<- Frihet – Den blå filmen.
-> Moderna tider.
The Deer Hunter är en av de mest emotionellt överväldigande filmerna som någonsin gjorts, och en av de mest mystiska. Inga trigger warnings i världen är stora nog. Att se den oförberedd är som att själv vara ett rådjur på väg ut på en äng bevakad av ett kikarsikte. Att se om den innebär att stålsätta sig. Det är en film som handlar om ett trauma, och därför måste vi också återuppleva traumat när vi ser filmen.
Vad traumat är? Det beror på vem du är, vad du ser. Filmen är känd som en Vietnamfilm, men också som en Vietnamfiktion – och innebär inte ett trauma just blandningen av fakta och fiktion? Vietnamkriget är ett amerikanskt trauma, absolut, och som en skildring av kriget som just ett trauma är The Deer Hunter den bästa som gjorts. Men traumat kan också vara den förlorade oskulden, de tragedier som präglar ett människoliv, det skoningslösa sätt på vilket man kan förlora andra människor på. Sättet man kan slitas från sitt sammanhang och förvandlas till en främling. Sättet en värld kan tas ifrån en. Sättet glädje kan bli sorg. Sättet ens himmel kan rasa ner över en och tvinga fram ett nytt liv. Sättet liknelsen till en fågel Fenix inte förklarar elden och svavlet, smärtan i att dö och tvingas att bli född på nytt.
Liksom alla andra filmer är The Deer Hunter gjord med ett manus, regisserad av en regissör, fotad av en fotograf, spelad av skådespelare – men filmen är så organisk att det inte syns. Miljöerna är så trovärdiga, så ingrodda, så täckta av mörker och kyla att vi måste kisa för att se dem, bege oss in i filmen som om vi går in i en grotta och kommer ut till en annan värld – en liten stålstad i Pennsylvania, där vintern är bitande kall och där sex män, vänner, arbetar på stålverket, kommer ut med armarna om varandras axlar, hoppar i chevan och kör ner till puben, där de dricker sig fulla på öl, spelar biljard och skrålar med i ”I Love You Bay-bee”. En av dem ska gifta sig. Dagen därpå har de planerat att jaga hjort. Därefter ska de till Vietnam. Det vi ser är en fruktansvärt värdefull stund i deras liv. Tar de den för givet? Misstänker de vad som är på väg? Vem vet. De håller masken, i så fall. Eller så tar själva stunden över dem. De är ett med sina liv, i fullständig synkronisitet, och de kommer aldrig att återvända till den känslan. Det finns ingen väg tillbaka.
De spelas av Robert De Niro, Christopher Walken, John Cazale, John Savage, George Dzunda och Chuck Aspegren. De är fotade av Vilmos Zsigmond. De är regisserade av Michael Cimino. Stora namn, stora talanger. Ändå framgår de inte. Det som framgår är staden, kylan där ute och värmen inne i puben. Det som framgår är Michael, Nick, Steven, Stan, John, Axel. Det är en av de mest organiska filmer som jag någonsin sett – den tycks ha en fullvuxen människas kropp och varje scen andas, lever på hjärtslag och strömmande blod.
Det är förstås ingen slump. Allt vi ser i bild har rötter djupt under ytan. Det är Ciminos detaljrikedom, sättet han insisterade på att filma i så naturliga miljöer som möjligt, med så naturliga inslag. Det finns, förutom huvudrollerna, inga skådespelare med i filmen; alla är autentiska människor som bodde i denna lilla stad i Pennsylvania – Chuck Aspegren, till exempel, var förman på stålverket vars monstruösa, industriella grotta av smält stål och jättekittlar inleder filmen; naturligtvis är det skådespelarna själva som arbetar på verket. Cimino lät dem gå en utbildning, tvingade dem att ta körkort i Pennsylvania. De gick runt med plånböcker med bilder som tillhörde deras rollfigurer. De unga männen har slaviskt ursprung, deras religion är rysk-ortodox och De Niros figur Michael heter Vronsky i efternamn, efter Anna Kareninas älskare.
Sådana detaljer skulle kunna göra varken från eller till i en annan film, men här bidrar det till att inte bara skapa en värld utan att använda en riktig värld – en högst verklig liten stad i Pennsylvania – och tränga in den inom ramarna för en filmvärld. Resultatet är en film så autentisk att det blir fysiskt, som ett stycke flytande verklighet som spelas upp i vårt nu när vi ser filmen.
Det har också att göra med sättet Cimino berättar filmen, i långa halvdokumentära stråk. Landskapen och miljöerna – vare sig det rör sig om stålverket, de vida bergen utanför staden, den lilla puben, den stora kyrkan eller byggnaden där bröllopsfesten hålls – är så överväldigande att vi anländer till filmen mer än vi ser på den. Liksom turister ser vi oss omkring och vi möter karaktärerna som om vi är på besök, följer efter dem och ser vad de håller på med. Stan (Cazale) ska gifta sig med Angela (Rutanya Alda). Nick (Walken) är ihop med Linda (Meryl Streep) som kastar nervösa blickar till Michael (De Niro). Ingen pratar om vad de tänker på djupt inuti, för det gör man ju inte. Det enkla sociala småstadslivet pågår, med prat om vädret och kärvänliga skämt, och alla går omkring i varsin inre värld. Vi är där. Allt tycks pågå i realtid.
