filmen trots allt följer noga, pågår hela tiden under huden och i tankegångarna på Arvid, och det finns något psykodynamiskt i berättelsen som är helt avgörande, men som filmen (som är en vacker yta vi hela tiden hjälplöst måste betrakta) brottas med som berättelse. Jag vet inte om det är för att Söderbergs bok inte går att filma rakt av, eller för att Breien (trots att hennes film har många kvalitéer) inte finner en extra filmisk dimension som kompensation för den uteblivna psykologin.

På det stora hela fungerar dock Breiens film – det är en övertygande berättelse om ett kärlekspar i början av 1900-talet, alldeles oavsett Söderbergs bok – och annat kan man säga om den ohyggligt tillkrånglade filmen från 2016.

Jag vägrar tro att Lone Scherfig – som skrev manuset – haft minsta intresse av Söderbergs bok annat än som en kropp att ha på dissektionsbordet. Manuset raderar minsta tecken på att året skulle vara 1901 eller 1912 – karaktärer inte bara pratar som vi gör idag, alla beter sig som om kvinnor haft rösträtt i hundra år och inte som om det faktiskt var årtionden kvar (eller att det skulle vara ett problem, eller ha någonting alls med saken att göra); Scherfig har tagit bort alla referenser till dåtidens nutid och banaliserat ner allt som sticker ut och tycks ”främmande” (det där ”Jag älskar henne på lutherskt vis” har nu blivit det komiskt tråkiga ”Vi är gifta”). Därmed har hon gjort om Den allvarsamma leken till en vanlig film som utspelar sig 2016.

Fläng-bängigt har man ändå bestämt sig för att filmen ska vara ett kostymdrama från sekelskiftet, vilket förstås bara resulterar i en dum maskerad, billig dessutom eftersom man nuförtiden saknar den budgeten som Breien hade (filmen är tydligen inspelad i Budapest).

Pernilla August har också en väldigt lealös och odisciplinerad stil, till skillnad från Breien; hon verkar ha förlitat sig på skådespelarna, som levererar sina repliker karaktärslöst och utan spår av personlighet. Sverrir Gudnason närmar sig en ung Keanu Reeves i monotoni, ungefär hälften av hans repliker är sagda med exakt samma tonfall (ni kanske minns det där väsande ”Jag har suttit på dårhus!” i Gentlemen) medan den oprövade begåvningen Karin Franz Körlof får till en effektivt stirrande blick som är ungefär lika bred på nyanser.

Efter allt gott jag läst om filmen måste jag säga att jag blev väldigt besviken. Eftersom underlaget finns där, och eftersom man åtminstone siktar på någon slags återhållsam minimalism som teoretiskt sett skulle passa berättelsen, så fungerar vissa scener rätt bra medan många andra faller platt. Återigen, som rent sebar melodram är det svårt att helt misslyckas när man har en så pass solid berättelse i grunden.

Men det är ett gränsfall. Visuellt saknar filmen en inre logik; Arvid och Lydia är väl avvägda dönickar, fullständigt godtyckliga pappfigurer som rör sig genom en budget-dåtid utan riktning eller mål; fotot registrerar dem utan att engagera sig för något de säger eller gör – och kvar är ett tomrum som blir alltmer förbryllande och långtråkigt ju längre det pågår. Jag har läst vissa recensioner som menar att det finns kemi här, vilket är det bästa beviset på Kulesjov-effekten jag hört på länge.

Sedan är det den här rastlösa kortblandningen också. Jag misstänker att de krystade och meningslösa förändringarna i manuset går ut på att ”modernisera” Söderbergs text, men det man gjort är tvärtom att Söderberga en modern text. Han passar inte så bra i vår tid, det är sant. Hans roman gick ut på att passion och begär leder till svartsjuka och ett omöjligt habegär, men att äktenskapet, den institutionaliserade kärleken, å andra sidan leder till bitterhet och falskspel.

Det passar sig förstås att göra Arvid till en patriarkal man med habegär, men det blir väl för kletigt att göra honom direkt svartsjuk också (ett manligt subjekt? Oh no!). Äktenskapets falskspel censureras bort helt och hållet, och generande krångliga omvägar tas för att inte behöva förklara hur det egentligen kommer sig att Arvid gifter sig med Dagmar (eller vill skiljas från henne), eller varför det egentligen går som det går för stackars Lidner. Det är tur att Scherfig inte övertolkade namnen – Lidner lider, Arvid bär på arvssynden, Lydia är den ”olydiga” – för då hade hon nog blivit tvungen att skrota hela projektet och göra en modern film. Det är faktiskt farligt nära att Söderberg helt suddats ut.

Men det är väl vad som behövs om man vill ha en kommersiell, könlös tomtunne-version av Den allvarsamma leken. Filmens olika partier avbryts av naturbilder, som kommer med fantasilösa, arkaiska longörer – ”Och sommaren gick”, ”Och hösten kom”, etc – som bara påminner oss om att vi tittar på Den allvarsamma leken – THE MOVIE. En nyinspelning omgjord till ett ”event” medan det pågår. (Dessa stendöda klichéer är inte hämtade ur boken, utan är någon slags adderad sekelskiftesromantik).

Det märkliga, när man ser igenom alla filmerna, att Breien faktiskt gjorde nästan exakt den film som Scherfig och August hade gjort om de verkligen velat använda Söderbergs förlaga. Den har ett par brister som man hade kunnat fylla i med fler intelligenta och moderna idéer – gör Dagmar gay, gör Lydia till suffragett, go for it, men förneka inte karaktärernas lömskhet, själva svärtan som gör just den här berättelsen just så bitter och svidande.

Den allvarsamma leken anno 2016 har skalat ner den obekväma ambivalensen i karaktärerna för att filmen ska kunna bli mer duktig, men den hittar ingenting att ersätta tomrummet med, annat än syfteslös kitsch – som att filma i standardformatet 1.37:1, som om det automatiskt skulle göra filmen… jag vet inte, ”gammaldags”, och därmed ”kvalitativ”. (Enligt SFI rör det sig om ”simulerad 4:3”, vilket jag utgår ifrån bara innebär någon slags automatisk inställning på en digitalkamera).

Man kan faktiskt se gamla filmer också. Bara för att de gjordes förr så betyder det inte att de som gjorde filmerna inte hade minst lika ärbara och genomtänkta tankar bakom projektet som de som råkar leva här och nu idag. Mycket av det gamla är dessutom bra. Här har man kategoriskt avfärdat det, utan att hitta på en enda ny idé. Istället försöker man göra saker som faktiskt redan gjorts. Det hade man kanske noterat om man faktiskt tittat och lyssnat.

Som det är nu saknar intrigen i Den allvarsamma leken (2016) allt det den behöver för att vara laddad – dess urholkade självfixering gör den dessutom (högst oväntat) till den ytligaste och mest konservativa filmen av dessa tre. Viveca Lindfors’ Lydia var ju trots allt någon slags partygirl, vilket är radikalt när man tänker efter. Lil Terselius var något så enkelt och effektivt som en bra skådespelare i en välregisserad film som hade ett syfte. Den nya filmen har helt missat sin chans, inte tagit den på allvar. Nu får vi väl vänta tills 2060-talet innan någon försöker igen.

FREDRIK FYHR