En av de fina sakerna med Steven Spielberg är att han aldrig sitter helt stilla – han är produktiv, och försöker verkligen så mycket som möjligt göra något någorlunda nytt med varje film. Han har vissa knutar han kommer tillbaka till då och då; ibland får han upp dem, ibland slår han dubbelknut. En sådan knut är sagan, och SVJ är en dubbelknut.
Det gick upp för mig, medan jag såg den, att det finns en föreställning om Spielberg som inte är sann: Att han skulle vara en sagomästare, eller att han har en särskild förmåga att ta med just barn till fantastiska platser ur drömmarnas värld. Jag tror inte att det stämmer. Hajen äter barn. Pappan lämnar barnen bakom sig i Närkontakt av tredje graden (1977) för att åka på rymdäventyr själv. E.T. (1982) är en film som fungerar bättre, tror jag, ju äldre man är; ju mer avlägsen ens egen barndom blivit. Och när Spielberg försökt sätta sig ner bland barnen som en sagofarbror för att berätta för just dem – då har det lett till kortslutningar som Hook (1991), en film man kan prata länge om, där han ville berätta om Peter Pan men föll in i en narcissistisk kris.
Något liknande händer i SVJ, en titel som kan te sig lätt obegriplig för den som inte minns Roald Dahl-boken den är byggd på. Jag minns inget av den, förutom att jag fick höra den uppläst när jag var liten och att jag minns det som en ganska stillsam och ”En bok för dig”-mysig process. Bullriga specialeffekter, som Spielbergs film är full av, känns ganska fjärran.
Men så kan förstås inte SVJ vara en trogen filmatisering av boken – eller, rättare sagt, den kan inte handla om den stora vänliga jätten. Den måste, förstås, handla om Spielberg själv. Det är en till synes omedveten metafor som han hela tiden ramlar in i när han ska berätta sagor: Eftersom han vill berätta sagan så blir han huvudpersonen. Liksom Hook var en film om den medelålders Spielberg när den skulle vara om Peter Pan är SVJ en film om den åldrade Spielberg när den ska vara en film om den store vänliga jätten. Likheten är visserligen mer slående här – Spielberg är, i sin bransch och i vår värld, en stor vänlig jätte och hans uppgift att skapa drömmar i sin grotta och ”blåsa dem” till sovande barn (och några vuxna) som på så sätt drömmer drömmar så att… ja, ni får ursäkta, jag vet inte riktigt vad den här filmen handlar om i slutändan, eftersom Spielberg står i vägen för sig själv.
Berättelsen blir lidande, helt enkelt eftersom Spielberg inte visar den respekt. Vi börjar i London, men vi har ingen uppfattning om när. Vi träffar det hemlösa barnet Sophie (Ruby Barnhill) som bor på ett barnhem med arkaiska Oliver Twist-övertoner. Vi vet ingenting om hennes förflutna. Senare ska hon säga att hon vantrivts på barnhemmet, men vi får inte se något av det. Mycket berättas för hastigt och för ofokuserat. Redan samma kväll anländer Steven/SVJ i gränden utanför barnhemmet och tar med sig Sophie genom Londonnatten i ett knippe. En härlig sekvens, det ska erkännas, både visuellt läcker och precis på gränsen till för läskig för de yngsta.
Han tar henne med till Jättarnas land – som inte känns mer overkligt än när-i-tiden-det-nu-ska-vara-London och som förresten bara verkar bestå av tio jättar. SVJ är kortast och snällast, och äter bara vegetariskt, medan de andra nio är stora och fula och elaka. Vi får veta att de äter barn, men hotet känns ganska abstrakt. I en utdragen sekvens, som jag inte riktigt kan förklara i ord, använder de bilar som inlines för att åka upp och ner i en backe. På något sätt betyder det att de mobbar SVJ kontinuerligt, och att hans liv som hunsad minstingsjätte är svårt. Och just ja, jättarna dricker någon slags grön läsk som gör att de pruttar stora gröna specialeffekter och flyger och far till tonerna av John Williams jovialiska musik (finns det ett ”Farting Theme” på soundtracket, måntro?) och det är inte speciellt kul. Faktum är att filmen är full av jättelikt äckel-päckel, slem och snor och slafs. Måste jättar vara så äckliga?
Kanske Spielberg hatar jättarna. Kanske han ser dem som rival-jättar. Kanske de symboliserar Michael Bay eller J.J. Abrams. Eller kanske de symboliserar islamistiska terrorister? Låter det långsökt? Betänk då utvecklingen, hur Sophie och SVJ måste åka till Englands drottning (Penelope Wilton) för att hon ska sätta in en militärisk intervention för att bli kvitt de barbariska jättarna – där SVJ förstås är den där ”snälla” jätten, den där som går att prata med och som (antar jag) måste rensa i sin jätte-identitet. Alltså, det här våldet har ju något med jätteri att göra, det är ju viktigt att tänka på (av någon anledning).
