Jag har sett mindre underhållande filmer i mitt liv än Jason Bourne. Det är en sådan där kemilåda till film, eller ett lokomotiv. Det finns en poäng med den, visst, likafullt som det där tåget har något ombord den vill förmedla – men i grund och botten är det en ritch-ratch-filibom-film. Regissören Paul Greengrass, mästaren av utstuderad shakycam, nerviga närbilder och rappa ryck, vet hur man ska berätta en sådan här film, som egentligen bara handlar om samlande av information och väldigt mycket spring. Han gör det så pass bra att man knappt hinner fundera så mycket på att vi inte får sådär jättemycket ut av det utlovade subjektet – Jason Bourne.
För det är, tydligen, ”personligt” den här gången. Femte gången, fjärde för Matt Damon som återvänder i sin paradroll efter de tre filmerna Bourne Identity (2002), Bourne Supremacy (2004) och Bourne Ultimatum (2007) – de gjorde en fjärde film däremellan också, Damon-lös, men strunt samma; det var filmer som gjorde jakten till en intrig i sig; rörelse var deras signum, notera hur titlarna till och med trappar upp sig till ett ”ultimatum”. Filmerna var dessutom byggda på Robert Ludlum-böcker och hade en färdig tematik från början, om övervakningssamhället och maktmissbruket inom CIA efter 9/11. Med mera.
Symmetri fanns där, i alla fall, och de tre första filmerna slöt sig själva som en cirkel. Det blev långsökt när man försökte fortsätta serien, utan Ludlums underlag, och problemet är kvar: Hur gör man en uppföljare som inte behövs? Greengrass är en ofantligt skicklig snickrare i den här genren, och han kan göra Jason Bourne till en självsäker och solid actionthriller – men det är lite grann som att titta på fyrverkerier utan att fira något. Det är fortfarande fint och bra, men det känns lite meningslöst.
Tanken är som sagt, efter den symmetriska trilogin, att göra det ”personligt”. Vem är Jason Bourne egentligen? Är det något han fortfarande inte vet om sin bakgrund? Vem var hans far och vem dödade honom? Går det att återvända från kylan? Vill han fortsätta leva ”off the grid”?
De här frågorna får inte speciellt bra svar – Jason Bourne har inte mer personlighet än den sammanbitne Damon kan ge honom, sanningen om hans bakgrund listade han ut i de förra filmerna och vem som dödade hans far är tyvärr inte så intressant. Däremot har filmen ett par fantastiska jaktscener, krypskyttescenarion och scener där folk möts på ”offentliga platser” med hörsnäckor och repliker som ”I’m in position”.
På tal om klyschor lever Jason Bourne det exil-liv som Rambo gjorde populärt på 80-talet – han slåss för pengar, i sådana där barbariska ringar som består av män som hytter med sedlar, ni vet, och vi kan gissa att han har något slags smeknamn; ”Den Vite Vålanden” kanske. Platsen är Grekland, kring gränsen till Albanien, och lite senare i filmen skapar Greengrass fantastisk spänning utifrån en utspårad demonstration där militären går in i direkt krig mot beväpnade nationalister. Det är oerhört trovärdigt och samtiden känns plötsligt kusligt närgången.
Medan den globetrottande intrigen fortsätter är den kontinuerliga känslan mer säker än trygg. Greengrass fortsätter att koda av obehagliga saker i världen – vi vet att vi är övervakade, men förut har CIA-tekniken känts abstrakt, med satelliter och drönare. Den här gången används mjukvara som kan ta sig in i vilket datorsystem som helst, inklusive övervakningskameror, persondatorer och mobiltelefoner, och omedelbart hitta en specifik person, och alla hennes privata och offentliga uppgifter, ur en global databas av ansikten. Mjukvaran känns läskigt användarvänlig och lättförståelig.
