Emilio D’Alessandro är namnet på Stanley Kubricks högra hand. Han jobbade åt Kubrick i 28 år, först som chaufför, därefter som allt-i-allo, och han är huvudpersonen i boken ”Stanley Kubrick and me”, nyligen översatt till engelska, skriven av Kubrick-kännaren Filippo Ulivieri. Kubrick blev fort ”Stanley” för Emilio, och boken är en fantastisk memoar proppfull av galna anekdoter. Det är den första boken som ger oss en anti-auteur-bild av Kubrick, han blir väldigt mycket en (märklig) vardagsmänniska – och här följer 10 saker vi inte riktigt känt till förut.
Kubrick hade starka ASD-drag
Okej, jag vill inte göra det här till en sensationalist-lista men det här måste nämnas. Människor har länge frågat sig om Kubrick var autist eller hade någon form av personlighetsstörning – och den nya boken ger oss en fantastisk bild av Kubrick som åtminstone kroniskt socialt avvikande; han uppvisande alla symtom för Aspergers syndrom. Faktum är att hans avvikelser är så tydliga att boken rentav skulle kunna vara ett försvar för den omdiskuterade diagnosen. Kubrick jobbade ostoppbart nitton timmar om dagen, och tvingade alla omkring sig att arbeta i hans tempo – men han var lugn som en filbunke, hade ingen aning om att det var ovanligt eller att det skulle kunna vara jobbigt för andra. Faktum är att han var helt oförstående inför andras känslor och erfarenheter överhuvudtaget, och han tycktes oftast kommunicera i påståenden och frågor. När Emilio bad om färre timmar, eftersom han inte längre såg sin familj, sa Kubrick bara: ”OK. Jag höjer din lön. Hur mycket vill du ha?” – och när han insisterade: ”OK. Ni kan flytta hit.” Vid ett annat tillfälle skämtade Emilio om att dottern Vivian skulle åka snålskjuts i bagageluckan på bilen, varpå Kubrick hastigt sa: ”Nej, det är omöjligt. Hon skulle inte få luft.”
Dessutom var hans behov av ordning och säkerhet ofta i grunden helt absurd. Varje dörr i den stora herrgården där han bodde behövde ha tre nyckelkopior utifall att alla tappade bort en och samma nyckel – det blev 390 nycklar att hålla ordning på. Varje gång Emilio åkte någonstans behövde han ha med sig tre meter rep, utifall att han skulle stöta på en herrelös hund som behövde någon som tog hand om den. Ni vet, bara utifall att.
Trots dessa rigorösa lösningar var det bara inför oförutsägbara småproblem som Kubrick reagerade i full panik. Det var situationer som han på någon primal nivå kände att han inte kunde kontrollera – oftast hade det att göra med hans katter och hundar, vars skötsel krävde ett helt kompani; om en katt hoppat upp i ett träd var han särskilt panikslagen och ville ringa brandkåren. En annan gång hade myror invaderat hans kök och han var fast besluten att få bort dem utan att använda bekämpningsmedel. ”Du får inte döda myrorna, Emilio!” – Samtidigt var han inte vegetarian, eftersom ”lamm ser inte ut som lamm när det ligger på tallriken”.
Kubrick behövde hjälp med allt
Och jag menar verkligen ALLT. Som hjälpreda åt Kubrick var Emilios arbetsbördor emellanåt ofattbara, inte minst med tanke på hur små de var – Kubrick kunde ringa honom sent på kvällen för att han inte kunde hitta sin vigselring (vilken han ständigt tappade bort), eller en rulle snöre (Kubrick älskade snören) eller om TV:n inte fungerade; överhuvudtaget hade Kubrick oresonligt svårt att förstå hur TV- och videoapparater fungerade. När han lämnades på egen hand i längre tid kunde hela rum ruineras av de dussintals katter och hundar han hade (som han dock inte kunde ta hand om själv), han kraschade oundvikligen bilen när han försökte åka själv och en gång sprängde han mikrovågsugnen eftersom han utgick från att den kunde koka ägg.
Kubrick var en slarver
Perfektionist javisst! Men Kubrick hade också otroligt svårt att hålla ordning i det kontrollerade kaos som var hans tankegångar. I dokumentären Stanley Kubrick’s Boxes går det att wowas av hans baracker av organiserade lådor med produktionsmaterial, men det var förstås alla hans assistenter som sorterade allt material. När Emilio varit borta i två år fann han en hel våning ruinerad av katter och hundar, samt hela rum översvämmade av papper, men Kubrick själv gick runt i godan ro och arbetade i katturin och totalt kaos. Han hade visserligen spärrat av våningen, och ingen annan än han själv fick vara där, men det hade inte gått upp för honom att städa själv. (När han var i 60-årsåldern stoltserade han dock med att börja åka till affären och handla själv – han var så stolt att han skröt för Emilio om att han köpt mjölk helt själv, ”jag glömde inte ens plånboken hemma!”).
