Rimligen borde Florence Foster Jenkins vara en sorglig film. Den handlar om en aristokratisk kvinna i 40-talets New York, hon fanns i verkligheten, som sjöng förfärligt uselt men som själv trodde att hon var en prima sångdiva. Hennes man spenderade hela sitt liv på att låta henne leva i denna tro, vilket (om man ska tro filmen) ledde till en ”inte nudda golv”-tillvaro där han fick muta publiken för att den skulle applådera, och konstant bete sig som kejsaren inte var naken. Detta var möjligt att göra så länge paret höll sig till sin närmaste krets – en mycket förnäm krets i den mest pompösa överklassen – men när en inspelning läckte ut blev Jenkins en ironisk succé, vad vi idag skulle kalla ”viral”. Hon höll till slut en konsert på Carnegie Hall och dagen efter var recensionerna så bitande elaka att man tror att de dödade henne – fem dagar efter konserten fick hon en hjärtattack och en månad senare dog hon.
Det är alltså en berättelse om illusioner, lika vackra som sorgliga; en berättelse om en kvävande samhällsklass, den grymma verkligheten, livets futila meningslöshet.
Men nä. Florence Foster Jenkins är förstås en feel-good, där väldigt många verkliga detaljer manipulerats så att Jenkins liv framstår som ett med stor solsida. Filmen vill få det till att hon hölls vid liv av musiken, att hennes sång trots allt var äkta och – det allra konstigaste budskapet i filmen – att hon ju ”skänkte människor glädje”; när de skrattade åt henne? Är det inte mer korrekt att säga att hon skänkte människor skadeglädje?
De här frågorna blir väldigt kallblodiga om man ställer dem medan man ser filmen – som är fin och bra och välspelad och snyggt gjord och tårdrypande om man är den typen, på det stora hela en sevärd film om man vill se en feel good-biopic och kanske den till och med får en och annan Oscar (den vill helt klart ha ett par!) – men de kom till mig efteråt, när filmen väl var klar, och jag insåg att det låg en hund begraven någonstans. Det är något med filmen som inte riktigt stämmer.
Det är inte bara det att det redan i vintras kom en alldeles briljant fransk film inspirerad av Jenkins – Marguerite – även om det hjälper. Där var Jenkins – via fantastiska Catherine Frot – en mångfasetterad och lite mystisk figur, en som kanske valt sin självförnekelse, och någon som levde sitt liv på sina egna villkor, en person som vi förstod varför människor ville ”hjälpa”. En människa vi mötte, en vars inre värld vi fick ta del av.
I Florence Foster Jenkins spelas Jenkins av Meryl Streep – naturligtvis klanderfritt – men lika självklar som Streep tycks vara i rollen, lika mycket tar filmen Jenkins för givet. Vem är hon? En tant. Varför tror hon att hon kan sjunga? För att hon är en lustig tant. Varför blir hon omhändertagen av sin man? Det är en bra fråga. The plot thickens.
Mannen hette St. Clair Bayfield och spelas här av Hugh Grant. Enkelt uttryckt handlar filmen om honom. Streep är bra, men det är Grant man minns. Återigen har friheter tagits i adaptionen – Bayfield och Jenkins var aldrig gifta i verkligheten, och efter Jenkins död gifte sig Bayfield med pianolärarinnan Kathleen Weatherley som här blir en flickvän, tillika ett ungdomligt dubbelliv, som Bayfield har vid sidan om (hon är fint spelad av en underanvänd Rebecca Ferguson) – men det är egentligen inte så noga med intrigerna. Grant har verkligen en roll att bita i här, en man som aldrig tycks släppa på fasaden – har han gift sig för pengarna, eller älskar han Jenkins? Vad känner han i så fall för Kathleen, som han träffar varje kväll efter att han pussat Jenkins godnatt. Och det är en härligt absurd ironi att det är överklassens sociala regler som tillåter Jenkins-charaden att pågå? När Jenkins sångröst ifrågasätts, vilket är ytterst sällan, så kan Bayfield alltid hänvisa till faktumet att hon hyllats av New Yorks främsta sångexperter. Så det så. Verkligheten är oväsentlig, den sociala ordningen dikterar allt; så här absurd blir faktiskt världen om man tar Margareta Ribbing på orden.