Det är ett under att Greengrass inte blir otålig på filmens intrig, med tanke på att han verkar mer intresserad av den här tematiken som pågår lite vid sidan av. Rent tekniskt så handlar filmen om aktiveringen av ett nytt program av det slag som Bourne en gång utsattes för. Han identifieras via sin gamla kollega Nicky (den ständigt underanvända Julia Stiles) och jagas av den surmulne CIA-chefen Robert Dewey (Tommy Lee Jones) vars unga agent på fallet (Alicia Vikander) spelar ett dubbelspel med egen agenda. Hon lyder chefens order, men när han lägger handen på hennes axel är hon kylig; hon håller Bourne vid liv, samtidigt som hon försöker uppvisa motsatsen. Det är det mest lyckade sidointrigen i filmen, just för att den är ambivalent och genuint intressant. Ytterligare sidointriger finns, om ett lätt korrumperat IT-geni (Riz Ahmed) och en arg lönnmördare (Vincent Cassel) endast omnämnd som ”Tillgången”, och de faller i den intresseordningen.
Det är inget fel på de här intrigerna, även om de inte riktigt når fram som tanken varit. ”Tillgången” är arg på Bourne och ser honom som en svikare, vilket går ihop med Deweys iskalla idé om att nationens trygghet är detsamma som fullständig makt åt CIA, vilket går ihop med begåvningen Heather Lee (Vikander) som kan vara god eller ond beroende på sina val och sin ideologi. Det går ihop, och vi kan förstå motivationerna här, men filmen hinner inte direkt skapa så många emotionella förankringar.
Ändå måste jag rekommendera filmen som fartfylld spionunderhållning, för det är precis vad den är. Att filmen har något frånvarande över sig har en ironisk lämplighet (trots att det är en brist i grunden) eftersom det råkar finnas en kall, mekanisk skönhet i Greengrass effektiva berättande. Det skakar och klipps mycket, ja, men det är också minutiöst genomtänkt och långt ifrån slarvigt. En klipp-för-klipp-analys skulle visa att det finns mål och mening i varje bild och varje bildföljd. Inte sällan är meningen bara att det ska vara väldigt spännande.
Vilket det också är. Det är spännande, eftersom Greengrass gör det spännande, inte för att berättelsen betyder så mycket som den skulle vilja. Det är en film för den som vill dras med i två timmars effektivt spionraffel och bara tänka på viktigare saker lite grann. Och det är ju faktiskt inget fel med det, i dessa tider.
FREDRIK FYHR
JASON BOURNE
Originaltitel; land: Jason Bourne; USA.
Urpremiär: 11 juli 2016 (London).
Svensk premiär: 27 juli 2016.
Speltid: 123 min. (2.03).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 16 mm, 35 mm, codex (ARRIRAW 2.8K, Canon Cinema RAW 4K, CineForm RAW 2K, Redcode RAW 6K); DI 2K/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Matt Damon, Tommy Lee Jones, Alicia Vikander, Vincent Cassel, Julia Stiles, Riz Ahmed, Ato Essandoh, Scott Shepherd, Bill Camp, Vinzenz Kiefer, Stephen Kunken, Ben Stylianou, Kaya Yuzuki, Matthew O’Neill, Lizzie Phillips, Paris Stangl.
Regi: Paul Greengrass.
Manus: Paul Greengrass, Christopher Rouse.
Producent: Matt Damon, Gregory Goodman, Paul Greengrass, Frank Marshall, Ben Smith, Jeffery M. Weiner.
Foto: Barry Ackroyd.
Klippning: Christopher Rouse.
Musik: David Buckley, John Powell.
Scenografi: Paul Kirby.
Kostym: Mark Bridges Hays.
Produktionsbolag: Universal Pictures, The Kennedy/Marshall Company, Double Negative, Sur-Film, ass. Captivate Entertainment, Pearl Street Films.
Svensk distributör: UIP/Universal.
Betyg och omdöme: Bra film – lite generisk men mycket skickligt gjord actionfilm i spion- och jakttraditionen; går i högt men perfekt tempo; det mänskliga dramat saknar mycket innehåll, men helheten är stabil och underhållande.
3 svar på ”Jason Bourne”