Egentligen är Captain Fantastic en lite konstig titel. Han borde kanske heta Överste Übermensch eller Pappa Platon. Han bor ute i skogen med sina barn – tre döttrar och tre söner – som han uppfostrat där. I skogen, alltså. Ni vet, som man kan. Om man vill.
Eller, ”uppfostrat”. Drillat, är kanske ett bättre ord. Ute i skogen har pappan – spelad av Viggo Mortensen, med hans sedvanliga sävlighet och eftertanke – lärt dem överleva i skogen. Där lever de både som grottmänniskor och som övermänniskor. Å ena sidan jagar de djur, slaktar och tillagar dem. De kan klättra i höga berg i störtregn. De kan lägga om sina egna sår och de kan kontrollera sina rädslor mer än vad exempelvis Amnesty International skulle anse att ett barn behöver.
Å andra sidan har de också encyklopedisk kunskap om biologi, vetenskap, kultur och idéhistoria. De läser Dostojevskij, internationell politik och firar Noam Chomskys födelsedag istället för julafton. De inte bara reciterar fakta heller, utan Ben (som pappan heter) vill att de ska analysera och ifrågasätta all information de tar till sig; bli självständiga individer, filosofiska framgångar; kalla det en slags intellektuell curling.
Det här sker förstås inte bara sådär. Varje dag följs ett strikt schema som börjar med fysisk träning och slutar med lägereld och sång med gitarr och trummor. Bens metoder är militäriska, men som pappa är han lyhörd och rättvis. Han vill inte att barnen ska skyddas eller daltas med. Varje fråga de ställer svarar han med bokstavlig precision. Hans yngsta son, femåringen Nai, frågar vad våldtäkt är och Ben svarar. Därefter frågar han vad samlag är och Ben svarar. Därefter frågar han varför man skulle vilja göra så. Ben svarar. Därefter får han en bok om sex och samlevnad – ”with pictures!” – som han grimaserar sig igenom.
Länge är mycket i Captain Fantastic riktigt bra. Den oetablerade manusförfattaren och regissören Matt Ross har en färgstark fantasi och ett mycket genomtänkt sätt att bygga ett scenario. Bens hippie-lumpen är inte en super-duper-originell idé – det här med att leva utanför civilisationen och hitta ”den inre människan” är en diskurs för sig – men den innebär en skön provokation eftersom den är så välartikulerad.
För jo, visst finns det poänger med Ben och hans präktiga übermenschfamilj. I vår tid, när ”bildningskomplex” är något som kan existera och där det ironiskt betitlade informationssamhället – där ingen lär sig något – lämnar oss stirrande på skärmar, spelandes spel, allt fetare om vi inte hetstränar.
Det låter tjatigt, men jag gillar det definitiva hos Ben. Hans barn ska leva ostörda från kommersens diktatur och de ska lära sig om världen på egen hand och ha fria sinnen i den naturliga världen – och det funkar!
Eller, tja, det funkar ett tag. Tills den ”riktiga” världen måste göra sig påmind.
Omständigheter gör så att Ben måste ta ungarna i familjens fordon – en ranglig gammal skolbuss – och köra ut ur skogen vidare mot en begravning; en närstående buddhist är död, och nu ska hon begravas i en kristen kyrka när hon var buddhist och ville kremeras och få askan nedspolad i toaletten. Att de där trångsynta människorna inte kan respektera ens enkla vilja!
I mitten växlar filmen om till en episodisk roadmovie enligt ganska klassiska modeller och man kan lika gärna kalla det för Little Miss Sunshine för en ny generation. Vi har trots allt en skranglig buss här, en knasig familj, en samtidspuls och en del roadmovie-montage med feel-good-stämning.
Ju längre filmen pågår desto mindre överraskande blir den – med tanke på den spännande inledningen – men å andra sidan ger den plats för ett par mycket fina framträdanden. Mortensen är alltid bra i dessa lågmälda patriarkroller, men det är George MacKay (från extremt underskattade For Those in Peril) som den frustrerade sonen som stjäl mycket av rampljuset – han har i hemlighet ansökt till alla stora universitet, och kommit in på allihop, och vi behöver inte se honom mer än kasta ett öga på någon tjej i hans egen ålder för att vi ska förstå att det kommer att bli brytningstider innan filmen är slut.
