Amerikanska premiärer
ALASKA
Vi är inne på sommarens sista veckor nu, och även för tjugo år sedan innebar det att ”resterna” gick upp på bio. Det jag minns av Alaska, som jag såg en gång i tiden, är att Charlton Heston spelar en skurrrrrrrrkkkkkk. Härligt! Hans son (Fraser C. Heston) står för regi och på det stora hela är det väl en gammaldags matiné i Lassie-stuk. Gissar jag. Återigen kul att se att det faktiskt gjordes filmer för barn- och ungdomar som inte var animerade, även om det kanske inte just är denna jag skulle gräva upp ur VHS-lådan för yngre generationer.
THE FAN
På den här tiden var det något av en chock att Robert De Niro var med i dåliga filmer – det är det ju inte numera, direkt – men i efterhand kan man se The Fan som en dålig föraning. Han spelar en galen baseball-fanatiker här, inte långt ifrån muppigheten i en film som Dirty Grandpa, som blir slasher-skurk och kidnappar stjärnan Wesley Snipes’ son. Regisserad av Tony Scott, så filmen har en dyr reklamfilmslook, och därutöver minns jag att jag i unga år var ställd av en homerotisk mordscen i en bastu där någon på soundtracket skriker, befängt rakt, ”I Wanna Fuck You!!!!”. Filmen är skräp, dock.
HOUSE ARREST
Här har vi ett exempel på ”rätt tanke, feltänkt” – Jamie Lee Curtis är en av föräldrarna som ligger i skilsmässa, och för att de ska ”bli sams” blir de inlåsta i källaren av sina barn. Jag minns att det fanns en påtagligt obehaglig underström i den här filmen, som grovt underskattar traumat som skilsmässor innebär genom att göra det till en önsketänkande fantasi med inslag av Ensam hemma.
KANSAS CITY
Robert Altman var en av sin generations stora profeter, men han hade så många motgångar, och hade blivit så bra på att arbeta i underläge, att han inte mådde speciellt bra av framgång. 90-talet gav honom en comeback i och med Short Cuts (1993) och den förvaltade han illa och tillbakalutat, med en rad mestadels tradiga filmer där han lekte med budgetar som om han inte hade någon avsikt att betala tillbaka. Kansas City är en av de filmerna.
TALES FROM THE CRYPT PRESENTS BORDELLO OF BLOOD
Bättre än From Dusk ’til Dawn… NOT!
TIN CUP
De senaste tio åren har Warner Bros sakta men säkert blivit ett filmbolag som gjort sig ökända för att gå in och mecka med regissörers vision och manusförfattares autonomitet – det har till sist blivit totalt uppenbart med deras superhjältefilmer via DC – och det gör mig förtvivlad, för Warner var så länge kända för att vara schyssta spelare; där de flesta av de stora filmbolagen i begynnelsen satsade på en posh profil, hade Warner en mer folklig prägel. Genom 1900-talet skulle de också förvalta en särskild Warner-stämning – filmer med mycket våld och humor, filmer om knegare och minoriteter, filmer där folk var som folk och där det lyckliga slutet alltid hade en luggsliten glimt i ögat.
En sådan tvättäkta gammaldags Warner-film är Tin Cup, en romantisk golf-komedi (!) med Kevin Costner och Rene Russo som det är orimligt svårt att sluta titta på när man väl börjat. Naturligtvis är han avdankad och hon är kompisens tjej – det är den typ av mysigt Warner Bros-triangeldrama som till exempel Edward G. Robinson, Marlene Dietrich och George Raft råkade ut för i en film som Manpower (1941) – och inte så mycket händer i filmen förutom att en lummig, liksom menlöst ”golfig” eftermiddagsstämning hänger över hela filmen från början till slut.
Svenska premiärer
I Sverige hade Vendetta premiär på SVT – nej, inte Stefan Sauk som Hamilton (det var några år tidigare) utan en polsk film med undertiteln ”oförsonlighet och blodshämnd”. Enligt SFI-arkivet: ”En skildring om heder, släktfejd och tusenåriga traditioner i Albanien”. Spännande! På bio gick indiekomedin Denise Calls Up… upp (mysiga ”Denise på tråden” i Sverige) samt Dracula – död men lycklig, Mel Brooks senaste, förmodligen sista och troligen sämsta film, samt tidigare nämnda Fenomen med John Travolta. Nä, någon höjdarvecka var det inte.
FREDRIK FYHR