Alla har inte varit lika förstående för Ciminos metod – i synnerhet efter den ökända fyratimmarsfilmen Heaven’s Gate (1980) har det blivit riskfritt att anse att han saknat koncept, och att det ”inte finns någon anledning” till att filmens bröllopsfest ska pågå i en hel timme; i verkligheten pågår den bara i tjugo minuter, men eftersom hela första timmen av filmen cirkulerar kring bröllopet så får man gärna för sig att det är just festen som är lång. Det är, egentligen, en komplimang till Cimino. Vi åker till Pennsylvania när vi ser den här filmen. Vi är där innan bröllopet, under bröllopet och efter bröllopet, när vännerna bakfulla åker på jakt och viskar till varandra, om än så kryptiskt, att deras liv är på väg att förändras.
”One shot” säger Michael, i vad som ska bli en av berättelsens centrala teman. Ett rådjur ska tas ner med ett skott, menar han. Vi får se ett rådjur ligga för döden, dess kropp flämtande och dess ögon stirrandes in i kameran. Senare, inför gryningen, spelas det på ett sorgset piano och vännerna är tysta som om de står inför en bödel.
Ingenting i filmen skulle fungera om vi inte fick en så mer än gedigen upptakt – The Deer Hunter är alltså en film menad att ses på bio, eller åtminstone från början till slut utan pauser och med full koncentration. Det är inte bara det att vi kommer in i världen och bebor den. Det är också det långtidsberättande som gömmer små symboler och tecken som kommer med en isande föraning – som att ingen ser den där spillda droppen vin på brudklänningen, vilket sägs betyda olycka. Eller att en av bröllopsgästerna är en oinbjuden soldat som bara haft vägarna förbi. Han sitter och dricker tyst, uppklädd med medaljer som en julgran, och han stirrar likgiltigt in i väggen, oförmögen att svara på tilltal.
Om du inte sett filmen ska jag inte förklara mer om vad som händer i handlingen, mer än att det är mycket starkt om du svarar på filmen fram till den punkten, och upplevelsen kan tolkas på många sätt. Ciminos grepp är lika briljant som provocerande när han tar den nästan meta-realistiska timslånga inledningen och övergår till en skildring av Vietnam som är selektiv, intensiv, präglad av en brutal vilja att skildra ett själsligt inferno. En av de mest geniala symbolerna för krig, och det jordiska livet överhuvudtaget, återfinns i den ryska rouletten, där en slumpmässig kula i cylindern bestämmer om du ska leva eller dö.
När The Deer Hunter kom blev den offer för kolossal kritik, eftersom den ansågs vara ett försvar för USA:s krigsföring där i synnerhet den ryska rouletten ansågs vara ”påhittad”. Det är kritik som fortfarande hörs ibland, men efter att filmen vann fem Oscars (inklusive bästa film) och efter snart fyrtio år (samt en mer problematiserad syn på det politiska 70-talet) är det enklare att se filmen som en mer abstrakt skildring av en människas själ, en symbolistisk film om krig och existensen i största allmänhet. Den politiska kritiken som filmen mötte, till exempel i Sverige, är obstinat och alldeles på gränsen till anti-intellektuell.
En del av mig vet samtidigt, förstås, att det inte är hela sanningen. Men jag kan helt enkelt inte ifrågasätta Ciminos perspektiv. Han var inte en speciellt sympatisk person, att döma av intervjuer och kommentarspår, men när han sa att The Deer Hunter endast och enbart handlar om människor så hade han rätt. Skildringen av Vietnam är relativt kortvarig, och den har inte för avsikt att visa verkligheten, vare sig ideologiskt eller dokumentärt; männen som går ut i krig talar aldrig om det, de ifrågasätter inte vad eller varför de är där. De bara stålsätter sig, och bereder sig på att komma hem vid liv, döda eller skadade. Vid det laget Michael återvänder, till en välkomstfest han ser på håll och smiter iväg från, har han blivit som den där soldaten på bröllopet; en överlevare, en alfahanne, men också med stora hål i själ och hjärta; en brist på mänsklighet han kanske aldrig kan återfå. Sådana saker är svåra att förmedla såväl i ord som i bild, och en mer saklig, realistisk eller specifikt politisk skildring av Vietnam hade gjort berättelsen sämre. Vi måste förstå gränsen mellan liv och död som den fasansfulla plats det verkligen är.