Det är lättare att fastna i sådana här tankar än vad det är att fastna i filmens intrig. Det är talande. Filmen lunkar på i ett irriterande tempo – det är mycket prat och scener känns långsamma, men samtidigt är allt berättat för fort för att vi ska få en känsla för det som händer. Vi får aldrig riktigt veta varför jättarna måste ”stoppas”. I början är det för att de bara är taskiga mot SVJ. Men någonstans på vägen, omöjligt att säga vart, förvandlas de till ett hot mot rikets säkerhet. Och Jättarnas värld, eller de tio jättarnas värld, eller hur det blir, det tillhör väl också ”riket” antar jag.
Det här hade inte behövt vara problem. En saga kan ju enkelt förklaras genom att saker bara är vad de är för att de är vad de är. Men Spielberg är för teknisk och ängslig. Han är en av filmhistoriens bästa och mest framgångsrika regissörer, visst, men han saknar faktiskt känsla för ”magi”. SVJ hade behövt ha en robust och enkel intrig, inte en spretig och ofärdig öppen planlösning som inte blivit färdigdekorerad än.
Mittendelen av filmen består till exempel av en färd till ”Drömmarnas land”, där SVJ samlar ihop drömmar i sin drömtrumpet. Sophie sitter på hans axel, eller i hans ficka, och där vi skulle kunna få en kommentar, en idé, någon slags kontext, får vi istället en massa smetigt ”ooh-aah”; varje dröm är en bit generiskt, tingeling-liknande fyrverkeri. Ingenting betyder något, fastän vi får veta att drömmar ”pratar” och ”heter” olika saker, och att de kommer i ”arter”. En mardröm heter det reflexmässigt intressanta ”Allt är ditt fel och du blir aldrig förlåten”.
Men det visar sig också bara vara en plot-point för framtiden, trots den intressanta tematiken. Liksom Hook kör SVJ fast i en otroligt omständlig och klumpig röra av bitar som inte passar ihop, oklara sammanhang som består av luckor som förklaras av ännu fler luckor, och i slutet kommer någon slags ”förklaring” som jag har svårt att tro att någon i publiken (allra minst barnen) förstår. Sophies föräldralöshet ska botas, men SVJ själv slutar i en förbryllande ensam melankoli och överbryggandet är lika forcerat som den stora sagokarusellen själv, som Spielberg dränker i myllrande effekter och överbelamrad scenografi. Men det blir en tung, klumpig och förvirrande film. En film om en jätte, gjord av en jätte, och med jättars fingerfärdighet. Jag älskar Spielberg, men SVJ är, för att citera skurk-jätten i filmen, ”a boo-boo”.
FREDRIK FYHR
PS.
Spielberg ville göra den här filmen redan 1991, dvs. direkt efter Hook. Var och en får dra sina egna slutsatser.
PS#2
SVJ är tillägnad Melissa Mathison, som bland annat skrev manus till E.T, och som gick bort i november 2015. Detta var hennes sista film som manusförfattare, vilket är tråkigt.
SVJ – STORA VÄNLIGA JÄTTEN
Originaltitel; land: The BFG; Storbritannien, Kanada, USA.
Urpremiär: 14 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 22 juli 2016.
Speltid: 117 min. (1.57).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (Arri Alexa XT); DI/D-Cinema (äv 3D)/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Mark Rylance, Ruby Barnhill, Penelope Wilton, Jemaine Clement, Rebecca Hall, Rafe Spall, Bill Hader, Ólafur Darri Ólafsson, Adam Godley, Michael Adamthwaite, Daniel Bacon, Jonathan Holmes, Chris Gibbs, Paul Moniz de Sa, Marilyn Norry, Callum Seagram Airlie, Haig Sutherland, Shauna Hansen, Denise Jones, Gabrielle Rose, Anthony Ingram.
Regi: Steven Spielberg.
Manus: Melissa Mathison, efter boken av Roald Dahl.
Producent: Frank Marshall, Sam Mercer, Steven Spielberg.
Foto: Janusz Kaminski.
Klippning: Michael Kahn.
Musik: John Williams.
Scenografi: Rick Carter, Robert Stromberg.
Kostym: Joanna Johnston.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Amblin Entertainment, DreamWorks SKG, Reliance Entertainment, The Kennedy/Marshall Company, ass. Walden Media.
Svensk distributör: Nordisk Film.
Betyg och omdöme: Medel – effektfull, välspelad, visuellt vacker och tekniskt stabil – men själva berättelsen är ogenomtänkt och osammanhängande, krånglig och tungfotad, och filmen landar aldrig i varken någon tydlig konflikt eller sensmoral.