Pixars Hitta Nemo (2003) är tveklöst en av studions allra bästa filmer, och troligen en av de senaste tjugo årens mest lyckade animerade familjeäventyr. Det är inte orättvist att fråga sig om en uppföljare, gjord tretton år senare, är något att hänga i granen. Det är heller ingen förvåning att svaret är: Nja.
Jag gjorde förstås misstaget att se om Hitta Nemo innan jag såg uppföljaren, vilket var rättvist men grymt. Jag hade inte sett filmen sedan det begav sig, och kom inte riktigt ihåg vilken på alla sätt helgjuten och fantastisk film det är. Berättelsen om clownfisken Marlins jakt på sin förlorade son Nemo var genuint berörande, äventyret bestod av mycket robusta scenarion och genomtänkta karaktärer, och i bottnen kunde man ana ett hjärtskärande budskap om att alltid se det ljusa i tillvaron. Det var en sådan där film där alla bitar föll på plats av lika delar slump och begåvning, och när filmen var klar måste alla inblandade ha sagt till sig själva: ”Det här kommer vi aldrig att kunna göra om.”
Ingen uppföljare skaver så mycket som den som kommer efter en sådan film, som föddes av spontanitet och blev mer eller mindre oväntade framgångar – och Hitta Doris är en sådan film, jämförbar med French Connection II (1975), Hajen 2 (1978), Ghostbusters II (1989), Men in Black II (2002). Eller, mer vettiga exempel, Shrek 2 (2004) och Kung Fu Panda 2 (2011). Det är inget fel på de filmerna, det känns bara fel att de försöker finnas.
Hitta Doris känns långsökt redan från början, när vi får se hur den glömska fisken Doris (eller Dory, med röst av Ellen DeGeneres) växer upp med sina föräldrar, skiljs från dem, glömskt letar efter dem innan hon springer in i Marlin (och den första filmen), varpå de försvinner iväg på förra filmens äventyr och vi får texten: Ett år senare.
En av de stora kvalitéerna med Hitta Nemo var den genomtänkta intrigen, och just därför känns den här inramningen något desperat. Det verkar inte finnas mycket självmedvetenhet här heller, eftersom vi alltså börjar ett ynka år efter den förra filmen (kanske utspelar sig Hitta Doris år 2004?). Vi känner igen Doris, Marlin, Nemo och de andra figurerna som filmen inte slösar en sekund på att påminna oss om. Vi får ett upplägg som är kopierat från den första filmen – konflikten är nu inte att Marlin förlorade sin egen familj en gång i tiden, som Nemo började, utan att Doris (utan någon vidare bra förklaring) plötsligt minns sin familj, och att hon egentligen letat efter dem hela tiden.
Med rappa ryck försvinner trion iväg på ett nytt äventyr – Marlin är tjurig men konstigt lättövertalad med tanke på att det bara ett år efter det förra äventyret; snart har de kommit ifrån varandra och den kopierade maskinintrigen vänder blad. Istället för ett sökande efter Nemo, ett sökande efter Doris. Istället för en tandläkarmottagning, där Nemo var i den förra filmen, en slags korsning mellan havsforskningscenter och ett Sea World. Istället för akvariet, där Nemo bekantade sig med fiskar bakom glas, så får vi flera olika områden på denna plats där Doris bekantar sig med olika fiskar bakom glas.
Det är en gammaldags uppföljare, så till vida att den inte annonserar sig själv med någon självmedvetenhet utan bara rakt av kopierar den förra filmen. Pixar-studion har fortfarande mål och medel nog att göra det till en hyggligt underhållande kopia – och jag har svårt att tänka mig några besvikna barn – men det är fortfarande en själlös film i grunden. Visst är Doris en fin karaktär – hon är både ensam och glad, vilket är en hjärtskärande kombination.
Men det varken hjälper eller stjälper karaktären att hon upptäcker att hon har en familj. Filmen verkar överhuvudtaget inte speciellt intresserad av att göra mycket med den idén, utan snarare känns den som en ursäkt för att ha något att berätta, något med så få överraskningar som möjligt. Doris minns sin familj i tillbakablickar, där hon också lyckas minnas nya bitar vital information, som lämpligt kommer så fort manuset behöver en lösning på ett problem.
Det var exakt den här typen av mekaniska kalkyler som originalet saknade, eller i annat fall gjorde så skickligt att man inte såg maskineriet. Hitta Doris upprepar och upprepar, hittar orsaker för intrigen att fortsätta, men det saknas nästan helt stinget av kreativitet eller originalitet. Filmen tar inte ens tillfället i akt att återförena oss med akvariefiskarna i den förra filmen, vilket den gott och väl hade gjort med tanke på att vi får se andra figurer från ettan i desperata ”cameos”. Ibland är det som att man glömt att den coola sköldpaddan Crush redan informerat Marlin om att inte kasta upp på hans skal (han gör det en gång till här, nämligen) men i vilket fall som helst så vet vi att Crush har det bra. Den som minns förra filmen minns dock att de där akvariefiskarna slutade i en något prekär situation. Det hade varit kul att se hur det gick för dem, men då hade Hitta Doris behövt vara en mycket mer kreativ film.
Man får ge Pixar det att de har hög lägstanivå – Hitta Doris rör sig kring den, nämligen. Animationen är fortfarande superb, berättandet är jämnt och har ett bra flyt (ursäkta vitsen) även om ingenting överraskar eller (därmed) förnöjer så mycket som det borde. Karaktärerna är fortfarande lika fina som förra gången, de känns rentav balsamerade och bevarade i intakt skick för att nostalgin ska fulländas. Har filmen ett tillfredsställande glädjerikt, snyftarslut som får det att tåras i ögonen? O, ja. Men det är snyft som filmen inte riktigt förtjänar. Att trycka på knappar är jobb för ingenjörer.
FREDRIK FYHR
PS.
Internet informerar mig om att det finns en scen efter eftertexterna som ger mig något jag alltså ville se mer av – långt innan eftertexterna.
HITTA DORIS
Originaltitel; land: Finding Dory; USA.
Urpremiär: 8 juni 2016 (Los Angeles).
Svensk premiär: 26 augusti 2016.
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: DI 4K/35mm, D-Cinema (äv 3D), DCP/1.85:1.
Röster: Ellen DeGeneres, Albert Brooks, Ed O’Neill, Kaitlin Olson, Hayden Rolence, Ty Burrell, Diane Keaton, Eugene Levy, Sloane Murray, Idris Elba, Dominic West, Bob Peterson, Kate McKinnon, Bill Hader, Sigourney Weaver, Alexander Gould, Torbin Xan Bullock, Andrew Stanton, Katherine Ringgold, Lucia Geddes, Bennett Dammann, John Ratzenberger, Angus MacLane.
Svenska röster: Ulla Skoog, Leif Andrée, Lennart Jähkel, Petra Mede, Peter Dalle, Suzanne Reuter, Philip Zandén.
Regi: Andrew Stanton, Angus MacLane.
Manus: Andrew Stanton, Victoria Strouse, Bob Peterson (ytterligare material).
Producent: Lindsey Collins.
Foto: Jeremy Lasky.
Klippning: Axel Geddes.
Musik: Thomas Newman.
Scenografi: Steve Pilcher.
Produktionsbolag: Pixar Animation Studios, Walt Disney Pictures.
Svensk distributör: Disney.
Betyg och omdöme: Över medel – attraktivt animerad, stabilt berättat äventyr som tyvärr kopierar praktiskt taget allt från förra filmen; hälften av charmen finns kvar, noll av originaliteten (eftersom det är en kopia).
Ett svar på ”Hitta Doris”