Vi har alltid velat se världen gå under. Många konventioner och klichéer som finns i såväl The Day After Tomorrow (2004) som Melancholia (2011) går igen i Det flammande svärdet, en hundra år gammal film som förmodligen är filmhistoriens första riktiga katastroffilm.
Vi har vetenskapsmannen här. Ni vet, han som listat ut att katastrofen är på väg – precis som i San Andreas, och tusen andra filmer – och som ingen tror på. Eller, i det här fallet tror de honom, men han har ett ruttet ägg till kompis som tar det han säger, ljuger till pressen om att allt är bra och svindlar till sig pengar på börsen.
Också, som i Armageddon (1998) eller Pearl Harbor (2001), består en stor del av filmen av att sätta upp romantiska och melodramatiska motiv, så att vi har kärlekspar att bry oss om innan katastrofen kommer – även om det på 1910-talet var mer populärt med arketyper ur en borgerlig överklass och en underklass ute på landsbygden; det fanns fortfarande en skillnad mellan att bo ute på landet och att bo i en stad, och filmer (som ofta hade explicita kristna budskap) skildrade gärna stadsbon som korrupt och landsbon som helig.
I Det flammande svärdet är dessa figurer en gammal präst i en gruvby, samt hans två döttrar som båda ska giftas bort med en arbetare respektive en sjöman. Gruvans ägare, den där nämnda börssvindlaren, lägger sig i och ”stjäl” en av döttrarna, varpå gruvarbetaren går till hämnd med hela sitt ekipage arbetare. Under tiden ser vi att kometen på ”himlen” kommer allt närmare, och vid det laget katastrofen kommer har vi väntat länge, och spänningen är uppdämd.
Katastrofen, när den kommer, lämnar karaktärerna döda. Eller vid liv, i ett par fall. Där den annalkande kometen mest ser gullig ut är själva nedslaget en imponerande uppvisning av miniatyrer och regnande svavel. Den sista delen av filmen, där några karaktärer kämpar för att överleva, är väldigt poetisk och avskalad, och ödelandet efteråt har en nästan science fiction-liknande klang.
En mycket sakral och dygdig stämning hänger över bilderna. Allt som hänt fram tills denna punkt känns plötsligt ovidkommande och menlöst, men det är inte omöjligt att regissören August Blom hade precis detta i åtanke. När allt försvinner ser vi hur lite det faktiskt betydde.
Trots det religiösa budskapet var August Blom ingen främling för den psykologiska kontexten – han var mest berömd för den fortfarande slående filmen Atlantis (1913), den första danska långfilmen där han fick ihop en märklig bladning av vackert foto, cinematisk påhittighet, psykodynamisk melodrama med ofta sexuellt laddade anspelningar och direkt populism.
En central del i intrigen innefattade förlisningen av ett stort fartyg, vilket inte gick att skilja från Titanic och vilket mötte mycket kritik – Det flammande svärdet inspirerades av fascinationen för Haleys komet, som flugit över himlen några år tidigare. Bloms formula, att mixa konst med hantverk och uppenbar, billig populism, kristendomens höga moral med sjaskiga sexdrifter, blev en formula som gjorde produktionsbolaget Nordisk Film världsberömt, och även Danmark till en av de ledande filmländerna i världen.
Det är därför inte långsökt att tänka sig att Fritz Lang hade kunnat se Det flammande svärdet, några år innan hans filmkarriär började. Filmen förskuggar många sekvenser i Langs apokalyptiska stumfilmer på 20-talet – inte minst tycks han låna karaktärer och visuella motiv och placera dem i Dr. Mabuse (1922), och när klasskampen når sin final mot slutet – när de stormar en barrikerad teater där de rika gömt sig för att ha en dekadent apokalyptisk fest och se på erotiska danser, sekvenser som är snarlika ett par som återkommer i Metropolis (1927).
Som film är Det flammande svärdet en som fungerar bäst för sin helhet än sina delar – den melodramatiska såpoperan är skriven och framförd på ett sätt som är ganska schablonmässigt och tradigt (även för att vara en film från den här tiden) men i det långa loppet bär den på en spektakulär typ av ostighet som präglar denna genre än idag. Visserligen är vi inte lika dygdiga idag, och publiken föredrar The Rock framför någon gammal präst, och fastän publiken fortfarande vill se den sex appeal som Blom fångar så har den kristna tematiksordningen blivit passé.
Men film är ett språk, och som varje språk bygger det på grunder som inte förändras mycket i rötterna. Världen går fortfarande under på bio, och vi vill se den gå under. Den har gått under på det här viset i hundra år nu.
FREDRIK FYHR
PS.
Kom ihåg: Den tjugonde september 1916 är datumet för världens undergång – märk datumet, för senare denna månad har vi varit skonade från den utlovade katastrofen i hundra år.
*
Tidigare texter i denna serie: Hämndens natt (1916), Så går det till i krig (1926), Tider skola komma (1936), Sången om södern (1946), Gorilla (1956), Batman (1966), A Better Tomorrow, Manhunter (1986), biosommaren 1996, Little Miss Sunshine (2006).
DET FLAMMANDE SVÄRDET
Originaltitel; land: Verdens Undergang; Danmark.
Urpremiär: 1 april 1916 (Danmark).
Speltid: 77 min. (1.17).
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.33:1.
Huvudsakliga skådespelare: Olaf Fønss, Carl Lauritzen, Ebba Thomsen, Johanne Fritz-Petersen, Thorleif Lund, Alf Blütecher, Frederik Jacobsen, K. Zimmerman.
Regi: August Blom.
Manus: Otto Rung.
Producent: Ole Olsen.
Foto: Louis Larsen.
Scenografi: Axel Bruun.
Kostym: Carlos Rosario.
Produktionsbolag: Nordisk Film.
Svensk distributör: Fotorama (Danmark).
Betyg och omdöme: Bra film – Stilbildande katastroffilm där en stabil melodram kompliceras av en katastrof med imponerande effekter (från sin tid).
12 svar på ”Det flammande svärdet (1916)”