Thomas Vinterberg är en regissör som har en släng av Orson Welles-syndromet – han slog igenom med ett mästerverk, den hutlöst bra Festen (1998), men jag har inte sett honom göra en enda film sedan dess som kommer ens i närheten. Faktum är att filmerna han gjort sedan dess har präglats av just de problem som Festen så effektivt undvek. Jag tycker till och med att hans hyllade Kafka-pastisch Jakten – där Mads Mikkelsen spelade dagislärare som blev anklagad för att vara pedofil – saknade det där centrala elementet som ett sociologiskt drama behöver: Realism, psykologi, orsak och verkan. En av de pinsamt effektiva sakerna med Festen var hur trovärdig den var. Jakten hade intensiteten, men den fuskade kontinuerligt med detaljerna. Det var en våldsam fantasi, en (tyckte jag) irriterande mardröm utan riktiga människor.
Det där är tyvärr alltför vanligt i skandinavisk film – ”det är inte så noga”-attityden. Ibland tycker jag att det känns som att både filmskapare och kritiker sätter ribban så lågt att hästen inte ens har ett hinder att hoppa över. Filmprojekt lever på sina pitchar, hur pass bra i tiden de känns, och att innehållet är generiskt och luddigt ”det är inte så noga”. Kritiker verkar känna samma sak – en omtyckt regissör, en godtagbar idé, några bra skådespelare; resten är ”inte så noga”. Tre av fem, varför inte fyra.
Jag tror saken som gör mig mest besviken med Vinterbergs Kollektivet är dess otroliga lagomhet, den ljumna smaken av ett hyggligt hantverk och känslan av en film som bara existerar för att alla inblandade ska ha betalt. Filmen utspelar sig på ett kollektiv på 1970-talet, och Vinterberg växte själv upp i ett kollektiv, men filmen saknar varje stråk av nakenhet, varje spår av självbiografi eller berättelsehunger. Filmen är istället en melodram av det slag som praktiskt taget får kallas automatiskt, i synnerhet i Ibsen-land. Vi har hört dialogerna förut. Sett intrigutvecklingen. Skådespelarna är rätt fantastiska, och det är mycket roligare att se dem ta sig an materialet än vad det är att själv ta sig an dess innehåll.
Trine Dyrholm är lysande i rollen som kvinnan vars man bedrar henne med en yngre kvinna. Men, ja… ja, vad ska man säga om den berättelsen? Det är säkert fruktansvärt att vara den kvinnan. Ändå är det fantasilöshet och förutsägbarhet som präglar händelserna – hennes man (Ulrich Thomsen) droppar bomben sådär på tal om ingenting, som Erland till Liv i Scener ur ett äktenskap (1973), ”jag har träffat en annan”. ”Åh” säger Anna (Dyrholm) och chocken kommer, det dåliga självförtroendet, försöket att förlika sig med situationen, psykbrytet och den möjliga healingen. Det är bara att bocka av. Dyrholm är verkligen fantastisk, men det är nästan som att filmen inte förtjänar henne. Samtidigt förblir hennes framträdande just ett fantastiskt framträdande. Någon Anna såg jag inte. Inte heller Erik, som Ulrich Thomsens karaktär heter. Dessa namn är ombytbara. Dramat snurrar rätt dött i narrativets ekorrhjul.
Men filmen handlar om ett kollektiv, ja? Jo. Erik och Anna spelar det där paret som bestämmer sig för att bryta borgerlighetens tristess och göra om hans barndomshem till ett kollektiv – det blir alltså ett kollektiv av ett något mer intellektuellt och borgerligt snitt än i exempelvis Lukas Moodyssons obligatoriska jämförelsefilm Tillsammans (2000).
Det var just ett sådant mer modest kollektiv som Vinterberg själv växte upp i, och det är därför konstigt att han inte har mer att säga om det. Kanske det inte var så märkvärdigt? Han berättar med breda dialoger, generiskt teatral personregi och – naturligtvis – flertalet montage som inte förklarar mer än att tiden går. Det finns många montage, alltså går tiden väldigt mycket. Däremot händer inte så mycket mellan varven. Det tvingar en att undra om det verkligen finns en historia att berätta här?