Det hade alltså kunnat vara vilket krig som helst, och vilka unga män som helst. De är fruktansvärt hjälplösa. De bär den stolthet som de kan bära, då de kommer från en för alla andra obetydlig småstad någonstans på jorden. De saknar utbildning på ett så fundamentalt sätt att de aldrig skulle komma sig för att använda ordet ”sakna” i sammanhanget. Vad landet gör med dem, om ekonomin tillåter jobb eller inte, det är saker som tycks ligga utanför deras händer. Kriget dödar dem, lemlästar dem, eller gör dem till kalla överlevare. Det gör dem galna, omänskligt hårda, eller fulla av skam. Det är känslor de inte kan hantera, fenomen de inte förstår; yttre krafter förändrar dem, förstör dem, och de kan bara lida i förvirring.
Det hugger upp ett stort, stinkande sår som rör sig djupt in i arbetarklassen. Det påverkar även de civila. Meryl Streep, i en karriärdefinierande roll, har det Penelope-klingande syftet att vänta på att hennes man ska återvända från kriget. Men antingen kommer han aldrig återvända, eller så kommer en annan man med samma ansikte att möta henne i den där tunna dörren på det billiga huset där de försöker leva sina liv. Hon jobbar i kassan på stadens enda matvarubutik. För henne pågår livet som vanligt. Det är ett enkelt litet liv, för enkla människor. Men när den stora och svåra världen väller in i de människornas själ och hjärta, sliter isär deras perspektiv och tvingar dem att se hur helvetet på jorden kan se ut, då urholkas deras värld. De gör vad de kan för att bevara sin värld, för att upprätthålla sin vänskap, men världen kommer att besegra dem, och i den allra sista scenen sjunger de en sång, ”God Bless America”, som de är kedjade till som slavar.
Det är fruktansvärt, och överväldigande. Första gången jag såg den här filmen var jag fjorton år och jag stirrade bara ut i ingenstans efteråt. Jag hade sett en hel del filmer som var legitimt otäcka, men det fanns alltid något slags cinematiskt filter som lindrade – A Clockwork Orange (1971) var otäck, men den hade något filmiskt över sig, en stiliserad yta som gav åskådaren en slags trygghet; American History X (1998) och Boys Don’t Cry (1999) fick man ont i magen av, men det var också en slags feel-bad-överdos, nästan komiskt deprimerande; fasan och sorgen i The Deer Hunter är så glasklar och omedelbar att den ruskade om hela mitt inre och slutet av filmen förblir mitt kanske starkaste filmminne någonsin. Också den här gången, när jag såg filmen för första gången på länge, på en gammal 35 mm-print som Cinemateket visade, vandrade jag ut på gatan efteråt som en zombie, oförmögen att bearbeta vad jag just upplevt. Precis som om traumat var mitt.
Däri finns storheten i The Deer Hunter, en poetisk och storartad, påträngande och provocerande film som tar sig in under din hud, sätter sig i dina tankar, färgar din blick. Det finns ingenting i den som är gjort för att glömmas bort. Den påminner dig om att du är ett skott från döden, varje vaket ögonblick, och att världen omkring dig böljar, flyter, brinner.
FREDRIK FYHR
THE DEER HUNTER
Originaltitel; land: The Deer Hunter; Storbritannien, USA.
Urpremiär: 8 december 1978 (Los Angeles).
Svensk premiär: 3 mars 1979.s
Speltid: 183 min. (3.03).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm /2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Robert De Niro, John Cazale, John Savage, Christopher Walken, Meryl Streep, George Dzundza, Chuck Aspegren, Shirley Stoler, Rutanya Alda, Pierre Segui, Mady Kaplan, Amy Wright, Mary Ann Haenel, Richard Kuss, Joe Grifasi, Helen Tomko, Paul D’Amato, Dennis Watlington, Po Pao Pee, Samui Muang-Intata, Sapox Colisium Vitoon Winwitoon, Somsak Sengvilai, Charan Nusvanon, Jiam Gongtongsmoot, Phip Manee.
Regi: Michael Cimino.
Manus: Deric Washburn.
Producent: Michael Cimino, Michael Deeley, John Peverall, Barry Spikings.
Foto: Vilmos Zsigmond.
Klippning: Peter Zinner.
Musik: Stanley Myers.
Scenografi: Ron Hobbs, Kim Swados (art direction).
Produktionsbolag: Universal Pictures, EMI.
Svensk distributör: Sandrew Film & Teater AB (35mm, 1979), Universal Pictures Nordic (DVD, 2002 et al).
Betyg och omdöme: Mästerverk – en ojämförbart naturalistisk och autentisk skildring av en plats, en liten stad och dess invånare, samt ett paradoxalt, poetiskt inferno som skapar ambivalens och dynamiska kontraster i dramat; samtidigt en perfekt metaforisk film om krig och existentialism, fullständigt vattentät och oklanderlig i alla delar av utförandet.
6 svar på ”The Deer Hunter (1978)”