Filmen är regisserad av Stephen Frears, en stabil regissör med en tydlig politisk sensibilitet. Hans filmer alltid handlar om klass och makt – Dirty Pretty Things (2002), The Queen (2006), Philomena, The Program – och det är därför lite märkligt att se honom bekräfta, men också späda ut, klassproblematiken här. Naturligtvis är det den chosefria arbetarklassen, och den cyniskt självgoda medelklassen, som skrattar åt Jenkins och börjar skapa sprickor i fasaden (när hon mer eller mindre oavsiktligt börjar bli berömd för sin usla sångröst), och likväl är det de som solidariskt ställer sig bakom henne i slutändan, men man hade kunnat vänta sig mer av ett karaktärsmord på Jenkins, som här får ha alla sina illusioner i fred. Frears ser inte hur det också är överklassens absurdism som tillåter såväl Jenkins illusioner som charaden omkring henne – eller så gör han det, och låter det vara.
Få filmer tål egentligen att jämföras med Marguerite men det är verkligen filmen jag rekommenderar – den var yvig och ojämn och ambitiös och grandios, men den var också oförglömlig; Florence Foster Jenkins är en ganska krystad film, som måste göra sig av med stora delar av verkligheten för att fantasin ska fungera. Inte tycker jag nu att en film måste följa några verkliga fakta, ens om den bygger på dem, men det känns som att Florence Foster Jenkins haft mer mörker och nyanser om den varit helt påhittad. En berättelse blir bara så här positiv när man tar bort det negativa.
Men det är fortfarande en välsnickrad feel-good, så pass skickligt gjord att man kanske inte märker de där begravna hundarna. Att vi tittar på en film om ett problem snarare än en människa. Grant har som sagt huvudrollen – han är figuren vi undrar över, figuren med djup under ytan, den drivande och gripande människan kontra Jenkins som är en vandrande McGuffin, en tragikomisk tant vars motivation förblir omöjlig för oss att förstå. Runtomkring henne finns fina skådespelare i fina roller – mest frekvent Simon Helberg som pianisten som (liksom vi i publiken) lär oss att hålla inne skrattet – och hela tiden undrar vi hur det ska gå. Du kanske vet att berättelsen om Jenkins är tragisk, men det här är en saga.
FREDRIK FYHR
FLORENCE FOSTER JENKINS
Originaltitel; land: Florence Foster Jenkins; Storbritannien.
Urpremiär: 23 april 2016 (Belfast Film Festival).
Svensk premiär: 26 augusti 2016.
Speltid: 111 min. (1.51).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (Arri Alexa XT); DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Meryl Streep, Hugh Grant, Simon Helberg, Rebecca Ferguson, Nina Arianda, Stanley Townsend, Allan Corduner, Christian McKay, David Haig, John Sessions, Brid Brennan, John Kavanagh, Pat Starr, Maggie Steed, Thelma Barlow, Liza Ross, Paola Dionisotti, Rhoda Lewis, Aida Garifullina, David Mills, David Menkin, Sid Phoenix, Tunji Kasim, Carl Davis.
Regi: Stephen Frears.
Manus: Nicholas Martin.
Producent: Michael Kuhn, Tracey Seaward.
Foto: Danny Cohen.
Klippning: Valerio Bonelli.
Musik: Alexandre Desplat.
Scenografi: Alan MacDonald.
Kostym: Consolata Boyle.
Produktionsbolag: BBC Films, Qwerty Films, Pathé Pictures International.
Svensk distributör: SF Studios.
Betyg och omdöme: Bra film – välspelad och stabilt berättad feel good-biopic med flärd i estetiken och fin sensmoral, även om en ofrivillig absurditet (eftersom verkligheten var så mycket svartare) skiner igenom.