Kollektivet i sig, då? Jovars. Erik och Anna har till slut samlat ihop en grupp 70-talsfilurer som alla pratar sådär saktfärdigt och humorbefriat när de sitter med sina veckomöten och allt vad det är. De är lagom färgstarka och minnesvärda. Välspelade, de också, bland annat av Fares Fares som den ”utomstående” Allon, som inte har råd att betala hyran men som i en eventuellt symbolisk scen (om man vill vara generös) förklarar sitt behov av att bo i kollektivet med att han vill ”ankomma”.
Men Vinterberg befinner sig på armlängds avstånd från sakerna han berättar, och filmen är präglad av en fundamental beröringsskräck som gör att alla känslor och händelser blir hypotetiska. Karaktärerna håller på med saker som är oerhört viktiga för dem – det märks ju på sakerna de säger till varandra – men Vinterbergs attityd är, tja, att ”det är inte så noga”. Vi känner aldrig vad de känner. Det är svårt att känna någonting överhuvudtaget för filmen, även om vi kan förstå att karaktärerna har upplevelser eftersom de är karaktärer i ett drama. Jag visste detta definitivt mot slutet, när en karaktär tragiskt försvinner ur intrigen i förbifarten, utan att det nästan känns alls.
Däremot är, som sagt, skådespelarna utmärkta. Dyrholm i synnerhet. Jag trodde aldrig på karaktärerna de spelade, men jag kunde inte förneka deras energi. Faktum är att de gör filmen sebar, så pass mycket att jag avslutar den här recensionen med en mild rekommendation. Jag trivdes med skådespelarnas närvaro så länge att jag tillät mig dras med i dramat mot sista akten, där Vinterberg återigen kopplar på autopiloten i ett par socialt pinsamma middagssituationer där alla tre rätterna består av dålig stämning. Det är effektivt, till den mån man överraskas.
Och, jag menar, tycker du inte att det är så noga så tycker du inte det. Och, visst, skådespeleriet är centralt för ett drama av det här slaget. Den som vill se utmärkt filmad teater kan gott och väl se Kollektivet, som är ett habilt drama på samma sätt som vissa filmer är halvbra komedier eller hyggliga deckare. Jag kan inte förneka Vinterbergs duglighet som filmskapare, alltså, men han kan bättre. Såklart har det varit hans skyldighet att göra den bättre filmen. Publiken kan se Kollektivet utan att bli alltför förargade, men vi är de som förtjänar en bättre. Det är visst så noga.
FREDRIK FYHR
KOLLEKTIVET
Originaltitel;land: Kollektivet; Danmark, Sverige, Nederländerna.
Urpremiär: 14 januari 2016 (Danmark).
Svensk premiär: 15 juli 2016.
Speltid: 111 min. (1.51).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K; DI 4K/35mm, D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Trine Dyrholm, Ulrich Thomsen, Helene Reingaard Neumann, Julie Agnete Vang, Fares Fares, Lars Ranthe, Magnus Millang, Mads reuther, Rasmus Lind Rubin, Anne Gry Henningsen, Uliver Skuli Abildgaard, Oliver Methling Søndergaard, Sebastian Grønnegaard Milbrat, Martha Sofie Wallstrøm Hansen.
Regi: Thomas Vinterberg.
Manus: Tobias Lindholm Thomas Vinterberg.
Producent: Sisse Graum Jørgensen, Morten Kaufmann.
Foto: Jesper Tøffner
Klippning: Janus Billeskov, Jansen Anne Østerud.
Musik: Fons Merkies.
Scenografi: Niels Sejer.
Produktionsbolag: Zentropa Entertainments, DR, Det Danske Filminstitut, Film Väst, Toolbox Film, Topkapi Films.
Svensk distributör: Studio S.
Betyg och omdöme: Över medel – tekniskt habil filmad teater med bra skådespelare, vilket gör hela projektet värt mödan, men materialet är generiskt och klichéartat och berättelsen känns opersonlig, som dramatik för dramatikens skull.