Jag önskar att det fanns en bättre film om pratande korvar jag kunde jämföra Sausage Party med. Det är en film som bygger på en idé – pratande matvaror – och allt som följer är godtyckligt. Pratar korvarna? Ja. Pratar korvbröden? Ja. Pratar chipspåsen? Ja. Pratar chipsen i påsen…? Nej. Jag vet inte varför. Pratar förpackningarna som omsluter korvarna? Nej, inte de heller. Pratar hyllorna som varorna står på? Nej, nej, nej! Bara det som pratar pratar. Vissa saker. Inte andra.
Detta må låta nitiskt, eller absurt, men det är ingen dålig kritik mot en film om pratande matvaror: Vilka av matvarorna pratar, vilka pratar inte, och varför? Det leder nämligen till följdfrågan, en man kan ställa rakt till brosen Seth Rogen, Evan Goldberg och Jonah Hill som kläckte idén till filmen: Hur hade ni tänkt er det här, egentligen?
”Ameh, tänk inte så mycket” kanske de skulle säga då.
Okej, filmen är alltså inte så bra.
Det är synd, för det hade kunnat vara en riktigt rolig film, det här. Den ramar in det hela som en pseudofilosofisk historia, där matvarorna lever sitt liv i (vad vi senare lär oss är) den fjärde dimensionen (vilket å andra sidan inte betyder något). I den fjärde dimensionen pratar matvarorna med varandra, och de väntar tålmodigt på att bli valda av ”gudarna” – det vill säga människorna, som uttråkat och osolidariskt går omkring med sina matvagnar och handlar. I verkligheten är vår värld grå och trist, men i den fjärde dimensionen pågår en Pixar-snodd musikalvärld. Jag säger ”snodd” för det är inte direkt en parodi; alltså måste man kalla det för plagiat. Numret ”The Great Beyond” (med musik av Disney-veteranen Alan Menken!) besjunger landet i fjärran, dit gudarna ska ta dem efter att de valt ut dem… och vad som ska hända där, det verkar ingen riktigt veta, men det måste vara något väldigt bra. Olika matvaror verkar ha olika uppfattningar. Den skäggige lavashen drömmer om att bada i paradisets jungfruolja och tycker att korvarna borde skyla sina korvbrödskvinnors kroppar.
Ah, för jo. Butiken är som en mikrokosmisk version av vår värld, är det tänkt. Vi förstår från början att budskapet – hur det nu än är tänkt att det ska appliceras – är att olika kulturer måste leva tillsammans. Ni vet, de där läskiga skäggiga figurerna på ”arabhyllan” måste samsas med de där neurotiska figurerna på ”kosherhyllan”. De sötsura såserna som springer runt och ropar ”tjing-tjong” måste också kunna samsas med ”oss”, målgruppen och huvudpersonerna, korvarna och korvbröden – som jag antar då är heterosexuella joes och janes (de enda med personligheter). Låt oss inte glömma Coco Pops-paketet med blaxploitation-jive och den stora flaskan Firewater som sitter vid sin lägereld och bjuder på rökelser, arg över att ”kexen” (the crackers!) en gång i tiden tog över hans hylla. Eller, förstås, Tex Mex-baren där ”illeagala produkter” sitter och dricker tequila (som inte pratar). Etc.
Så ni vet, alla vi stereotyper måste lära oss att leva med våra ”olikheter” – men det är samtidigt jätteroligt att skoja om de ”olikheterna” också, verkar det som. På samma sätt är det okej att vara homosexuell, men det är ännu roligare att skoja om att man kan vara det. Visst vore det tokigt om den där ”arabiska” lavashen har sex med den ”judiska” bageln? Och visst vore det ”hett” om det mystiskt kurviga korvbrödet, med röst av Kristen Wiig, får uppleva lite cunnilingus (fråga inte hur) via det ”hårda och kåta” tacoskalet Teresa del Taco (röst – såklart – av Salma Hayek).
Seth Rogen har gjort PR för Sausage Party genom att säga att de kommer ”riva sönder” Pixar, samt att det tagit flera år för honom och hans kompisar att övertyga filmbolaget om idén. Det är två rätt talande omdömen. Rogen menade att det barnförbjudna i filmen gjorde studiocheferna rädda, men jag tror det minst lika mycket handlar om en oklar idé. Hur pitchade Rogen den här filmen? Det är en så lat, slarvig och ogenomtänkt idé, nämligen. Varenda fråga de haft måste han svarat med ett ”mäueu?” – klart de blir oroliga.