Där hittar filmen ett sätt att kommunicera sin naturen-mot-samhället-tematik på spännande sätt. (De andra barnen är också bra, men till olika grader manierade och MacKay känns som det riktiga proffset i sammanhanget). Andra höjdpunkter finns när Ben går i klinch mot de sociala spelreglerna som finns i det ”civiliserade” samhället och i medelklassfamiljens kuvös-ideologi. Den där begravningen (med ett fint framträdande från Frank Langella) blir i nervigaste laget. Några scener mellan Ben och de vanliga mamm-och-papporna Kathryn Hahn och Steve Zahn – vars två tonårssöner sitter klistrade vid sina mobiler och blir chockade när Bens barn tror att Nike är en gudinna och inte ett skomärke – är lika komiska som outhärdligt prekära.
Jag misstänker att många kommer att älska Bens självsäkra jargong, hans oortodoxa stil och hans obstinata anti-etablissemangretorik – han går ju att se som såväl aktivist som rebell, såväl socialist som libertin, såväl hippie som patriark – och därför kommer många också att störa sig på hans självupptagenhet, hans besserwisser-attityd, hans oförmåga att vara rättvis mot en värld som består av människor som förstås, helt naturligt, är oförmögna att vara annat än dekadenta.
Människan är ju en lat, förvirrad varelse. Genier är undantag och, liksom Bens barn, oftast hårt drillade. Kan man tycka. Det är åtminstone mitt argument mot Ben, och ett argument jag saknar i filmen. Liksom många unga filmskapare förlitar sig Ross på manussnickeri istället för sina egna idéer och han målar in sig själv i ett hörn när Ben ska ställas till svars för sina handlingar. Sista akten av filmen blir därför märkligt flytande och avvaktande, som om Ross inte vill döma Ben för hårt men inte heller för mjukt, och ärligt talat vet jag inte riktigt hur den lyckas sluta där den slutar.
Men filmen är, ändå, intressant. Trots att ”intressant”, enligt Ben, är ett ”icke-ord” som han lär sina barn att aldrig använda. Man ska säga vad man menar. Nå, då skulle det vara bra om Ross gjorde det också. Intressant blir det likväl, och underhållande – Captain Fantastic roar, provocerar och ger oss något att prata om när vi kommer ut ur salongen. Det händer inte så ofta idag.
FREDRIK FYHR
CAPTAIN FANTASTIC – EN ANNORLUNDA PAPPA
Originaltitel; land: Captain Fantastic; USA.
Urpremiär: 23 januari 2016 (Sundance).
Svensk premiär: 5 augusti 2016.
Speltid: 118 min. (1.58).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (Arri Alexa); DI/D-Cinema/2.35:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Viggo Mortensen, George MacKay, Samantha Isler, Annalise Basso, Nicholas Hamilton, Shree Crooks, Charlie Shotwell, Trin Miller, Kathryn Hahn, Steve Zahn, Elijah Stevenson, Teddy Van Ee, Erin Moriarty, Missi Pyle, Frank Langella, Ann Dowd, Galen Osier, Hannah Horton, Rex Young, Thomas Brophy, Mike Miller, Greg Crooks, Louis Hobson.
Regi: Matt Ross.
Manus: Matt Ross.
Producent: Monica Levinson, Jamie Patricof, Shivani Rawat, Lynette Howell Taylor.
Foto: Stéphane Fontaine.
Klippning: Joseph Krings.
Musik: Alex Somers.
Scenografi: Russell Barnes.
Kostym: Courtney Hoffman.
Produktionsbolag: Electric City Entertainment, ShivHans Pictures.
Svensk distributör: Scanbox.
Betyg och omdöme: Bra film – välskriven, välspelad och välregisserad dramakomedi som bygger på intressanta idéer om uppfostran i en ytlig tid, trots ett par förlåtliga luckor i intrigen.
Ett svar på ”Captain Fantastic”