Kubrick var medveten om alla konspirationsteorier
Och han avskydde dem och såg dem som personliga kränkningar. När han fyllde 64 år fick han en present av konspirationsteoretikern Bart Winfield Sibrel, som påstått att Kubrick fejkade månlandningen. Det var ett kalejdoskop och Kubrick konstaterade: ”He can go and stick that thing up his ass.”
Kubrick var kompis med George Lucas
Det är allmänt känt att Kubrick och Spielberg var kompisar, men de blev faktiskt introducerade via George Lucas. Inte heller var kopplingen Jakten på den försvunna skatten, som Spielberg skulle spela in i London efter att Kubrick var klar med The Shining (en inspelning som förlängdes när hela scenbygget brann ner) utan det var i själva verket Rymdimperiet slår tillbaka som spelades in i studion intill. Faktum är att The Shining-crewet fikade tillsammans med Star Wars-crewet och Stanley och George blev några slags campus-kompisar. Tänker man efter är det inte konstigt – de hade en hel del gemensamt, inte minst en introvert världsfrånvändhet, ett stort intresse för kultur- och idéhistoria och ett behov av att köpa gigantiska bitar mark där de fick bo i stora slott för sig själva.
Kubrick ställde inte in Aryan Papers på grund av Schindler’s List
En annan vanligt förekommande idé är att Kubricks film om det polska judegettot i Warszawa, som gick under den provisoriska titeln Aryan Papers, ställdes in på grund av hur populär Schindler’s List var. I så fall hade Full Metal Jacket aldrig blivit av, då den också föregicks av flera andra Vietnam-filmer. Kubrick var medveten om Spielbergs film, och kanske använde den som en ursäkt, men inspelningen skulle ta flera år så det var inte tal om att den ena filmen blockade ut den andra. Det viktiga att komma ihåg är att Kubrick hade allt klart för filmen – han hade till och med inspelningsschemat. Det enda som behövdes var att alla skulle dyka upp första inspelningsdagen och höra honom säga ”action”. Men när han var klar med absolut allt ställde Kubrick in projektet. Troligast för att han inte orkade ge Förintelsen den fixering han inte kunde arbeta utan. Det tog för hårt.
Kubrick hade en spion från Warner Bros.
Kontakten mellan Kubrick och Warner Bros. är allmänt känd som väldigt bra – de protesterade inte ens när han ville ställa in Clockwork Oranges visningar i England. En stor orsak till detta var att han kände Julian Senior, som var ansvarig för Warners PR i Europa. Av alla gäster som kom och gick på Kubricks gård var Senior den mest frekventa – de gick igenom inte bara PR för Kubricks filmer utan Senior berättade om alla nya projekt och alla nya regissörer och ungefär allt som överhuvudtaget pågick bakom väggarna på Warner Bros. Detta gav Kubrick alltid förhanden när han kommunicerade med filmbolaget.
Det enda Malcolm McDowell fick av Kubrick var en hund…
… efter Clockwork Orange. Med hunden kom även rigorösa instruktioner om hur hunden skulle tas om hand, samt hur många gånger den måste rastas. Naturligtvis skickades assistenter dit dagligen för att se till att den unge Malcolm höll ordning på hunden. Hur länge han behöll den är oklart.
Tom Cruise tog (åtminstone först) systematiskt avstånd från Kubrick
Ja, Cruise var tydligen klar över att Kubrick kunde vara jobbig att ha att göra med, åtminstone på förhand. I början av arbetet med Eyes Wide Shut hade han beordrat sina säkerhetsvakter att under alla omständigheter hålla Kubrick, och alla Kubricks assistenter, borta från lägenheten i London där han bodde (ironiskt nog hyrd av Kubrick själv). Det tog dock inte mer än några kvällar innan Emilio, via Kubrick, mutat folk med gratis whiskyflaskor (lång historia!) och blivit insläppt. När Cruise förbryllat frågade Kubrick hur han tagit sig förbi säkerhetsvakterna hade han bara svarat: ”Mission is possible.”
Kubrick arbetade ihjäl sig
Helt klart är att Kubrick mot slutet av sitt liv inte orkade arbeta i det tempo han automatiskt alltid arbetade i. Bokens sista kapitel är sorgliga, då Kubrick är tung, gammal och grå och till slut sätter sig i en fåtölj oförmögen att resa på sig och knappt ens förmögen att prata. Kubrick, som frekvent skrivit lappar och ringt Emilio, blir mot slutet tyst och disträ, som om han han jobbade tills han inte längre förstod vad han höll på med. Även om boken är kärleksfull på gränsen till det naiva är det svårt att inte läsa dessa partier som ett avskräckande exempel på vad som händer med kroppen när den bokstavligt talat alltid arbetar, oavsett hur kreativt eller inspirerande arbetet än är. När Eyes Wide Shut var klar gick Stanley Kubrick och lade sig utan att vakna.
FREDRIK FYHR
PS.
”Stanley Kubrick and me” har också blivit en dokumentärfilm i Italien, S is for Stanley (2015):