Och snarare än att ”riva sönder” Pixar så befäster Sausage Party bolagets tyngd. Filmen är nämligen inte mycket mer än en billig Pixar-ripoff. För vad tror ni händer under filmens gång? Jo, vår anonyme hjälte – korven Frank (Rogen) – och hans kärleksobjekt – korvbrödet Brenda (Wiig) – kommer bort från sina respektive paket medan deras korv- och brödvänner far iväg mot sin himmelska existens (som visar sig innebära slakt i köket). En av korvarna överlever och måste ta sig tillbaka till varuhuset, medan Frank, Brenda, nämnda judiska och arabiska produkter (och ja, visst kostar vi på oss skämt på Israel, Palestinas och Förintelsens bekostnad) måste överleva livet utanför paketen, samtidigt som de måste avslöja sanningen om ”världen ovan” – de är också jagade, av orsaker som jag inte blev klok på hur mycket jag än försökte, av den arga skurken Douche (Nick Kroll). Vad är en ”douche”? Det är slang för ”skitstövel”, å ena sidan. Och en typ av vaginal spray, å andra sidan, som jag inte tror att Apoteket haft anledning att importera.
Den som har barn och skärskådar VOD-utbudet, och de enstaka videohyllor man fortfarande hittar på ICA eller så, torde veta att det finns ganska många billiga animerade filmer där ute, gjorda av billiga företag, som försöker lura en till att tro att man köpt en film från Pixar eller Disney.
I grund och botten är Sausage Party bara en sådan film, fast dränkt av obehindrade mängder sex, våld och svordomar. Det är ingen bedrift att försöka göra politiska eller filosofiska kommentarer – som Sausage Party för gallerierna spelar upp – eftersom Toy Story-filmerna, eller Insidan ut, eller Zootroplis, redan gör precis det. Genomtänkt, dessutom, med precision och stil.
Inledningsvis verkar det som att Sausage Party är något på spåren. En grupp kulturer, symboliserade genom våra matvaror, som alla tror att de ska till himlen; glatt ovetande om att ”universum” är grymt och gudlöst och att de är på väg mot en grym och meningslös död. Det är en lustig metafor, som öppnar för en punchline som tyvärr aldrig kommer.
Gänget bakom den här filmen är alltför glada i hatten för att de ska knyta ihop säcken. Istället är det som att festen spårat ut redan på idéstadiet och det blöta, sörjiga innehållet av allsköns intellektuella obehagligheter runnit ut på golvet. Kvar är bara en röra av tröttsamt trams, som bara hålls ihop av en formula som inte tillhör dem utan Pixar. Har du råd med en billig flaska sprit kan du supa ner dig och titta på Toy Story 3. Det är billigare än ett biobesök, men ger samma effekt som att se Sausage Party.
FREDRIK FYHR
SAUSAGE PARTY
Originaltitel; land: Sausage Party; USA.
Urpremiär: 11 augusti 2016 (Colombia, Danmark, Georgien, Italien, Sydkorea, Mexiko).
Svensk premiär: 17 augusti 2016.
Speltid: 89 min. (1.29).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (DI 4K)/D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare (röster): Seth Rogen, Kristen Wiig, Jonah Hill, Bill Hader, Michael Cera, James Franco, Danny McBride, Craig Robinson, Paul Rudd, Nick Kroll, David Krumholtz, Edward Norton, Salma Hayek, Anders Holm, Lauren Millon, Nicole Oliver, Alistair Abell, Michael Daingerfield, Conrad Vernon, Sam Vincent, Vincent Tong, Scott Underwood, Harland Williams.
Regi: Greg Tiernan, Conrad Vernon.
Manus: Kyle Hunter, Ariel Shaffir, Seth Rogen, Evan Goldberg.
Animation: Cory Rogers, Steve Wittmann. Bert Van Brande (visual effects).
Producent: Megan Ellison, Seth Rogen, Conrad Vernon.
Klippning: Kevin Pavlovic.
Musik: Christopher Lennertz, Alan Menken.
Scenografi: Kyle McQueen.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Annapurna Pictures, Nitrogen Studios Canada, Point Grey Pictures.
Svensk distributör: UIP/Sony.
Betyg och omdöme: Medel – Typiskt animerat äventyr, fast med slappt och mycket rörigt världbygge och okontrollerade mängder snusk.